Denna berättelse, som börjar i Va-gården, en gård som ligger mellan Storfjäten och Häggberget har Signe Persson i Kölosen berättat och den lär ha tilldragit sig någon gång vid mitten av 1800-talet eller under dess senare hälft.
Man visste att i närheten av gården skulle finnas en skatt nedgrävd i jorden och den ville man naturligtvis gärna hitta. Det fanns dock ett par förutsättningar för att man skulle lyckas.
Grävandet måste ske på midsommarnatten och det var den enda tidpunkten på året då skatten kunde bärgas. Dessutom var det helt förbjudet att yttra ett enda ord under arbetet.
En av dem som ville söka sin lycka var Va-Per, som själv bodde på Vagården, och kanske hade han också vid det här tillfället någon annan yngling med sig. Det var inget lätt arbete att gräva sig ned i den steniga jorden och man hade inte många timmar på sig under den korta midsommarnatten.
Så småningom hade de båda ändå kommit så långt i grävandet att de tyckte det borde vara dags att få se skymten av kistan eller skrinet eller vad det nu kunde vara som skatten låg förvarad i.
Då stötte spaden plötsligt mot ett föremål. All trötthet försvann och grävarna blev mer och mer upphetsade ju tydligare det stod klart för dem att det verkligen var en kista de såg.
Va-Per skulle just gripa tag i den och lyfta upp den ur gropen när en fågel kom flygande och satte sig på hans ena öra.
I ivern och irriterad över att bli störd i detta förtätade ögonblick glömde Per alla regler som gällde för den, som skulle lyckas hämta upp skatten. Han viftade till med handen mot örat och i och med att han muttrade: – Du fä full gå häa du no, försvann både fågeln och skatten. Kistan flög med ett dån till väders och den lär ha landat i Boktjärn där den sjönk till botten för att seda varje midsommarnatt uppenbara sig igen stående på en sten längst bort i tjärnen. Där står den och torkar i sommarnattens vindar och försvinner sedan i djupet igen.
Signe berättar vidare: ”Allt detta har min farfar berättat för mig, och jag fick till och med följa med honom till platsen vid Vagården där man grävt efter skatten. Gropen var ganska stor och helt fyrkantig i botten. Själv tar jag sådana sägner med en nypa salt men nog skulle jag väldigt gärna tillbringa en midsommarnatt vid Broktjärn.”
Märta Långström Tunestig berättar en litet annorlunda verson av samma historia och enligt den skulle jordagodset vara gömt vid Nyvallens fäbodar tillhörande Staffsgården i Sörvattnet. Nyvallen ligger ett par kilometer från Broktjärnen:
Enligt min farmor Märet Staffs’ berättelse skulle en skatt ha blivit gömd där under ofredstid av några samer, som haft kåtor på stället långt innan fäbodvallen byggdes. Märken efter något slag av gammalt boställe har man kunnat se även i våra dagar.
På denna fäbodvall finns en jordbank som består av någon slags svart mylla, där det aldrig växer vare sig gräs eller andra örter trots att grödan är frodig runt om, och enligt sägnen skulle skatten vara att söka någonstans där i närheten.
Så långt skiljer sig berättelserna något men sedan sammanfaller de ett stycke. Samme Va-Per och hans eventuelle medhjälpare skulle ha sökt efter skatten, samma förutsättningar rådde och samma fåglar förledde Per att glömma tystnadsplikten.
Skattkistan däremot försvann inte till väders, vilket den gjorde i den första versionen, utan gick ljudlöst ner i jorden igen och försvann. Skattsökarna fick också enligt denna min farmors berättelse återvända hem snopna och tomhänta.
Lämna ett svar