Åsvallen

Enligt Graderings- och Häfdebeskrivning upprättad för afvittring år 1837 säges följande:

 ”Olof Ersson och Per Mårtensson upparbetade fäbodar Oppåvallen vid Sven Persåsen”. Dessa vallar kallades senare för Åsvallen.

Olof Ersson var bonde nere i ”Ol Ers” och Per Mårtensson var den som år 1845 bytte gård med Sven Johansson från Råndalen. Per Mårtenssons del i Åsvallen övertogs alltså av Sven. 

   På bilden syns Sven och Sigrid, flickan är dottern Karin.

Än idag finns det en granmor nedanför Åsvallen ner mot Sven Perskölen som bär namn efter Per Mårtensson, nämligen ”Per Mårs mora”.

Sven Johansa’ och Siggri Pers’ tog alltså över Per Mårtenssons del i Åsvallen tills sonen Johan Svenssa’ Åslund och hans hustru Gertrud tog över. I Åsvallen föddes deras yngste son Erik. I ”fjöset” fanns det på ena sidan en bostadsdel medan korna höll till på den andra sidan. Där föddes Erik. Det var mitt i slåttern och det sägs att Gertrud var ute i slåttern när värkarna började och först när det var dags att föda gick hon in. Nästa dag var hon ute i slåttern igen.

Sönerna Olle och Erik övertog fäboden och bodde då tillsammans. Stugan brann ner och Olle Åslund byggde nytt, medan Erik flyttade upp kojan som stått nere vid Hanavasslan, och inredde den. Muren från kojans plats nere vid ån finns kvar än idag.

På bilden kan man se den nygjorda ”hagen” runt vallen. Bilden är tagen 1920 och visar barnen på vallen. Den ende nu levande av dessa är den lille pojken som sitter i knäet på den fjärde flickan från vänster. Det är Johan Åslund nu 93 år. (Återkommer med namnen på de övriga)

Erik berättade att de under samma sommar både hade byggt upp vallstugan och byggt ”hôgô” (gärdsgård) runt hela vallen. Sonen Johan Åslund född 1919 har inget minne av detta så detta kanske skedde någon gång de närmsta åren efter 1916 som var det år Erik gifte sig med Karolina.

Olov Erssons vall övertogs av sonen Erik Olovsson och ärvdes sedan av dennes son Erik Ersa Holmgren. Efter att de slutat med fäbodlivet i Åsvallen arrenderades vallen av Helena och Erik E. Näslund från Strådalen.

Erik Näslund fiskade mycket och en gång efter han hade varit ute på en långtur till Rosslan hade han lagt fisken i ”mjôlkbu’n”. När han nästa morgon skulle ut och ta rätt på fisken var fisken borta. Efter att ha letat en stund hittade han fisken under golvet i mjölkboden dit minken hade dragit undan den, varpå han tilltalade minken med de nu bevingade orden ”-Jaså, du har fesk du”.

Ett annant uttryck av honom som gått till historien är när han berättade hur han och Lena hade fått över grisen över ån när de buförde till Åsvallen; ”Mö vôdô övvi åa bå sugga, ho ô jäg”.  ”ho” det var alltså frun Helena.

Det finns fler berättelser; När Erik Ersa kom och hälsade på blev han förstås bjuden på kaffe. När man fyllt i hans kopp brukade han säga; – Dä vahrt fôr myhttjy dä dan, varpå han hällde tillbaka hälften. När han druckit ur koppen sa han; – Dä va göhtt dä dan, jä tä tebôkôr ahtt dä dan jä.

Hans Larsa hade också fäbodställe i Åsvallen och strax intill hade hans syster Emfred och Halvar Åslund sin vall.

Tidigare gick vägen till vallen inte från Strådalen som i dag utan vägen gick uppöver ”Rôtôlande” upp mot Sven Perskölen följde kanten av Sven Perskölen och tog sedan av upp mot vallen. Den stigen är fortfarande synlig.

1928 blev landsvägen västerifrån klar fram till Lofsdalen detta gjorde att man kunde använda hästkärra fram till Strådalen och sedan hade man bara 4 km över åsen till vallen. Det föll på de unga grabbarnas lott att röja upp kärrväg ända fram till vallen. Johan Åslund berättar att han tillsammans med Oskar Åslund i Lofsdalen och Oskar Åslund i Strådalen röjde upp vägen som nu går från Strådalen över åsen till Åsvallen när han var i kanske 20-årsåldern, alltså i slutet av trettiotalet.

Jennie Dahlström berättar följande historia som måste ha tilldragit sig i början av 1900-talet eftersom a’ Siggri Pers’ dog 1906.

Jennie och Karolina Östman och kusinen Anna Wallin skulle gå till Åsvallen och hälsa på sin mormor Siggri som på den här tiden var både gammal och tandlös. Det var alltid lika skojigt att höra och se på när hon sörplade i sig vällingen ur träskeden. När ”a’ Siggri” fått  nog räkte hon fram skeden och frågade; ”skâ dö smôkô?”.

På kvällen när flickorna gått och lagt sig kunde de inte somna utan låg och viskade och hade roligt. Efter ett tag blev de alla kissnödiga och en efter en gick de på pottan. När den sista jäntan var klar hörs det bort ifrån hörnet , där Sigrid ligger och försöker sova; ”män dâ va me e râmens pessing”.

Om författaren