Olof Jansson som åren 1923 – 1930 företog en serie färder och vandringar i Härjedalen för att i terrängen söka spår efter de medeltida pilgrimsvägarna skriver följande om Romboledens sträckning: ”Genom Jämtland från Selångerstrakten i Medelpad gick en mäktig pilgrimsled och genom Härjedalen tvenne huvudstråk, det ena från Oviken i Jämtland genom norra delen av landskapet och det andra från Hälsingland och från bygden vere vid Mälaren, ”Rombobygden”, genom Dalarna och sydvästra delen av Härjedalen. Det var stora skaror människor, som varje år vandrade fram, en del till fots och en del till häst, och deras väg blev allt djupare upptrampad i marken, där de drogo fram. Här och där funnos enkla härbärgen med munkar, som skulle hjälpa pilgrimerna till rätta, och litet överallt efter vägen restes vägmärken och kors, vid vilka man bad och offrade för lycklig resa. Efterhand blevo pilgrimsfärderna även handelsresor och mot slutet av medeltiden är väl deras ursprungliga karaktär nästan borta. Nu är det nog snart endast köpmän och handlande, som färdas efter vägarna, dels längre ifrån, dels är det Härjedalens egen befolkning. Samtidigt övergå färderna delvis till att bliva vinterresor, då man kunde köra med släde och hade möjlighet frakta mera varor än genom klövjning. Vägarnas sträckning lägges även om. De gamla sommarvägarna bli mera sällan använda, och man färdas mera direkt efter vintervägar.
Ända fram till våra dagar hava dessa ”resor i fälväg” förekommit, först med biltrafiken hava de upphört. Men ”Oschmäss” behöll även efter medeltiden sitt grepp på folksjälen. Ända fram till våra dagar har Olof-namnet varit särskilt omhuldat och allt fram till vår tid hava sägner om pilgrimer och pilgrimsvägar levt kvar.
30 september 1791 utgick order till samtliga länsmän i Härjedalen, att de skulle till landshövdingeämbetet inkomma med uppgifter angående gamla och nya vägar i sitt distrikt, tiden för vägarnas anläggning, deras sträckning och eventuella namn, broar, färjesund m. m samt märkliga händelser, som timat vid dem. Det gällde med andra ord en fornminnesinventering och skulle rapporterna bearbetas av Cancellie-Rådet Johan Elers och utgivas i bokform under titeln ”Historia om vägarna i Sverige”. Någon bok blev det ej, men de högintressanta länsmansrapporterna finnas bevarade i Upsala universtitets bibliotek. Särskilt hava Kjell Herdell, ”Gammellänsman”, i Lillherrdal och Lars Bergfelt i Hede lämnat gedigna upplysningar, men även Paul Dahls i Överhogdal, Jonas Bergklints i Ytterhogdal och Olof Dufvenbergs i Sveg anteckningar äga stort värde.
Vad först vägarnas namn beträffar, meddela samtliga, att särskilda namn ej funnos, utan nämndes vägen efter den ort, dit den ledde och i enlighet härmed skriver Bergfelt om de huvudstråk, vi nu ämna följa under namn av ”pilgrimsvägar”, att den ena benämnts ”Herrdal-Norgesvägen” och den andra ”Jämt-Norgesvägen”. Första delen i namnet anger, varifrån vägen kom och andra delen, vart den förde. Vid mitten av 1700-talet hade dock den förra vägen fått namnet ”Willmansvägen” efter en man (Jöns) Willman från Långå, som började ”medelst stora bleck i trän utmärka vägen här och var i skogarna, varibland även denna blev av honom med sådana stora bleck försedd, allt ifrån Ransjö by i Sveg till Fruhogna och sedan väst genom så långt skogen räckte”.
Till våra dar kvarlevande sägner berätta dock om två mera bestämda namn. I Snösvall (det urgamla Sliarosvallir), 3 mil väster om Lillhärdal, nämner man ännu i våra dagar Rombovägen, och skulle namnet beteckna vägen från Lillherrdal upp mot Fruhogna. I Tännäs talar man om Krabbatsvägen och ger vägen från Fruhogna västerut mot Fämundsjön i Norge detta namn. En gammal man i Ljusnedal, Olof Loo, berättar även, att där vägen från Långå till Hedningsgärdet, en halv mil nordväst om Ljusnedal, går över Röån strax öster om Rösjöarna i Lillfjället och där samma väg passerat Tävån, hava dessa ställen burit namnet ”Allmunvae”, vilket tyder på att åtminstone i sen tid vägen burit namnet Allmunvägen.
Men denna har nog gått ned till Ljusnedal och fortsatt över Funnesdalen och Tänndalen till Röros. I västra delen av Funnesdalens by återfinnes sålunda ”Allmunbacken”.
Möjligt är att pilgrimsleden från Dalarna i äldsta tid haft västligare sträckning än sedan bebyggelse börjat kring sjöarna i Lillhärdal, där huvudbygden nu återfinnes. Enligt gränsedokumentet från 1273, däri Tord bonde berättar om Herjulf Hornbrytaren som Härjedalens förste bebyggare, skall denne Härjulf bostatt sig vid Sliarosvallir, d.v.s. Slyåns mynning eller där nu Snösvall ligger.
Redan Hülpers omnämner där Konungshögen som Härjulfs gravhög och otroligt är ej, att gravsättning skett i denna kulle, som väl dock är en naturlig bildning från istidens sista skede. I de äldsta gränsedokumenten nämnes å dalagränsen”Korstjelde” och kan äldsta vägen ha strukit där fram förbi Trollberget upp mot Hälsingland och leta sig fram till Snösvall efter Härjeåns dalgång. När bygden sedan växte upp vid Orrmosjön fick vägen troligen sin senare sträckning från kyrkbyn över Åsans och Olingskogs byar.
Pilgrimsvägen från Hälsingland har kommit in vid Kolsätt och följt Ljusnan förbi Sveg fram till Kyrkön, där färjeförbindelse finns över till Herrö. Sedan följde den västra sidan av Härjeån ned till Herjeåbron. Nordväst, väster och sydväst om Herrö finns platserna Korshällhögen, Grimsberget, Grimsjön och Grimsremmet, samtliga troligen minnande om pilgrimsfärderna. Enligt Modin skall en pilgrim slagit sig ner i Grimsberget och boplatsen lär synas än i dag.
Av största intresse äro de uppgifter ”Gammellänsman” Kjell Herdell lämnat från Lillhärdal. Han skriver: ”Äldsta kyrkan i Herjeådalen är i Lillherrdal, var byggder av trä, ytterst på en holme i Härjeån, kallas Kembelön, men för älvens skärning å södra sidan, flyttades därifrån i 14 seculo, dit kyrkan nu står och strax flyttade älven sin gång, längre söder och nu icke går å förra stället, som nu består av slåtter, än endast i flod. Efter den gamla kyrkan är ännu i behåll dörr, stycke av altartavla, rökelsekar och stänkelsekvast. Mitt emot kyrkan på norra sidan av Herjeån synes tomter efter gård, som skall varit lärarnes boställe, och förmenas varit munk, gårdstomten och däromkring är ännu prästens ägor. I gamla kyrkan var även de gamlas helgon, dels målade dels i bilder stående, såsom S:t Göran med draken, S:t Olof, S:t Gertrud med avlatsbrev i händerna och flera. I 13:seculo skall de omtalade ’Peregrimer’ farit här igenom, från Norige till Upsala, att skaffa sig avlatsbrev, av den som påven Paskale den X:de där till pallium lämnat, här är ock ännu tillfinnandes en så kallad ’prim-klåcka’. ”Helt visst hava munkar varit stationerade i Lillherrdal för att organisera pilgrimsfärderna, ja kanske där rent av funnits ett kloster.
Förvisso har äldsta vägen Lillherrdal-Snösvall följt Herjeåns dalgång. ”Vid denna ådal hava socknemännen i äldre tider till myckenhet haft sina fäbodvallar, men för våldsammheter i krigstider måst flytta ifrån ådalen längre ifrån älven å ömse sidor”, skriver Kjell Herrdell. Än i dag finnas slåtter, däribland den av namnet att döma uråldriga ”Storsalen”, kvar och hava bönderna där i våra dagar talrikt med slåtterstugor. Min sagesman i Snösvall uppgav att äldsta vägen, Rombovägen, från Herrdal gått över Blekvallen och korsat Lillherjeån, där Råbäcken faller in, varefter den gått över Flötåsarna strax söder om högsta punkten fram mot Källarhålsbäcken, där den delat sig. En gren skall ha gått mot Storfjäten och till Elverum, dit herrdölarna fordom reste och köpte upp föl, och en gren har tagit mot norr till sydöstra kanten av Milstenshogna, där röse varit upprest. Vägen har nog följt Herjeån, men sedan när fäbodar började anläggas en bit därifrån, hava väl vandrare och färdemän alltmer sökt sig fram mellan dessa och fram till Källarhålsbäcken.
Det är mycket troligt att omnämnda röset å Milstenshogna varit en offerkast. Nuvarande ägaren av Lillhärjåbygget, Erik Olsson, berättade, att hans fader sökt gräva ut det, då det sades innehålla en skatt. Han begav sig dit och kastade undan de översta stenarna. Under dem låg en stor sten, som han försökte få bort. Då utbröt åskväder, och det ljungade och blixtrade. Gubben blev nu osäker om, att där fanns något. En tid efteråt tog han gumman med sig till hjälp, bände upp stenen, men fann intet.
Vägen över Milstenshogna skall ha gått efter högsta kammen. Vid Sundtjärn löpa två moränåsar i nordostlig riktning ända fram till södra ändan av östra Lågheden. Troligen har man sökt sig fram efter dessa, då omgivningen är sumpig och stenig. Vägen har väl sedan fortsatt mot östra ändan av Lillstöten och upp mot Lillherrdalsstöten, vars östra sida den följer, fullt synbar än i dag. Grann är utsikten, när man vikit om Lillstöten och skymtar Sömlinghogna i nordväst. Vägen löper sedan om Gråruten rakt på den medeltida begravningsplatsen Rombovallen.
Modin omnämner i sin ”Herjedalens ortnamn och bygdesägner” att pilgrimsleden redan här benämnes ”Krabbatsväjjen”. Enligt samme skribent skola i Rombovallen ligga begravda tvenne präster från Rombolandet, d.v.s. sädesbygden vid Mälaren, men enligt en annan sägen en präst och dommare, vilka dött under en färd genom denna trakt. Sägnen vet också förmäla, varför de blivit jordade här i ödemarken. Det var nämligen strängt påbjudet, att om någon vallfärdande avled lpå vägen skulle han begravas på dödsplatsen och all medförd egendom gravläggas med honom. Det var en fint av munkarna, ”S:t Olofs tjänare”, att de sedan måtte kunna komma och gräva upp samt bemäktiga sig skatterna.
I en handskrift om Härjedalen från slutet av 1600-talet – Liten Beskrifning öfwer Herdalerne – angives denna plats som ”ett gammalt cimeterium eller bogård, som landzfolket kallat, warandes för långliga tider tillbaka uppsatt och i fyrkant bygd, viljandes några av Landzfolket föregiva, at fordom när den Påviska religionen warit i Norrige och Swerige åtskillige skulle från Trundhem och Norrige färdas denna wägen fram till Herjeådalen, när dhe welat hålla sina Pelegrimsresor, och de som på samma resa af hunger eller köld hade förgåtts, skulle i samma körkogård blifwa begrafne.”
”Sydligare efter ovannämnda väg, vid Flötåsen”, fortsätter Modin, ”skall också vara en pilgrimsgrav. Där sökte en midsommarnatt tvenne män efter godset. De gingo tysta, så som nödigt är, om jordagods skall kunna bärgas. Vid första gryningen tyckte den ene sig hafva funnit platsen, som noga beskrivits sedan gammalt, och de utropade: ’Här skulle det vara!’ Men i det samma hördes ett skott, så att marken skälvde, och en svart kista flög upp ur jorden bort över åsen med en eldsky efter sig.”
Hülpers omnämner ett annat minnesmärke från samma färder: ”en stenvård vid Hoverken såsom lämning av någon begravningsplats, varest även skall tillförne ett stort kors varit upprest”.
Modin anför även den ”konstruerade sägnen, att pilgrimer, som vallfärdade här förbi, här funno en skön viloplats och därföre lovade Gud, varav stället vart kallat ’Lovdalen'”.
Från Rombovallen följer pilgrimsvägen L. Stråan till Uppvallen och Stråvallen, för att sedan vika av mot nordväst under Rishöjden upp mot Lussifjället och Fruhågna, mellan vilka den passerar. Nu lavbevuxna stenhällar hava här rests upp till vägmärken och finnas ännu i behåll. Om Fruhågna har Modin antecknat sägnen, ”att en förnäm fru, vilken fordomdags med pilgrimer passerade den strax söder därom gående gamla vägen mot Norge, bestigit fjället. Hon skulle, då hon kommit upp på detsamma, hava yttrat: ’Förut har du blott varit en Städjeklimp, men nu skall du kallas Fruhogna’, och så heter det än i dag.”
Vid Fruhågna delar sig vägen och en gren tar av mot norr och Långåbygden, medan den andra fortsätter västerut. Denna senare går genom vackra björkdungar och över färggranna lavmattor mot Bokhålet för att sedan söka sig fram mellan Digerhågna och Skrabbhågna i söder samt Kölsjöfjället i norr. Landskapet ändrar fullständigt karaktär. Marken har hittills varit jämn och fin att vandra fram över, men nu kommer man in i ett virrvarr av större och mindre stenblock, kantiga, vassa sparagmitstenar, som gör vandringen riskabel nog. De ovan nämnda höjderna äro sådan blockmark, underlig och bisarr men på samma gång storslagen. I dalgången rinner Bokån fram och man finner lätt det gamla vadstället, då hästtramp betydligt vidgat ån. Denna å, på härjedalska kallad ”Botja”, upprinner ur Boktjärn och skall enligt sägnen ha fått sitt namn av att en präst, som under pilgrimsfärder red däröver, tappat ”boken”, d.v.s. bibeln i ån. Vägen svänger nu runt södra ändan av Kölsjöfjället och är väl utmärkt genom massor av rösen. Offerkast och några enmansgravar finnas likaledes. Den går sedan direkt på Getröstbäcken strax norr om Lillboktjärn, och därifrån vidare i västlig riktning över myrarna norr om Vattnan. I alla myrmarker strax söder om Högvålen mot vadstället i Kölån kunna ännu skönjas alnsdjupt liggande kavelbroar. Vägen når så Fiskbäckvallen, går i norra kanten av Skomshåruet och fortsätter mot Nolviken vid Fämundsjöns norra ände i Norge, varest de vandrande pilgrimerna ställt sin vandring mot huvudleden genom Tydalen.
Strax norr om Fruhågna ligger vid Fjällsjön ett mäktigt flyttblick, Hälsingsten, och vet sägnen berätta, att en hälsing under färdväg där blivit ihjälslagen. Stenen är belägen strax väster om nämnda sjö på östra sluttningen av Kölsjöfjället.
Vägens sträckning från Fruhågna mot norr – vi hava nu lämnat ”Krabbatsväjjen”, som går från Fruhågna mot väster och Fämundsjön – är i början ännu oviss, men antagligen har den sökt sig upp förbi Fjällsjön och Hälsingsten. Strax norr om denna ligger en liten, genom sin höjd starkt framträdande bergstopp, Hoddöln. Namnet är nog en förvrängning av Hogdölingen, vilken blir uttytt ”mannen från Hogdal”, härjedalssocknen vid hälsingegränsen. Vid Ransundssjön eller Ransjön, som den heter på gamla kartor, finnes efter dess östra sida en stor offerkast, som helt säkert är ett minne från de vandrande pilgrimernas tid. Vid denna sten offras än i dag kvistar, som kastas på stenen för lyckosam färd och vistelse i fäboden. Strax öster om Ransundssjön finnas för övrigt namnen Grimtjärn och Grimuggen, och varför skulle de namnen ej kunna stå i sammband med ordet Pilgrim. Från Ransundet har vägen sökt sig fram mot Digerberget och Orten. På Digerbergets östra sida finnes en väldig blockmark, Korshöste. Där har ett kors varit rest och vid detta bad man för att trygga sig själv och medförda hästar för olycksfall. Ordet ”höste” är säkert urgammalt. I Lillhärdalstrakten förekommer det rätt så vanligt, men längre mot nordväst är det nästan borta ur folkmålet. I Funnesdalstrakten t. ex. har funnits ordet ”höschtrut” för stenig, risig, svårgenomtränglig mark, men är ordet numera endast känt av de äldre i bygden. Vid pilgrimsleden Oviken i Jämtland – Ljungdalen – Skarvdörren finnes en plats Höstestöten som nog likaledes i äldsta tid fått sitt namn.
Från Korshöste leder än i dag en väg fram mot Korset i Mittohån väster om Långå efter Ljusnan, och vid Brynnflon efter denna väg skall likaledes finnas en offerkast. En tredje offerkast finnes, där nuvarande vägen Ransundet – Långå når fram i berget söder om Långå. Denna kan vara yngre, men vägen kan ock ha fått en östligare sträckning, sedan Långå by växt fram.
Vid Korset i Mittohån har vägen gått över Ljusnan, och sägnen vet berätta, att pilgrimerna här använt sig av en flotte, som emellertid någon gång slitit sig lös från landfästet och sjunkit längre ner i Mittohån invid norra stranden, där den givit upphov till en liten holme, Flottuholmen. Över Mittohån reser sig berget Hovden, och har vägen sökt sig upp i den lättgådda, stenfria terrängen väster om dess högsta topp upp mot Fagervallen, numera en bördig, gräsrik slåtter. Enligt sägnen voro några Älvrosbor på färdväg till Norge. Man rastade vid Fagervallen, och när uppbrott skulle ske, gick en av dem efter sin häst, varvid han bar betslet över axeln så, att betseltygeln släpade på marken. Denna fastnade plötsligt i ”hanken”, handtaget, till ett skrin, som var nedgrävt i marken. Gubben låtsade om intet, gick tillbaka till sina kamrater och beklagade, att han ej fann hästen. Dessa reste nu före, och han skulle komma efter. I stället grävde han upp skrinet, som var fullt av pengar, fördelade dessa i sin klövjedoning och återvände skyndsamt till Älvros. Med pengarna lär han ha låtit sin son studera till präst.
Vid Fagervallen finnas tydlliga spår av bebyggelse, tomtning och älggröpper och likadant skall det vara vid en strax söder därom liggande slåtter, Depplan. Troligen sentida sägner berätta, att vägen gått strax nordost om Fagervallen och de intill liggande Tjärnarna över Stenbroflon, men denna har nog sitt namn av en bergkam, stenhammare, i form av en bro tvärs över dalen. Förvisso är emellertid namnet gammalt och samma är nog förhållandet med namnet Langdöret på myrmarken sydväst om Sörsätra fäbodar. Denna sistnämnda plats ligger cirka 3 km. nordost om Fagervallen och har sitt stora intresse genom att sägnerna om Långå bys uppkomst äro knutna till densamma. Det berättas nämligen, att första bebyggaren i Långå flyttat ner från Sörsätra och bosatt sig på södra sidan av Ljusnan vid Nesäter, men att vårfloden här ett år orsakat svåra skärningar, varför platsen övergivits och man bosatt sig längre ner vid ’Sönnate’. Det ligger ingen orimlighet i denna sägen, utan är det högst sannolikt, att pilgrimsfärderna givit upphov till en stor del av bebyggelsen i Härjedalen. typiskt är och att pilgrimsleden på flera ställen går en bit från byarna och ej genom dem, som den nog skulle gjort, om det funnits bebyggare, då pilgrimsfärderna genom Härjedalen började.
Från Fagervallen går vägen i en båge mot norr, där man har den stenfriaste och bäst framkomliga terrängen. Den går sålunda norr om Norrsundet med dess blockmark och förtvinade tallar. Mot väster öppnar sig här landskapet och man har den mest granna utsikt över Grundsjöarna, Flatruets platå och Lillfjället med Sörstädjan. Mot denna söker sig vägen och markeras av kavelbroar över myrhalsarna. Något närmare Sörstädjan komma vi till Norgesvilda och passera sedan massor av märkesstenar ävensom tvenne offerkastar. Man förvånas här som i Bokhålet över antalet rösen och vägmärken, som för övrigt ej ligga i linje utan kringströdda i terrängen. På ett ställe kunna även ses 6 á 7 hällar, resta som i en stor avlång ring. En del rösen kunna nog vara upplagda i sen tid av vallhjon och andra som passerat, men förvisso har platsen haft någon särskild betydelse för pilgrimerna. Från Sörstädjan går vägen ner i dalgången söder om egentliga Lillfjället rakt öster om Rösjöarna, där vadet ”Allmunvae” är beläget, och sedan mellan Rösjövålen och Rösjöarna västerut för att söka sig ned i Tävådalen genom Björnhålet, där den gamla vägen i våra dagar användes vid mossakörning. Mor Ingeborg i Backvallen tillfrågades, om hon visste, var pilgrimsvägen gick. ”Nej”, svarade hon, ”det vet jag inte, ”men hedningavägen vet jag, var den går. Den går på sösidan av Rösjöarna och ner genom Björnhålet.”
Vägen gick så över Tävån vid Allmunvae och har sedan följt dalen ned mot nuvarande Ljusnedal, där den sökt sig fram under Annåfjället norr om Vebuåsen mot det gamla Ljusnedals- eller Hedningsgärdet, liggande norr om Häckelberget och Häckelsjön. Där finnas förutom järnåldersgravar och stora kökkenmöddingar även tomtning efter små hus och en större stensättning, cirka 17 m. i fyrkant, vilken sedan gammalt burit namn av Ljusnedals kyrka. Antagligen är den en medeltida kyrkogård och i dess mitt synes finnas en järnåldersgrav. Stenanhopningar tyda på odling.
Länsman Bergfelt skriver 1791 om Ljusnedalsgärdet: ”Även skall en kyrka varit vid — Ljusnedalsgärdet 5/8 mil uppom Ljusnedals bruk — varest ännu lämningar synas av en vidlyftig stenfot eller mur, varuppå nu är växt tämmelig stor granskog. Om denna kan ej erhållas någon underrättelse, vidare än att de hört av sina fäder man efter man att dessa ruiner varit kyrka.” Enligt Modin skall sägnen berätta, att munkar här uppfört ett hus, som tjänat till rastställe för dem, som vallfärdade till S:t Olofs grav. Enligt samme författare skall även från 1791 finnas följande anteckning: ”Vid gamla Ljusnedalsgärdet skall bott en, som hetat Per Mittåfjäll, vilken, då herrdölarne under sin Trundhjemsresa släppt sina hästar i dess gärde, har blivit ond, varav slagsmål yppades, då han av nämnde herrdölar blivit ihjälslagen.” Denne Pehr i Mellanfjäll nämnes även av Hülpers, och ”förmenas varit första åbon ovan om skogen” (d.v.s. ovan Hedebygden). Samma sägen går igen i anteckningar från 1891 (troligen av Mårten Långström, Sörmon, Ljusnedal), då striden pågick mellan brukspatron Farup och lapparna eller rättare de renägande bönderna. Där heter: ”Men ungefär samtidigt uppfann en lapp vid namn Jonas det stora kopparmalmbrottet, gammalgruvan kallad. — Denne lapp var son eller sonson – vilketdera är omtvistligt – till Jon Mittåfjäll, vilken åter var en av de tre lappar, som med familjer och renar inflyttade från nordvästra Jämtland. Dessa trenne lappfamiljer skulle vara de första, som bebodde fjällen i översta eller nordvästra Härjedalen. — förenämnde Jon satte sig ned mitt emellan de båda andra – en av dessa var Torkil Rut – och fick därigenom namnet Mittifjäll, varav åter ortnamnet Mittån och Mittodalen skola härledas.” Här må även omnämnas Korsbacken i Funnesdalen och ”Bortmä korse” i Tänndalen. Den förstnämnda platsen är belägen vid foten av Funnesdalsberget. Där skall ett invigt kors ha funnits, vid vilket enligt Modin, Erik Fundin m. fl., folket förrättat sin andakt, då de ej nått till kyrka eller mässa. Ett talesätt påminner härom: ”Du är lik ens klädd, vare sig du går till kors eller kyrka.” Även Hülpers omnämner denna plats.
Bland fynd från Hedningsgärdet kunna nämnas förutom massor av ben från förtärda djur, brynen av en rödaktig bergart, ej hemmahörande i trakten, samt hålförsedda stentyngder, troligen använda vid vävning.
Mellan Långå och Hedningsgärdet har även funnits en färdeväg efter Ljusnan. Den har sökt sig upp till sjön Lossen, varefter man kunnat färdas med båt närmare tre mil. En halv mil kunde man från sjön färdas upp genom Ljusnan och kom då till sjön Trammen, som gammalt hetat Tramsen. Ännu lever i sägnerna formen ”tramse nor” kvar. Tram betyder troll och blir alltså sjöns namn Trollsjön. Strax ovan Trammen kom man till en fors, där man måste bära båtarna, och forsen heter ock än i dag Nedre Borren. En halv mil kunde man sedan ro igen, varefter båtarna buros förbi Övre Borren, då Ljusnan var farbar ända upp till Ljusnedal, varest man landvägen sökter sig fram till Hedningsgärdet.
Från Hedningsgärdet följer vägen Ljusnans dalgång upp mot Bruksvallarna och löper bland annat fram över en vacker rullstensås i dalens övre del. Förbi Bruksvallarna har den gått över sandmoarna nedanför byn och fortsatt upp genom dalen till Röstvålen, där den svängt upp på fjället genom Norgesröstan. Vid Bruksvallarna såväl på södra som norra sidan av Ljusnan finnas flera gravhögar från yngre järnåldern. Vägen går nu rakt i norr mot Kallslättsbäckens källområde och svänger in mot väster mellan de två sydligaste av Mittostötarna. Här öppnar sig ett det vackraste panorama. Majestätiskt höjer sig Skarsfjället med sin nästan 1,600 m. höga topp, Lussenstöten, och längst i söder hava vi gränsemärket Haftorstöten med sin runda, något naggade hjässa. Terrängen förbi Skarsfjället upp mot Gråvålssjön är sönderskuren och ojämn, men besvärligheterna att vandra fram uppvägas till fullo av den ena utsikten vackrare än den andra. Mäktiga silverglänsande snödrivor täcka dalar och raviner i fjällmassivet framför oss, svarta och hemska synas de nästan tvärbranta avsatserna och nedanför porlar vattnet i de många bäckarna och åarna för att här och där samlas i spegelblanka gölar och tjärnar. Det är gudomligt att vandra här en lugn, solig sommardag, men det är ej utan, att man ryser vid tanken på alla de dagar, himlen är mörk och tung och snöstormen rasar, förintande allt i sin väg. Väldiga kullerstenar äro upplagda på klippavsatserna till vägmärken, men egendomligt nog kan man ej finna spår efter några stenhyddor eller annat, där den vandrande kunnat finna skydd under natt och oväder. Snart vidgas panoramat och vår blick riktas även mot nordost, där Helagsmassivet reser sig, och mot norr, där vi skönja Syltopparna. Vi vandra under Skarsfjällets nordliga utlöpare, Isengelda, Rosengelda och Bullfjället, upp mot Gråvålssjön och Gråvålen, vilken ligger i den milsbreda dalen som ett väldigt vägmärke, bakom sig döljande Skarvdörrsfjällen vid gränsen mellan svenskt och norskt. Från Gråvålssjön går vägen mot Biskopsån och därifrån stiga vi upp mot Skarvdörrpasset, vilket Erik Dahlberg vid besök 1690 fann ”intet bestå uthi någon uthuggen port, men af twenne höga bergknallar eller stötar, nedan till ungefegr 600 steg från hwarandra belägna, men ofwan till öfwer 3,000 steg. Mitt i Skarvdörren löper en bäck i krook, och wattnet faller kringom bärget i Norie.”
Tre och en halv mil lång är säkert denna väg över den öde fjällplatån allt från Röstvålen och till Skarvdörrpasset. Än har man nog vandrat under granna dagar fram i stum beundran och helig vördnad inför den storslagna skapelsen, än ha förvisso dessa ödevidder bevittnat grymma skådespel, då människor under oväder i dödsångest och dåligt skyddade bakom någon sten läst sina katolska böner och fingrat på sitt radband.
I Skarvdörrpasset förenas Herrdal-Norgesvägen och Jämt-Norgesvägen. Vandra vi denna mot Jämtland finna vi, att den ned mot Biskopsån följer Skarvdörrsån. Denna kommer från den söder om passet under fjället i en väldig klyfta – en gång ursvarvad av en mäktig jökel – liggande Stora Skarvdörrsjön. Sedan vi vandrat över Biskopsån, nå vi Biskopsstugan, i vår tid uppförd till skydd för renvaktande lappar. Även i äldre tid har här funnits en stuga cirka 7 X 7 m. i fyrkant, men från vad tid den daterade sig, kan ej sägas.
Timme efter timme kan man stå vid Biskopsstugan och betrakta de granna tavlorna runt om. Mot norr höjer Sylarna sitt massiv och i dalen under skymta massor av vatten, sjöar, tjärnar och åar. Sörst bland dessa är Nean. Natten är kanske kall och då ligger dimman som en tung slöja över hela dalgången. Mot öster skönja vi Helagsfjället och från detta sträcker sig som en lång ås Helagsskaftet och Ekorrhammaren fram mot Sylarna. I söder finna vi Skarsfjällen och mot väster de tvärbranta, skimrande, sterila klipporna i Skarvdörrfjällen.
Härnösandslektorn Fale Burman reste under slutet av 1780-talet i Jämtland för att där göra uppteckningar åt förut nämnde Elers. Burman vet berätta, att sägner då funnos ”att en norsk biskop har avlidit på vägen mellan Oviken och Skarfdörn vid en elf, som av denna händelse blifvit kallad Biskopsån. Hans namn och tiden, när detta skett, kan nu ingen säga. Det är likväl möjligt, att Carolus Jempta eller Carl Jamt, som blev biskop över Hamrs stift i Norge och dog 1513, blivit död därstädes på någon resa till sin fäderneort.” Denna sägen tycks dock ej stämma med verkligheten, då biskop Karl Jonsson Jämte dog i Oslo biskopsgård. I samband härmed må även nämnas Biskopssjön eller rättare Biskopssjöarna, liggande cirka 1 mil upp i dalen, väster om Bullfjället.
Vägen från och till Jämtland är i fjälltrakten lättare att följa, då densamma användes än i dag. Från Biskopsstugan följer den än södra sidan av Nean än den norra och fortsätter efter Västra Helagsån förbi V. Helagssjön och passerar mellan Djupsjön och Ö. Helagssjön genom Gröndörren förbi Öjaren rakt ned mot Ljungdalen. Om denna väg skriver Burman: ”Denna sidoväg, d.v.s. vägen söder om Storsjön i Jämtland, har flera grenar: först tvenne ifrån Oviken, den ena år Stuguberget och Storsjön i Härjedalen, den andra över Tossås nybygge. Både löpa ihop vid Ljungdalens by i Härjedalen, varifrån de vidare gå genom Skarf-dörn – en öppning på Helagsfjällen, där Norges, Jämtlands och Härjedalens gränser sammanstöta – till Norge – –.” Vägen över Tossåsen är yngre, det vet man berätta även i våra dagar. Från början har nog denna led aldrig gått fram till Storsjön i Härjedalen, utan längre i norr och är det väl pilgrimsresorna, som även här blevo orsak till första bebyggelsen. Vid Åviken, d.v.s. Storsjöns nordligaste vik, ligger en plats, Öune, där man vet berätta om gammal tomtning och var det förvisso första gården. Uppbyggandet av nuvarande Storsjö by började först efter Baltzarfejden 1611 – 13. Nordost om Storsjö återfinna vi en fjällknalle, Munkskallen, och ovannämnda Höstanstöten och längre fram hava vi Stuguberget. Burman berättar, att ”en fjällstuga har ock i urminnes tid varit vid Stuguberget i södra vägen från Oviken till Härjedalen, där i senare tid fäbodar äro anlagda,. Om vintern är här ingen boendes utom resande. Denna stuga har gluggar i stället för fönster, eldstaden mitt på golvet och omkring väggarna lavar till sängställen.”
Under Helagsfjället har nog likaledes allt sedan denna tid en stuga, ”Nedalsstugan”, funnits. Från Stuguberget skall vägen ha gått över Mantalåsen till Oviken, platsen för Jämtlands domkyrka och boplats för Jämtlands reformator Erik Andersson.
(hösten 1930)
Lämna ett svar