Jag har här tagit med ett utdrag ur boken ”Fågeltro i Härjedalen” som jag tycker ganska bra beskriver hur fågeljakten bedrevs förr i Härjedalen.
Fågelfångst
Falkfängeri var en realitet i västra Härjedalen i äldre tider och fordrar några sammanfattande komentarer.
Man kan med säkerhet säga att allmogen själv ej idkat falkfängeri, däremot är det antagligt att man varit behjälplig de falkfängare från kontinenten, som med svenske konungens speciella pass och tillstånd infångade unga jaktfalkar, och möjligen också andra falkarter och rovfåglar, till furstehoven i Tyskland och Frankrike, där de dresserades till jakt.
Abraham Hulpers skriver år 1777 så här i ”samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland – Jämtland och Herjedalen”:
”Falk-fängeri har förut blifwit anstält i Fjällen, särdeles vid Ljungdalen, Funnesdalen och Messlingen, men icke sedan 1761, dfå de sista Falkonerare ifrån Anspach reste härifrån, och qwarlemnade sina Nät och werktyg”.
De unga falkarna fångades således med nät med hjälp av levande duvor, och den mest populära varianten skall ha kallats ”blåfot”, troligen en ung jaktfalk (Roger Nääs, Jämten 1985″). Nämnda herrar från Anspach skall år 1761 ha hemfört 44 levande falkar till Tyskland.
Falkfängeri kunde också ha politiska konsekvenser. I ”Jämten 1931” berättar J. Nordlander, att under Karl XII:s regeringsår i början av 1700-talet, två falkonerare, franske kungens falkenär och en kejserlig tysk, kom i delo med varandra om de sju bästa falkfångstplatserna i Härjedalsfjällen. Pågående krig med Danmark/Norge gjorde att båda parter småningom misstänktes vara danska spioner, men då det blev aktuellt med arrestering hade båda hunnit försvinna över gränsen.
Utsocknes intresse för landskapets ädlare fågelsorter är således av gammalt datum.
Förutom fångst av skogsfågel anses sjöfågeljakten på våren ha varit relativt betydande i Härjedalen. Sjö- och vadarfåglar togs med nät, krok, snara, sax eller med slagjärn på åkrarna. Jakt på sjöfågel gav – förutom ägg – kött, fjäder eller dun och därmed ibland kontanter. (Widén) Modin anger i ”Jagten i Hogdal” att av gräsänder sköts blott hannarna och vare sig det var vår eller höst.
Man sköt rovfåglar och större ugglor i den bestämda tron att dessa fåglar gick hårt åt skogsfågelstammen. År 1835 dödades i Hogdal (trol. Ytter- och Överhogdal) 15 örnar, 4 ufvar, 16 ugglor, 30 hökar, 7 glador (troligen fiskgjuse) och 12 falkar. År 1842 dödades inom samma område bl.a. 45 ugglor. (Modin, ”Jagten i Hogdal”).
Ovanstående siffror får kanske betraktas som minimisiffror. Fjällvråk skall i Härjedalen ha fångats i saxar uppsatta på stänger. (Widén).
Fågelfångst hade i gången tid stor betydelse för allmogen. Man torde knappast ha föraktat ätbara fåglar av något slag, men framför allt var det tjäder, orre och ripa som hade betydelse för det egna kosthållet men också för att skaffa kontanter. Man sålde till kringresande uppköpare eller gjorde egna resor till Norge eller neråt kusten.
Skogsfågelförekomsten har alltid varit beroende på olika faktorer i miljön, men att döma av de kvantiteter skogsfågel som avyttrades, så kunde förekomsten vara rikligare förr. Sålunda kunde en enda fågelhandlare under en fågelrik vinter uppköpa och avsätta 50 000 ripor. Nääs, ”Jämten 1985”).
Enligt länets jaktvårdsförening fångades i Härjedalen vintern 1926-1927 c:a 20 000 ripor, i hela länet 70 000 ripor.
Modin skriver att dalripan ”förr var så talrik att en enda fångstman i sina snaror kunde erhålla ända till 500 ripor under vintern–”.
Skogsfågeln sades ha minskat på 1870-talet inte bara till följd av intensiv jakt utan även på grund av fågelpest.
Järpen synes liksom i Jämtland ha använts som någon form av ”likare” vid handel med fågel. Sålunda räknades en tjäder = 3 järpar, en orre = 2 järpar, ripa och morkulla = järpe. Priserna varierade efter tillgång och penningläge men varierade tydligen ej efter storlek eller kön på fågeln.
Fågelskytte – troligen huvudsakligen som spelskytte på tjäder och orre – har bland allmogen varit betydande enligt muntliga och skriftliga uppgifter. Före bössans tid användes armborst.
Snarning av fågel har dock haft större betydelse än skytte, och i äldre tid kom olika giller till användning.
Hulpers skriver år 1777 följande: ”Fogel-fångsten sker mäst med giller och snaror, dock finnes äfwen många Skyttar. Af wanlig skogs-fogel fås wissa år mer och mindre. Ripor träffas här 2 slag, de så kallade Snö-ripor, äro brune om sommaren, men de andre eller Skar-ripor blågrå. Bägge blifwa hwita om wintern och fångas i myckenhet”.
De gamla stockgillren, som senare alltmer ersattes av snaror och bössa, kunde utgöras av en enda uppgillrad stock eller av ”flakar” bestående av 4-8 små stockar sammanfogade i ena änden med en slå och uppgillrad över en i jorden nedslagen liten påle. Under flaken – som på sina ställen kallades ”brand” – och gillerstickorna, kastades lingon eller liknande som lockbete. Flakarna uppsattes gärna där fågeln brukade ”bada” i sanden. På Svegsmål sade man att ”fugeln pöske” = den låg och badade i en sandgrop. (Lindskog) Flakar och stockar brukades förstås endast så länge jorden låg bar.
Man brukade ha snarsträck på åsarna. Snarorna gillrades under små ”hyddor” av gran- eller tallris, där fågeln vid regn och snö sökte skydd, eller under täta granar, där det var barmark till långt inpå vintern. Likaså vid fåglarnas små stigar, vid vindfällsrötter eller andra lämpliga platser. Ett sådant snarsträck kunde vara över milen långt och vara mycket värdefullt för ägaren. Dessa snarsträck hörde av traditionen till vissa gårdar och gick således i arv.
Albin Widén berättar i sina böcker om ”Jakt och Djurfångst i Jämtland och Härjedalen”. att varje hemmansägare i Hogdal på byskogen hade sina särskilda s.k. ”snäruleter” (snarlötar) på vilka han ensam ägde rätt att utsätta giller och snaror, vilka kunde vara tusen eller fler. De vittjades och sågos om regelbundet, minst en gång i veckan. Ibland hann rovdjur och rovfågel vittja snarorna före fångstmannen. Upp till femtio snaror kunde sättas ut varje dag med avstånd beroende på terrängförhållandena, kanske ett tjugotal meter mellan varje snara. Ofta arbetade man två och två tillsammans. ”Hugg mig en flygel!” var en vanlig uppmaning. ”Flygel” var den översta pinnen i vilken snaran fastgjordes.
Snarorna uppsattes ofta i s.k. ”has” med små öppningar, ”snärule”.
Snarorna var gjorda av tagel, vanlig tråd, rensenor och senare användes mässingstråd. De var av olika storlekar för olika fåglar, och snarans höjd över marken kunde avpassas efter fågelns storlek.
S.k. ”orrbränna”, ett i ett träd uppsatt bräde försett med snaror, lär ha använts för orrsnarning i södra delen av Härjedalen även i relativt sen tid enligt Widén.
Metoderna för ripsnarning har varierat i olika trakter. Förutom de vanliga typerna av snaror – se ovan – har för ripfångsten i såväl Jämtland som Härjedalen även använts en särskild snarställning, en bågformigt böjd kvist fastsatt i en träkloss, som var så tung att ripan ej kunde släpa den med sig.
Emil Grundén i Långå skriver så här om fågelsnarnaing: ”Vid Mikaeli var det tid att sätta ut gråfågelsnarorna. År efter år brukades samma snarled, som kunde vara flera kilometer lång. Snarorna placerades ofta under yviga granar. Det blev fritt från snö under dessa träd, så fåglarna sökte sig dit. Man gjorde så en liten ”hage” och lämnade en glugg i mitten för snaran, vilken fästes i toppen på en lång björkvidja – denna kallades ”levang”. Tafsarna doppades i fotogen, så att sorkarna inte skulle gnaga sönder dem. Det hände att både mård och järv vittjade snarorna.
Senare när det blev tillräckligt med snö skulle ripsnarorna sättas ut. Det kunde bli upp till ett hundratal eller mera, och de sattes ut i kanter av myrar och sjöstränder samt ovanför trädgränsen. När säsongen var slut kördes fångsten till Kristen Borgos i Norge för byteshandel. För dem som hade viltskinn och renkött förutom fågel, gick färden till Röros”.
Den egentliga fångsten av tjäder och orre startades således ungefär vid Mikaeli, då kylan oftast kom och bytet lättare kunde förvaras. Vid denna tid hade också ungfågeln växt till sig.
När snön låg djup snarades blott ripor, medan fångsten av övrig skogsfågel tog fart igen då våren kom – snaror och giller för tjäder och orre sattes ut på de första barfläckarna.
Vid leken skall snarning av tjäder och orre kommit till användning förutom skytte. Enligt Widén skall orrjakt ha praktiserats i mindre grad i Härjedalen än i Jämtland, dock skall man ha nyttjat riskojor vid lekplatserna.
Ripsnarning förekom endast vinter och vårvinter. Ripor skötos sällan av allmogen. Dagens ripjakt har införts söderifrån och sker ju numera enligt ”rapphönsmodellen”.
Widén anger att järpjakt förekom om hösten, och järpe fångades då i snara eller sköts för ”lock”, varmed menades att man lockade järpen till sig genom att vissla i pipa gjord av sälgkvist eller tjäderpenna, ibland genom munvissling.
Om orrjakt berättar Kjells-John i Storsjö Kapell:
”Nöden hade ofta ingen lag, och därför sköt man orre även vid spelet, trots att det egentligen var förbjudet. Den på spelplatsen först anlända orren fick dock ej skjutas – det var orren som ”förde” leken, d.v.s. dirigenten. Man undvek också att skjuta orrhönorna. Vid snarning kunde man naturligtvis inte undvika att fånga även dem.
Erik Modin skriver om tjäderjakt sålunda: ”Han erhålles icke blott genom skytte utan också snarning hösttiden samt spelskytte om våren, hvilket, om också mindre öppet än förr, dock ännu allmänt bedrifves”.
För skyttet vid ”tjädervinen” (tjäderleken) kan vi låna Modins skildring ur ”Jagten i Hogdal”:
”tjädern började spela redan i april, och så snart det blev någorlunda bart i skogen gick man på tjäderlek, som ansågs som en nöjsam och givande jakt. På stora lekar kunde en ensam skytt under morgonens lopp hinna fälla hela dussinet tjädertuppar eller mera. Man gick på kvällen och såg var de tagit nattkvist, gjorde en tjärveds- eller riseld i närheten, bäddade med granris och väntade på skjutljuset. Ibland kommo tjädrarna till nattelden och skötos där.
Redan klockan tolv-ett begynte det höras liv i skogen. I början av speltiden är det en liten fågel, ”nattspärrn” kallad (rödhaken), som tidigast om morgonen ger ljud ifrån sig. Senare på våren är det ”nattvakan” (taltrasten), som slår an musiken. Hönan sköts ej, däremot större ugglor och berguven, som gärna kommo till leken. Gossarna började vid tolv år att vara med på spelskyttet, annars var det mest ynglingar som idkade detsamma, och då sovo de var tredje natt. Mot slutet av maj, då rönnlövet var så stort som en ”tjödörsfot”, förskylldes det ej längre att jaga. Orrarna, som lekte på is och vid fäbodvallar, voro skyggare och skötos därför mindre”.
Modin uppger alltså att ”nattspärrn” är rödhaken – det skulle också kunna vara fråga om sparvugglan.
Kjells-John i Storsjö kapell bekräftar att ”bärguven”gärna infann sig vid tjäderleken – och då slutade spelet, även om så bara hoandet hördes.
Kjels-John berättar också att vid tjäderskytte sköt man helst ”gammeltupparna”, de s.k. ”kroknäbbarna”, som troddes vara sterila, medan man försökte undvika att skjuta ungtupparna och hönorna. Kanske sköt man ändå det man kunde få för brödfödans skull.
Det var i synnerhet vid stockelden under tjäderlekstid, som skogsmannen upplevde märkliga ting av allehanda slag, påverkad av nattvak, halvslummer och vårvinternattens många ljud.
Gammalt jägarminne upptecknat av samme Kjells-John:
”Thol Larsson skulle gå på tjäderjakt. När han gick hörde han ”aftavukun” (taltrasten) spela. Det lät som ”gå int på letjen. Thol – gå int på letjen. Thol”. Men Thol gick på tjäderleken och satt där till ”nattvukun” (rödhaken) började spela, och då började också tjädern sitt spel. Thol sköt flera skott på tjädern och tyckte han träffade, men han hörde bara ett skratt, och tjädern flög iväg oskadd. ”Va hadd jä på letjen å jära, ho varna mä ju, skogsfrua”.
Följande läsövning finns publicerad i ”Ur Härjedalens folktro” (1900), insänt av herrar Dahlsten och Fundin i Funäsdalen. Berättelsen heter ”Vad far berättade för oss om kvällen” och förtäljer om de spratt skogsfrun och ”makterna” kunde spela jägaren.
Hvö’n far tålå ôm fårr oss ûm kväldân
Dä va’n gång dâ jä va sta å skull sjötö tedûr oppi ängslia.
Dä va’n torsdaskväld ûm vårn i mesômmôrsti’n, så dä va no jöst nog ûm nett’n. Mänj âllder ha jä sjett sô myttjy tedûr nûn gång sûm jä såg den gånjen itt. Dûm for å flaksâ ûmkring mä i store hopâ å jä frestâ å skull sjötö, mänj dä va âlldär vârldt tä å frestän en gång. Änj datt flinta tu hônô, änj bles fängkrutä bolt å änj va dä nå ânji sûm va i olag. Dä va tus’n slut dâ bössja villdä tå eld, å då fårsto jä no, dâ dä va nå trålltyg på fârl att då. Åja jä plö no ha verr utä fôrr di får å, så jä va no van di fårrståss. Mänj’n dan gånjen varlt jä rektûtt sint, å dö kânj no begripe dâ jä gatt bli sinju å nû jä skall sjå sô myttjy storfuggäl å itt få nå tå dûm. Mänj då skâ dö hålädö tru dä varlt fâlûtt.
Dûm kåm borlt âllä tedûrân sô ner sûm en sûm jä kastâ öxa övvi, hânj varlt kvâr å iställe fårr tedûran så sto dâr e orejerle store lange skogtjäring. Gômmôl å stygg å krokû va a, mänj ändå nådda mâ huvvuä övvi de hûgstö granân. Å ho steg tä å nû strugdä på mä e fûkâ, mânj så sätta häen i siân å to tä ô skrattä åt mä. Å ho skrattâ sô dä sång å ga jenjö ti fjellûm , ô jä varlt no râdd jä ô sâttä hematt sô forlt jä bälltä.
sjötö= skjuta, tedûr = tjädertupp, änjslia = ängssluttningen, jöst = ljust, âlldär = aldrig, fresâ = prövade, försökte, datt = ramlade, plö = brukade, sint = arg, sjå = se, snûrûöxa = liten yxa, smâtâ = slängde, hålädö = kraftord, fâlûtt = färdigt, strugdä = stirrade, fûkâ = stund, häen = händerna, bällte = förmådde.
Om äggning
Ur boken om sjön lossen hämtas bl.a följande sammanfattning om ”äggningen”:
”Vid fåglarnas äggläggningstid på våren passade man på att förse hushållen med ägg, och knipan spelade nästan samma roll för folket här, som hönsen gör på annat håll.
Man brukade sätta ut ”åndstockar” utmed sjö- och älvstränderna för att bekvämare komma åt äggen. Främst knipan men också skraken sökte sig till dessa holkar för att lägga ägg. Holkarna skulle vittjas dagligen och minst två ägg lämnades kvar för att lura fågeln att fortsätta med äggläggningen”.
”Åndstockarna” var stora hemmagjorda holkar, ofta tillverkade av avsågade tallkubbar.
Äggningen var alltså en primitiv form av ”fjäderfäskötsel” baserad på knipans och storskrakens häckningsvanor. Några ägg kvarlämnades alltid för kläckning. Mycket mer än ett tjog ägg värpte knipan nog inte, men hade markägaren tio holkar uppsatta, så lönade sig säkert hans arbete.
Knipans vanliga lokala namn var ”stockånd”.
Lämna ett svar