Foto Kenneth Johansson
Ur ”Anteckningar om Härjedalens Fauna” av Erik Modin. (år 1899)
Älgen (Cervus Alces L.) är ännu ingalunda sällsynt i provinsens skogar, ehuru stammen hårdt beskattas genom den ifriga jakten under loflig (och oloflig) tid. Älgen påstås fordom hafva förekommit periodvis, omväxlande med vildrenen, enär de båda samsläktingarne icke skola hafva trifts tillhopa. Årtiondena före 1860 säges den varit mycket talrik, men de då rådande svåra snöförhållandena möjliggjorde den hänsynslösaste älgslakt. Gamla älgjägare hafva omtalat, huru rik tillgången på dessa högdjur var förut och huru de sedan endast långsamt förökade sig för att emellertid aldrig bli så talrika som förr.
Härjedalens allmogejägare särskilja tvänne varieteter af älg; en med större, tjockare kropp, kortare ben, mörkare hårfärg samt breda skofvellika horn med små ”stiklor”. Detta slags älg är trögare till lynnet och står lättare för hunden. Benämningar: fjöl- eller fjäl-älg, äfven klöffting eller klöfftoxe. Den andra varieteten har en spensligare och mera långsträckt kroppsbyggnad och ljusare hårfärg, hvarjämte hornen hafva en form ”snarlik renens” med långa mera direkt från hornkolfen utgående spetsar. Djur af detta slag äro skyggare, så att de ej gärna bida för hunden. Svårare att fälla, räknas de också som ett mindre värdefullt jaktbyte än föregående. Namn: spirälg. Dessa nu anmärkta skiljaktigheter äro berörda äfven i en uppsats i Sv. Jäg.-förb:s nya tidskr. årg. XIV sid 113.
Foto Kenneth Johansson
Älgens allmänna namn: den vuxna hanens brind eller älg (med hårt g.) honan älje. Ränn-onge kallas ett yngre han- eller hondjur, som ännu ej parat sig och i brunsttiden löper (ränner) mellan ”stoen”.
Till frågan om bestämmande af älgens ålder efter antalet hornspetsar må följande mig personligen gjorda meddelande af en lappman Fredriksson (från Oviken) anföras.
Fredrikssons broder Johannes påträffade för o. 25 år sedan en älgko med två späda kalfvar – hon- och hankalf – dem han fasttog och märkte med sitt renmärke. Tre år senare lyckades det honom att få skjuta den märkta hanälgen, hvilken nu bar krona med fem stiklor på det ena och sex på det andra hornet. Meddalaren hade själf gjort en liknande iakttagelse, i det att af ett par af honom påträffade och märkta älgtjurkalfvar den ena i andra året befanns bära tvenne stiklor på hornen, den andra däremot endast en. Af den iakttagelse han gjort rörande renarnes hornuppsättning, nämligen att denna vore beroende af betet, så att större horn med flera grenar utbildade sig då betet var rikligt än då det var magert, ville han också förklara det förhållandet, att älgen stundom hade flera spetsar på hornen än lefnadsår och att dessa sålunda icke, såsom allmänt antages, vore ett konstant åldersmärke.
Jägare från förr. Från vänster: okänd, Oskar Åslund i Strådalen, bröderna Erik och Halvar Åslund. Här samlade i Telmyrkojan.
Erik var ingen storjägare men han deltog alltid i älgjakten. En gång sköt han en älg. Hans son Johan berättar att han då var mycket glad och utbrast: ”De hânn skâ man tahkke Gud fôrr”. Här poserar han vid den nedlagda älgen tillsammans med Johan.
Sonen Johan (här tillsammans med Karl Östman) däremot har lagt ner många älgar. Johan hade alltid hund och gick därför mest med hund under jakten.
1964 sköt han en älg i Dalsvallen med ett horn som gav honom en guldmedalj. Tjuren (eller ux’n) hade 21 taggar. Han berättar: Han kom uppifrån och hornen tog i björkarna. Jag sköt men bommade. Det var en stor gran mellan honom och älgen. Ring (hunden) stod och skällde. Så småningom kom älgen fram bakom granen och då kunde han avfyra det dödande skottet.
Här är Johan 95 år tillsammans med hornet.
