På gränsen mellan Härjedalen och Dalarna, just där gränsen mellan Mora och Älvdalens socknar stöta intill densamma, finnes än i dag som råmärke utsatt ”Korskällan”. Bakom det namnet köljer sig en mycket märklig plats, så vi här ha just det ställe, där Rombovägen från Dalarna strök in i Härjedalen. Rådman Karl Trotzig har 1925 i Dalarnas Hembygdsförbunds tidskrift en uppsats ”Pilgrimsvägarna till Sankt Olofs helgedom i Nidaros”, däri han lämnat en hel del värdefulla uppgifter såväl om denna vägled utmed Rotälven och Rällån från Älvdalen upp mot Härjedalen som om åtminstone i senare tid mest anlitade Härjedalsvägen, som gick från Mora över Kräckelbäcken och Ulvsjön till Lillherrdal. Det är denna sista väg, som än i dag bär namnet Kungsvägen till minne av Karl XI:s resa genom Jämtland, Härjedalen och Dalarna år 1686. Trotzig förmodar, och det med all rätt, att den förra vägen, som bättre lämpar sig för resor sommartid, är den ursprungliga pilgrimsvägen, då ju pilgrimsfärderna företogos sommartid, medan åter den senare vägen med sin tillgång på jämna, tillfrusna sankmarker och vattendrag mer lämpade sig för vinterresor, och på vintern var det handelsfärderna företogos. Strax på dalasidan om Korskällan vittna förresten det 783 m. höga berget Munkhed och den därintill liggande Munktjärn genom sina namn för detta antagande, och den urgamla marknadsplatsen Jamtmot vid Sexån och i närheten av Rövarberget talar för samma sak. Nordväst om Korskällan finna vi i Härjedalen Dalkarlskölen, och vi gissa nog inte så orätt, om vi säga, att vägen gått här mot norr efter Mölingens dalgång upp mot Trollberget. Få vi antaga, att Härjeåstugan har sitt namn från medeltiden, och namnets sista led tyder därpå, så är det förvisso här vägen mött pilgrimsvägen från Hälsingland och sedan ha de båda följt Härjeån till Snösvall eller Sliarosvallir. Man kan ju också tänka sig, att vägen vikit av någonstans vid Trollberget och gått i nordvästlig riktning på Snösvall. Apropå Trollberget måtte ett riktigt trollens hem kunna sökas i dessa väldiga skogsvidder. Väster om Korskällan efter gränsen finna vi Trollflöjten, N. Trollegrav och Trolltjärn, varifrån utgår en djup bäckravin, S. Trollegrav, och söder om Trollflöten finns både Trollbäcken och Trollberget. Äro sägnerna, som förvissa funnits om alla dessa plaatser, glömda och borta eller finns änn någon minnesgod gamling, som kan berätta dem?
I Dalarnas Hembygdsförbunds tidskrift 1921 finnes avtryckt ett märkligt dokument, som just handlar om Korskällan och avtrycker jag här ordagrant den avskrift, som 1863 gjorts av sagda dokument:
Underrättelse
huru en var måtte få igen rätta Kors-kiälla, derest skillnad är emellan Wåmhus och Elfwedals skog och mark nörst rådden emellan, och sedan tager härjiedals Råd tvärt för Wåmhus skogen öster ut til et gammalt röse ifrån Kors-kiälla som ligger ungefärligen en fjerdingsväg ifrån benämnde kiälla på norra sidan om skinkubecken nära intill becken och sedan rårät til Landlerhåsen på norrsidan om ulfsjötorpen och så til Trondklitt.
Korskiella är belägen en fjärdingsväg ifrån drittkiälls fäbodars täkt, när man går Härjedals wägen som går ut ifrån samma täkt vid Olof Pärssons fähus, som ligger på en backa på nor sijdan om becken som går igenom bem:te fäbodar och när man går härjedahlsvägen som rakt är en fjärdingsväg, då är korskiälla på östra sidan vägen två hundra firtiofyra famnar på en myra därest samma kiälla opgår emellan stenar i bottnen, sår sedan under myran några steg eller famnar till et hanat fall, som en tiärskata ståår utij, som är skrifvet på tillförende af många, och sedermera af os under skrefne samt af Pär Matsson på Näset, långe swän Anders Erssons måg som kom fullmäktig ifrån Elfwedals karlar. det går en bäck utur samma kiälla i wästnorr ut, ibland sedan ock går under myran och då och då några kiällor och dyplar til tes hon begynner gå i öster et stycke – – sedan utij norden til hrjedals skogen och blifver en stor bäck som kallas quackelbecken en hås (ås) ell. backa som kallas quackelasen (åsen), på västra sijdan om bem:tt korskiälla är ett stort fjäll som ingen skog kan der på wäxa för wädrets skull på samma fjäll el. wand (vard?) kan man klarligen se det så kallade skrollstäd (Städjan), som är makalöst med en högd.
Skucku becken tager sin börijan på öst norra sidan om stack kiölen börjas av några stora flyter och rinner wäst utij och nor men inga Engar vid samma bäck op mot det gamla röset som för om nämnt är.
Sålunda wara befunet af nedanskrefne som skede vid Korskiälla d 16 och 17 September 1778.
Ambrosius Ambrosieson
Nämndeman i Wåmhus
Hård Erik Pärsson
ibid.
lillmats Lars Larsson
fjärdingsman i Bonäs
Afskrifvet utur Wåmhus arkiv den 21 april 1863 af Rob. Blomenberg
Om det ytterst märkliga Kårböle gamla kapell i Hälsinglands gränsområde mot Härjedalen har professor Nils Ahnlund en mästerlig skildring i sin ”Från Medeltid och Vasa tid” och ber jag få hänvisa intresserade till denna. I de äldsta jordeböckerna skrives namnet dels Korböle, dels Korgarden, och torde namnets ursprungliga betydelse varit ”kapellbordet”, ”kapellgården”. Kapellets skyddspatron var just S:t Olof. Kårböle kapell och Färila kloster, om nu detta funnits, hava helt säkert varit ytterst viktiga anhalter för de pilgrimer som genom Hälsingland sökt sig upp till Härjedalen.
Lämna ett svar