Kyrkan
Min uppväxt till trots har nog min förståelse av den kristna kyrkan/församlingen varit ganska vag. Jag har trott mig förstå men vid närmare eftertanke har nog inte allt varit så genomtänkt. Inom pingströrelsen och senare trosrörelsen har man ju talat mycket om församlingens betydelse. Men vad är en församling? Vad skiljer en kristen kyrka från andra föreningar? Innehållet förstås. Men det finns ju föreningar för alla typer av intressen. Vad är det som gör en församling till något mer än en förening för kristna, en praktisk åtgärd för att organisera verksamhet osv?
Mer eller mindre medvetet har jag haft den tron att någon gång under historiens lopp förföll kyrkan och förlorade i stort sett allt hon var tänkt att vara. Så kom Martin Luther och en upprättelse började som sedan fortsatt de kommande århundradena då man återupptäckt gamla bortglömda sanningar. Att det utifrån detta har bildats nya kyrkor och samfund är bara naturligt eftersom det nya inte fick plats i det gamla. Man har tänkt det ungefär som en evolution, att allt blir bara bättre och bättre. Vi sista dagars kristna skulle då vara på toppen av utvecklingen.
Helt klart har Gud gjort stora ting de senaste århundradena men var det verkligen meningen att det skulle ske på bekostnad av endräkten. Tänk om alla dessa välsignelser hade fått flöda in i hela den stora kroppen och bli till glädje och välsignelse för hela kyrkan. Synd och hårdhet från båda sidor har förhindrat detta.
Detta har blivit allt viktigare för mig att förstå. Vad gör oss till en sann Jesu Kristi kyrka? Har var och en som upplever sig ledd till detta rätt att starta en församling? Är det i så fall Jesu församling eller är det min församling? Vem bestämmer vad vi ska tro? Jo, det bestämmer bibeln! Men …. vi kommer ju fram till olika saker i vårt bibelläsande och vissa av dessa frågor tycker vi är så viktiga så att vi måste starta en ny församling! Eller så tycker vi ungefär lika men startar ändå en ny församling för att vi vill ha en lite annan betoning etc.
Jag har allt mer kommit till den uppfattningen att vår splittring är en synd. Något som inte fanns i Jesu tankar när han sade att han skulle bygga en kyrka som inte helvetets portar skulle kunna övervinna. Mer och mer har jag kommit till den insikten att vi är ett folk genom alla tider och överallt. Hela det kristna arvet tillhör oss alla. Vi måste våga fråga oss om vi har missat något. Vi måste sluta vara rädda för varandras olika uttryck.
————————————————————————————————————————-
Jag ska här försöka berätta om en del pusselbitar som delvis förrändrat mitt sätt att förstå kyrkan/församlingen.
Faktiskt fick jag ett intryck redan i Tajikistan i kontakten med muslimska vänner. Jag blev varse att när en muslim går till mosken går han för att tillbe Gud. Jag jämförde det med våra Gudstjänster där mycket går ut på att jag ska bli tillfredsställd. Om jag blev välsignad var det ett bra möte. Jag började fundera om inte det egentligen borde vara så även hos oss. Att när vi samlas till Gudstjänst är det för att tillbe Gud. Alltså ett förflyttat fokus där inte längre mina behov är det centrala i gudstjänsten utan Gud. Där i Tajikistan lärde jag mig också att uppskatta värdet av traditioner.
Vi kom hem från Tajikistan år 2001. Ungefär i den vevan kom vår pastor hem efter en tre års lång vistelse i Israel. Han hade där fått lära känna andra delar av den kristna kyrkan och förstått att Gud vill se enhet bland oss kristna. Att splittringen mellan oss faktiskt är en synd och att den bön Jesus bad om att ”de alla skulle vara ett” också är vad Gud vill. Inte minst handlade detta om en ny syn på värdet av de sk. historiska kyrkorna ( katolska och ortodoxa kyrkor). Detta tog tag i mitt hjärta och jag kunde inte höra nog. Det skapade ett intresse att läsa och ta reda på mer om andra kristna kyrkor.
År 2005 dog påve Johannes Paulus II. Detta blev något av en milstolpe för mig. Jag hade nog inte ägnat honom så många tankar tidigare och som kristen, uppvuxen i den frikyrkliga myllan ”visste” jag ju att det knappt fanns några kristna i det mörka Europa. Men…här såg jag nu mängder av människor samlas i Rom för att delta i påvens begravning. På Rapport visade man hur skaror av ungdomar tältade utanför Rom, där satt man och sjöng och prisade Gud. De berättade att de tillhörde en katolsk ungdomsorganisation ”Papa boys” med 10 millioner medlemmar. Jag insåg att vi kristna är fler än jag någonsin förstått tidigare. Att den kristna kyrkan är stor!
Vid denna tid föll det sig också att vi i vår församling började fira nattvarden på ett sätt som mera anknöt till hur man firar nattvarden i lutherska och katolska kyrkor, med böner och textläsning med rötter i urkyrkan. Samtidigt kom vår pastor ut med en liten bok ”tag och ät”, där innebörden i denna måltid togs upp. Jag hade bara sett Nattvarden som en ”åminnelsehögtid” tidigare, vilket den ju också är. Men i det lilla häftet berättades om att Kristus är verkligt närvarande i brödet och vinet. Något som från urkyrkans dagar och framåt varit det självklara synsättet men som vi glömt bort och värjt oss mot i våra kretsar. Detta var inte svårt för mig att ta till mig. Jesus hade ju själv sagt: ”ät…detta är min kropp, drick…detta är mitt blod. Han förklarar det inte mer än så och för mig behövdes ingen förklaring hur detta går till. Det blev en trosfråga för mig. Nattvarden som jag tidigare tyckt vara en tråkig tillställning fick nu helt nytt liv och en stark innebörd. Detta var ju att ta del av Jesus själv. I nattvarden fick jag röra vid honom fysiskt. Sättet att ta nattvarden på med rötter i fornkristen tradition gjorde också djupt intryck. Helt plötsligt var denna måltid en gemenskap med alla kristna i alla tider och överallt. Så upplevde jag det.
En person som genom sina böcker betytt mycket för mig är Peter Halldorf – I hans bok ”21 kyrkofäder” som handlar om de som kom att leda församlingen efter apostlarna, lärde jag känna dessa personligheter lite och förstå hur vår tro stötts och blötts århundradena efter apostlagärningarna. Peter har över huvud taget betytt mycket eftersom han på ett så förståeligt sätt talar om helgonen, Maria, kyrkofäder osv. Detta har skapat en hunger i mitt liv att lära mig mer om allt detta. En aning om att det kan finnas oanade rikedommar i vårt gemensamma kristna arv som vi i våra nutida kyrkor gått miste om.
Mitt intresse för historia och att se historiska samband, alltså rötter, har också varit av stor betydelse. Jag blir mer och mer övertygad om att Gud gillar historia. I min församlings tidiga historia (detsamma gäller nog för de flesta frikyrkor) fanns på något sätt en outtalad förståelse att det är det nya som gäller. Historiska kopplingar var rätt betydelselösa. Möjligen tänkte vi vår historia till 1500-talet och reformationen, men snarare från början av 1900-talet och pingstväckelsen. Gud gör nya grejer. Det är det som gäller. För mig blev det en stor lättnad att förstå att historia är viktig för Gud. Här kommer hela kyrkans historia in. Allt detta tillhör oss också!!!! Alla kyrkofäder, kyrkomöten, kyrkans tro från urkyrkan och framåt är också vårt arv. Jag började förstå poängen med den heliga traditionen. Jesus gav oss inte en bok (den kom ju så småningom men fanns inte med från början) även om jag har full respekt för Guds ord. Han gav oss sin församling. Jesus talade om att han skulle bygga sin kyrka och helvetets portar skulle inte vara henne övermäktiga. Vi förstår vår tro och även bibeln i gemenskap med hela kyrkan. Den Helige Ande har fortsatt att leda sin kyrka in i hela sanningen. Detta är starkt. Vi, hela kyrkan från början ända in i evigheten är en kropp, vi har gemenskap med varandra. Nu börjar jag nästan predika men detta blev väldigt starkt för mig.
Jag började förstå att hela den kristna kyrkans arv är också vårt arv. Det begränsar sig inte bara till vad som skett efter reformationen. Allt är vårt. Hur såg de första kristna och deras efterföljare på tron. Vilken guldgruva att leta i. Detta leder ju vidare till att man vill söka sig vidare i kyrkans tro. Har man missat något? Talet om helgonen och de heligas gemenskap t.e.x. blev en verklig uppenbarelse. De troende genom alla tider är en kropp och har gemenskap med varandra. I detta ligger att dödens udd är bruten. Döden har ingen makt över oss utan är enbart en ”hjälp” för oss att komma in i det verkliga livet. Även de som redan är i himlen är vi en kropp med och har gemenskap med.
Förbi Lofsdalen går Rombovägen, en av de urgamla pilgrimsvägarna till Trondheim. Den syns fortfarande i terrängen på sina håll och dessa pilgrimsfärder har alltid varit något som fascinerat mig. Jag kan känna en samhörighet med dessa vandrare och deras tro. Man kom på olika vägar men förenades i Trondheim. Kanske det också är så med vår enhet som kristna. Våra olika kyrkor är som de olika vägarna till (i det här fallet) Trondheim. Ju mer vi lär känna varandra och förstår att hela det kristna arvet är vårt, desto mindre är det som skiljer oss åt tills vi en dag verkligen är ett som Jesus bad om.
Jag avslutar med några ord från Paulus: ”Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått. Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla”. Ef 4:1-6
