I inledningen av kriget erövrade danskarna Elfsborgs fästning. Erik den XIV gav då order om inryckning i de norska landskapen Härjedalen och Jämtland för att därigenom ta sig till Trondheim. Härförarna fick order om att inte visa någon pardon. De skulle ”ströva, plundra och ihjälslå allt vad de kunna”. Många härjedalingar var vid den här tiden pga det höga skattetrycket inte så vänligt inställda till Norge och vägrade ”att lade sig bruge mot rigens fiender”. Norrmännen återtog området varvid en bondehär från angränsande landskap uppbådades. Medelpadingar och ångermanlänningar gick in i Jämtland medan hälsingar och dalkarlar gick in i Härjedalen. Allmogen lade sig utan strid och svor svenske kungen trohetsed. Dock inte alla; en hel del jämtar flydde in i Norge och ännu fler härjedalingar gjorde detsamma.
Norrmännen gjorde dock ett nytt kraftigt motanfall. Man återtog området och nu tvingades befolkningen svära trohetse till den danske kungen, Fredrik II. Kung Erik den XIV blev rasande. Han gav order om att flytta hela Härjedalens befolkning till Sverige och ersätta dem med svenskar. Om inga svenskar vore villiga att flytta dit så skulle landet få förbli öde: ”det var bättre med ett ödeland än ett fiendeland” sa kungen. Härjedalen och Jämtland återtogs och nu tvingades man svära svenske kungen tro och lydnad. Detta varade inte så länge eftersom Sverige vid freden i Stettin 1569 förlorade landskapen igen till Norge. I Härjedalen har ända in i våra dagar levt kvar minnen från denna svåra tid. Gårdar brändes, djur och andra ägodelar bortrövades, folk plågades och dödades och många höll sig gömda i skogarna i åratal. I fogden Mats Mickelssons räkenskaper från år 1566 kan man få reda på följande; ” hela Hede socken rymde till Norge, och theruti war 48 bönder”. Sannoligt flydde 500 personer till Norge. Då får man tänka på att enligt beräkningar bodde det i Härjedalen förutom Hede och västra Härjedalen vid den här tiden inte mer än 500 personer.
Lämna ett svar