Kyrkvägen mot Linsell

 

”Betalbro” över Ljusnan vid Linsell färdigställd

1750.

Sedan urminnes tid hade man för att ta sig över älven vid Linsell, fått använda sig av ”båtar och färjor”. En bro hade säkert dryftats under långliga tider. 1750 stod den nya träbron färdig. Dock hade inte ”Glötingar” och ”Lofsdölar” deltagit i bygget som man hade hoppats. Nu ville man i Linsell och Glissjöberg att dessa ändå skulle tvingas att betala i bron samt ta del i det fortsatta underhållet. Detta var man inte hugade till varken i Lofsdalen eller i Glöte. Man ansåg sig varken ha tid eller pengar till detta. Man hade ju hela den långa vägen fram till Linsell att sköta. Nej hellre fortsatte man då att ta sig över älven på egen hand. Möjligen kunde man tänka sig att betala en broavgift varje gång man åkte över bron.

Då nu alltså Lofsdalens och Glötes byamän dragit sig undan från det överenskomna brobygget beslöts att länsmannen och två oväldige nämndemän skulle syna och värdera den nya bron.

Häradsrätten har å tinget den 3 dec. 1751 i den då anhängiga tvisten om en bro över älven vid Linsell, som Erik Pärsson, Pål Edfastsson, Per Tholsson, Pär Andersson, Pär Olofsson och Jon Jonsson i Linsell, samt Anders Olofsson i Glissjöberg skola med ansenligt kostnad ha gjort arbetet, har gett utslag att nämnda bro borde av länsmannen och två ojäviga nämndemän synas och värderas. Med anledning härav har länsman Pär Olofsson i Vallen (Byvallen) samt Sven Pärsson i Ytterberg och Olof Pärsson i Glissjöberg den 24 sistlidna sept. förrättat sådan syn och värdering, då de funnit samma brobyggnad kosta trehundrasextio (360:-) daler silvermynt. Per Tholsson i Linsell androg, enligt fullmakt av den 1 dec. innevarande år, å egna och de andra Linsells byamäns vägnar, att de, som alltid haft stor möda att komma över älven vid Linsell, i synnerhet som berörda älv ej fryser förrän vid jultiden, hade inbjudit Glötes och Lofsdalens byamän att ta del i brobyggandet, då de ämnade verkställa arbetet. De hade påpekat för dem, att en sådan bro var behövlig såväl för deras kyrkväg som för andra nödiga resor. Emedan berörda Glötes och Lofsdalens byamän, som tillsammans med dem nyttja samma bro, varken strax eller nu ville betala någon del av bron, så yrkas att de åläggas taga del i kostnaden och tillika med dem vara ansvariga för brons vidmakthållande samt ersättning för syne- och rättegångskostnader åtta daler silvermynt. Linsells byamän gav också genom samma skrivelse tillkänna att samtliga av Lofsdalens och Glötes byamänhade för sina delar lovat ersättning, men då de ej är förvissade om detta, så begäres, att de åläggas att betala den summa, som de lovat, samt att var och en måtte tilldelas ett visst stycke, så att man må hålla bron i försvarligt skick.

Å egna och övriga svarandes vägnar anförde, enligt fullmakt, Olof Jönsson och Olof Halfvarsson i Glöte, samt Olof Erichsson i Lofsdalen, genom inlämnad skrivelse, att den bro, som Linsells byamän byggt, skall mest tjäna till deras dagliga bruk, och sällan två eller tre gånger om året nyttjas av de svarande, som alla är så fattiga, att de ej förmå betala någon stor kostnad i berörda bro, helst som den ej skall stå fastare än att vårfloden kan kasta upp den. Svarande har också så stora och elaka vägstycken och broar på den allmänna landsvägen att de inte om sig bör förmå laga och vidmakthålla dem, ändå har var och en erbjudit två daler silvermynt årligen, eller att var och en måtte vid överfarten betala något visst varje gång såsom det är brukligt vid färjesund. De svarande anhöll fördenskull, att detta erbjudande från dem måtte anses skäligt och få förbli vid denna överenskommelse. Eljest ville de, som de gjort förut, hjälpa sig över med båtar och färjor.

Utslag: Häradsrätten prövar skäligt, att enär parterna ej kunna förenas om sammanskott till brobyggnaden, må de, som byggt bron, sätta bom och lås för bron, så att inga flera kan fara över den, än de, som erlägga en skälig avgift. Dock bör sådan avgift, efter närmare prövande fastställas av Rätten.

Kyrkvägen mellan Lofsdalen och Linsell synas

1767

Den nedan beskrivna vägen från år 1767 är nog inte vad vi skulle betrakta för väg utan en gång, rid- och klövjeväg. Det finns uppgift om att när Lofsdals och Glötebor begav sig på resor neråt kusten lånade de kärror i Linsell. Arrendet betalade de med t.ex. salt.

”Enligt Häradsrättens förordnande den 8 dec. 1766 är undertecknade kallade av Glöte och Lofsdalens byamän, att syna deras kyrkväg ifrån Lofsdalen till en å som kallas Lina, där Linsells fäbodväg stöter samman med Glötesvägen. Synemännen fann att vägen emellan  Lofsdalen och Glöte var ganska usel, och behövdes broar (kavelbroar) på femtedelen av vägen. Fann också att denna väg ej blivit lagad på många år, utan endast flyttad från det ena hållet till det andra. Vägen från Glöte till ovan nämnda Lina å befanns på samma sätt i ganska uselt skick och därtill var alla broar så förruttnade, att man med största möda kunde komma fram och konstaterades att det tarvades broar där det förut ingen funnits, således i djupa källbäckar, som blivit mycket upptrampade av hästar. Synemännen fann att en ganska myckenhet av träd blivit lagda över vägen såväl i äldre som senare tid och som låg kvar fortfarande.

Att således efter bästa förstånd är synat, betygas med våra namn härunder, vilket skedde vid Lina å den 12 juni 1767.”

Eric Lind, Länsman

Kärrväg byggs

1887

Det finns en uppgift om att så sent som år 1880 påbörjades brytning av allmän kärrväg fram till Glöte och följande år till Lofsdalen. 1877? (måste snarare vara 1887) kunde man köra med kärra hela vägen från Linsell till Glöte. Erik Modin som var präst i Linsell på 1890-talet skriver att nämnda väg rent av var livsfarlig att färdas på sommartid och att den s.k. Sörbygden (d.v.s. Glöte, Lofsdalen, Strådalen och Sörvattnet med omnejd) var så gott som avstängd från kyrkbygden.”

Landsvägen byggs

1931

”1896 fick man igenom beslut om anläggandet av en riktig landsväg och det utverkades anslag av allmänna medel med 2/3 av kostnaden. År 1900 byggdes den nuvarande (denna bro är nu ersatt av en annan bro) stålbron över Ljusnan och väg fram till Lina-ån. 1901 fortsatte vägbyggandet fram till Glöte. Lofsdalen fick landsväg från Högvålen 1923 och denna s.k. ödebygdsväg kuskar man fram på än i dag. Omkring 1931 fick man allmän landsväg klar mellan Glöte och Lofsdalen. Nu förbättras och oljegrusbehandlas även denna väg, som får en allt stridare ström av turistbilar.”

Ur ”från vildmark till kulturbygd” från 1966

Om Stefan Åslund