Friden och lugnet råder idag över Åsvallen. Sakta men säkert återtar naturen vad den en gång ägde. Åkertegarna blir åter myrmark. Björkar och vide vandrar sakta in. Lador sjunker ner i myrarna. De flesta husen står dock kvar som vittnen över en svunnen tid då det rådde liv och rörelse. Här fanns kor, getter grisar och hästar. Barn sprang och lekte. Separatorer plingade och i mjölkbodarna förvarades den värdefulla mjölken. I kokhusen tillverkades mesmör. Det ystades ost. Ut över nejden hördes kornas råmanden, getternas bräkanden och barnens skrik. Bukullorna ”kökade”, lockade på sina kor, så att det ljöd kilometervis. Åsvallen finns fortfarande i våra hjärtan och då och då får stugorna ett besök.
I Graderings- och Häfdebeskrivning upprättad för afvittring år 1837 säges följande:
”Olof Ersson och Per Mårtensson upparbetade fäbodar Oppåvallen vid Sven Persåsen”. Dessa vallar kallades senare för Åsvallen.
Olof Ersson var bonde nere i ”Ol Ers” och Per Mårtensson var den som år 1845 bytte gård med Sven Johansson från Råndalen. Per Mårtenssons del i Åsvallen övertogs alltså av Sven.
På bilden syns Sven och Sigrid, flickan är dottern Karin.
Än idag finns det en granmor nedanför Åsvallen ner mot Sven Perskölen som bär namn efter Per Mårtensson, nämligen ”Per Mårs mora”.
Sven Johansa’ och Siggri Pers’ tog alltså över efter Per Mårtenssons i Åsvallen 1845. Efter dem följde sonen Johan Svenssa’ och hans hustru Gertrud. Johan och Gertrud fick 10 barn av vilka 3 dog i späd ålder.
I Åsvallen föddes deras yngste son Erik. I ”fjöset” fanns det på ena sidan en bostadsdel medan korna höll till på den andra sidan. Där föddes Erik. Det var mitt i slåttern och det sägs att Gertrud deltog i slåtterarbetet när värkarna började och först när det var dags att föda gick hon in. Nästa dag var hon ute i slåttern igen.
Sönerna Olle och Erik övertog fäboden och delade till en början stuga. Stugan brann ner och Olle Åslund byggde nytt, medan Erik flyttade upp kojan som stått nere vid Hanavasslan, och inredde den. Muren från den kojan står fortfarande kvar nere vid ån, intill stigen mot Tjärndammen.
På bilden kan man se den nygjorda ”hagen” runt vallen. Bilden är tagen runt 1921 och visar barnen på vallen. Stående i bakre raden är Martin, Anton (båda dessa dog 1924) och Helmer Åslund. Sittande har vi från vänster: Sofia, Ester och Alma Åslund, Greta Åslund som håller Johan Åslund i famnen, Lars Åslund (bror till Johan), Olga, Linnea Holmgren, Oskar Åslund i Strådalen, Janne och Emil Åslund.
Vore intressant att veta vem som tagit fotot.
Erik berättade att de under en och samma sommar både byggde upp vallstugan och gjorde ”hôgô” (gärdsgård) runt hela vallen. Man ser på fotot ovan att hagen är nygjord och fin.
Olov Erssons vall övertogs av sonen Erik Olovsson och ärvdes sedan av dennes son Erik Ersa Holmgren. Efter att de slutat med fäbodlivet i Åsvallen arrenderades vallen av Helena och Erik E. Näslund från Strådalen.
Erik Näslund fiskade mycket och efter en långtur till Rosslan lade han som vanligt fisken i ”mjôlkbu’n” över natten. När han nästa morgon skulle ut och ta rätt på fisken var den borta. Efter att ha letat en stund hittade han den under golvet i mjölkboden dit minken hade dragit undan den, varpå han tilltalade minken med orden ”-Jaså, du har fesk du”.
När Erik och Lena buförde till vallen hade de grisen med. Över ån fick grisen vada. ”Mö vôdô övvi åa bå sugga, ho ô jäg”. ”ho” det var alltså frun Helena.
När Erik Ersa kom och hälsade på blev han förstås bjuden på kaffe. När man fyllt i hans kopp brukade han säga; – Dä vahrt fôr myhttjy dä dan, varpå han hällde tillbaka hälften. När han druckit ur koppen sa han; – Dä va göhtt dä dan, jä tä tebôkôr ahtt dä dan jä.
Hans Larsa Holmgren från Strådalen hade också fäbodställe i Åsvallen. Erik och Olles bror Halvar var gift med Lars Hansas dotter, Emfred, och de byggde också en vallstuga strax intill de andra.
Halvar & Emfreds vallstuga lite till vänster från mitten
Den gamla vägen till Åsvallen gick inte från Strådalen som i dag utan strax väster om byn tog den av över ängena som nu är överdämda i de övre delarna av sjön. På våren när vattenståndet är lågt kan man fortfarande se en spång över en gammal bäckfåra, eller myrdrag där stigen tidigare passerat.
Här syns den gamla spången.
Vägen fortsatte sedan upp mot Tällåsen och ”Rôtôlande”. Där stigen korsar en bäck kan man fortfarande se resterna av Rôtôlandsbron eller Halvvägsbron, som den också kallades. Stigen fortsätter upp genom Rôtôlandet, korsar Tovryn strax innan Sven Perskölen, följer sedan kölkanten för att vika av upp mot vallen genom Per Mårsmora. Den stigen är fortfarande synlig.
Här syns resterna av ”Rôtôlandsbru’n”
1928 blev landsvägen västerifrån klar fram till Lofsdalen. Detta gjorde att man kunde använda hästkärra fram till Strådalen och sedan hade man bara 6 km över åsen till vallen. Det föll på de unga grabbarnas axlar att röja upp kärrväg ända fram till vallen. Johan Åslund berättar att han tillsammans med Oskar Åslund i Lofsdalen och Oskar Åslund i Strådalen röjde upp vägen som nu går från Strådalen över åsen till Åsvallen när han var i kanske 20-årsåldern, alltså i slutet av trettiotalet. Det är rejäla stenbumlingar upplagda vid sidan av vägen som de baxat upp.
Jennie Dahlström berättar följande historia som måste ha tilldragit sig i början av 1900-talet eftersom a’ Siggri Pers’ dog 1906.
Jennie och Karolina Östman med kusinen Anna Wallin skulle gå till Åsvallen. Där fanns både mormor Gertrud och ”gammelfarmor” Siggri’ Pers’. Vid bordet satt a’ Siggri och sörplade i sig soppa med en träsked. Flickorna tyckte det var intressant och följde hennes ätande med nyfikna ögon. Siggri tröttnade så småningom på att bli beskådad varpå hon räckte fram skeden och frågade; ”skâ dö smôkô?”.
Stugan var liten och inte var det lätt för Siggri att somna den kvällen. Flickorna låg och tisslade och tasslade, i samma säng får man förmoda. Snart ökade trycket och alla behövde de upp på pottan. När den sista jäntan skvalat färdigt hörs det bort ifrån hörnet , där Sigrid ligger och försöker sova; ”män dâ va me e râmens pessing”.
Jennie minns också den gamla vallstugan som sedan brann ner. Siggri Pers’ brukade sitta vid fönstret där och titta ut.
Fäbodlivet i Åsvallen pågick fram till mitten av 1960-talet. När Ol Ersa’ och Per Mårsa’ upparbetade sina vallar var fortfarande fäbodarna en livsviktig del i fjällbondens ekonomi. Det var viktigt att kreaturen fick gott bete under sommaren och dessutom hade man slåtterställen överallt i markerna. I ett köpebrev från 1876 nämner Johan Svensson ett antal slåtterställen. ”Källorna vid norra ändan av Sven Perskölen (Govâla?), Storrösten vid vallbäcken, vidare från vallbäcken det mig tillhörer uppöfver Hanavattselån till så kallad Olandersdammen, och vidare vest Hanaåsen, vid ladan vest vid Tjerna, och därvesterom Storrösten, och Stånggrubban”
Buföring, Edith & Laila med kor
Runt midsommar var det tid att buföra. Då hade det förhoppningsvis börjat ”gröne”. Efter buföring återvände oftast mansfolket ner till byn där man tillbringade sommaren och skötte sysslorna vid gården. Därför var det viktigt att under vintern ställa i ordning stora mängder ”tjuhkkmjôlk”, långfil, så att det skulle räcka över sommaren. På våren hade man varit i vallen och gjort i ordning sommarens behov av ved.
Märta Åslund berättar att de buförde strax före midsommar, ibland kunde det bli lite efter men Ester Näsman buförde alltid före midsommar. Märta och Karolina brukade följas åt. Ibland kom våren sent och skogen var alldeles svart, inte ett grönt strå och inte ett utslaget björklöv. Men man var tvungen i alla fall att bege sig eftersom vinterfodret tagit slut.
Nere i byn hade man tidigare redan låtit getterna gå i skogen och beta eftersom de ändå alltid fann något att äta.
Innan det var dags att buföra var det mycket att ställa i ordning. Mat, kärl, separator, sängkläder osv. Ostlöpen fick inte glömmas. Man skulle ju göra ost.
På senare tid hade man traktor men tidigare var det hästen som var transportmedlet. När kärrvägen från Strådalen blivit klar kunde man använda sig av häst och kärra medan man tidigare fick klövja.
Väl framme skulle både fjös och stugor städas med omsorg och när ”sänghöet” hade vuxit upp slogs detta och sängarna fylldes. Kornas trälgor (bindslen), skulle ses över, kanske nya behövde tillverkas liksom soplimor (kvastar).
Slåtter nere på byn.
I början på augusti, ett par veckor efter byslåttern, var det dags för slåtterarbetena på vallen. Johan berättar att man förr slog hö överallt, på myrar, längs åar och varhelst det fanns vinterfoder att uppbringa. På flera platser kan man än idag se resterna av dammkonstruktioner längs bäckar och åar där man förr dämde för att få bättre skörd. Vem som sist använde sig av dem är okänt. Exempel på sådana dammar är Tjärndammen, Långdammen och Rydammen i Tjônnvôssla. Govârldammen, Lilldammen och Olandersdammen i Hônôvôssla.
Slåtterställena uppöver Hanavasslan är Ôrrösta, Stutmyra, Nyrûninjen, Lilhldammen, Rûppelstrûmen, Olandersdammen och Tuvrûninjen. Manfred Åslund berättar att Olle hade slåttern vid Ôrrösta medan Erik hade Nyrûninjen. Olandersdammen verkar ha varit ett viktigt slåtterställe som Johan ofta berättar om. Där ligger också Tuvrûninjen. Man slog även i tjärnar. Johan Åslund berättar hur man i Tjärndammen vadade med iskallt vatten upp till midjan och slog sjögräs. Det var så kallt att benen domnade bort, berättar han. Han nämner också Vânntjelda; ”vi slog vânn (kvanne) där). I närheten av tjärnen fanns också Rûppelstrûmen.
Herman Juhlin beskriver år 1929 i sitt arbete Dalarnas Lantbruk de fjällnära ängarnas kvalliteer: ”Björkregionens viktigaste foderväxter är torte, ängssyra, ruppelgräs, flaskstarr, blåsene, fjällduna m.fl. De flesta av dessa arter äro begärliga för betesdjuren och anses mycket mjölkdrivande och höja mjölkens fetthalt. Denna högväxta gräs- och örtväxtlighet, ”ruppelväxter”, följer med fjällbäckarna ned i lägre marker, ända ned i granskogsområdet… Dylika marker, där till de nämnda arterna komma sådana högvuxna goda foderväxter som kvann, vanlig mjölkört, borsttistel, hässle (Milium), användes även till slåtter, s.k. ”ruppelslogar”.
Någon kilometer från Åsvallen fanns en lok (göl) som hette Härloken. Där brukade barnen bada. Man sa att man var lortigare efter badet än innan eftersom det var så gyttjigt. Förmodligen har platsen också brukats för fodertag tidigare av namnet att döma. Det fanns också en Härslehtt ner mot tjärnen där det växer ”hära/stagg”.
Fäbodliv
Mitt andra minne är när mormor Karolina väcker oss i det stora köks- och sovrummet genom att veva separatorn som börjar plinga när mjölk och grädde separeras. Innan dess hade hon mjölkat alla kossorna, men också gjort upp eld i den stora öppna spisen så det var varmt när vi barn skulle gå upp. Det stora rummet hade fönster i tre väderstreck och var därför genomflutet av sommarljus tidigt på morgonen. Det var lätt att vakna.
Så långt jag kan minnas tillbringade vi alla somrar hos mormor och morfar i Lofsdalen, vilket innebar att vi först bodde i vita huset bredvid det faluröda sommarhuset i byn och sedan följde med till Åsvallen när det var dags för ”buförning”, dvs. färd till fots med korna till fäbodvallen, djurens sommarbete. De allra första åren hade morfar en häst som drog det tunga lasset med all skaffning över åsen, men efter några år köpte man traktor som morbror Petrus körde.
Morbror Johan hade motorcykel, men framförallt var Johan den som jag fick följa med och fiska, först i ån och sedan i Tjärndammarna, ett litet system av små sjöar, tjärnar, en timmes gångväg från Åsvallen mot Sömlingshågna. Där hade han och andra släktingar byggt en liten stuga, där det i närheten fanns nät och en båt. Inne i den lilla stugan fanns nätt och jämt plats för sängar och bord, men viktigast var den öppna spisen där vi lagade mat.
Johan blev den som lärde mig ro och hålla båten stilla när han tog upp näten och lossade laxöringar från nätets slingor.
Jag tror vi fick fisk varje gång vi var ute och drog upp nät ur de stilla Tjärndammarna. Sedan tog det en stund att hänga upp näten och rensa fisken, men efter det blev det mat. Sedan dess har saltad och smörstekt laxöring och färsk kolbulle varit det godaste jag vet.
Att fiska med Johan med hjälp av nät och metspö var alltid spännande, men framförallt var det timmar fyllda av starka naturupplevelser i väntan på att en öring skulle hugga. Ofta tidigt på morgonen eller sent på kvällen mitt i sommarens ljusa skimmer. När man fiskar får man inte prata. Bara vara uppmärksam och trampa försiktigt så att man inte skrämmer iväg fisken och inte missar något av naturens scenerier. Flera gånger såg vi älg, hare och mink som rörde sig ljudlöst i terrängen.
De enda som gör stort oväsen när de flyr är större fåglar, som vråk och uggla. Mest komiskt var att stöta på en arg lämmel; de skäller när de blir uppskrämda. En gång såg vi ett orrspel dra fram över myren. Ljudstötarna, färgerna och de häftiga rörelserna visade att de lever i en helt annan värld mot vår, helt ointresserade av oss. Samtidigt var de, till skillnad mot oss, helt sammansmälta med sin värld. Tallar, gran och björk utgjorde färgsättningen. Och över myrarna härskade ljuset.
Under barndomens somrar blev mormor som en andra mor för mig. Hon var sommarens emotionella centrum; hon och kossorna – de hör oskiljaktigt ihop. Därför är somrarnas arketypiska scen den när mormor mjölkar inne i fjösets dunkel. Och jag står och tittar på. Jag minns ännu synen när mormor sätter sig på pallen, lutar sig mot kossan och trycker ut mjölken ur spenarna. Ljudet från den första mjölkstrålen som träffar bunkens botten hörs än. Efteråt fyller hon en rostfri hink med varm mjölk, går ned till ett litet hus som var byggt över bäcken och sänker hinken genom ett hål i golvet ned i vattnet, fäbodens kylskåp.
Bäcken var annars vår favoritlekplats. Den hade så många skepnader. Djup och lugn, smal och snabb, ytlig och bred sträckte den sig ett par hundra meter genom hela fäbodvallens skiftande mark. Särskilt roligt var ett vattenfall som vi tyckte var jättehögt, men antagligen inte var över två meter. Där kunde man tävla om vem som kunde bygga den bästa fördämningen. Och sedan rasera den så att det blev ett stort plask när vattenmassan träffade stenen i botten. En bit längre ned fanns som en liten sjö som man kunde simma över varma dagar. Vattnet var så djupt och svart att det kändes farligt att vistas i det.
En sommar hade vi besök av Georg och hans pojkar. De ville alltid tävla med båtar i bäcken. Båtarna var antingen gjorda av bark eller täljda träbitar. De fastnade alltid vid olika hinder som det gällde att ta sig förbi. Det gällde att aldrig hamna i bakvatten och nå vattenfallet så fort som möjligt. Den leken kunde ta en hel eftermiddag. Längre bort i dalen började skogen som kändes mörk och farlig. Inte minst för att den låg så långt borta att mormor inte längre kunde se oss från köksfönstret.
Runt hela fäbodvallen gick ett staket. Det kändes alltid lite äventyrligt att gå utanför det. På ena sidan fanns en enebacke som var perfekt för att leka kurragömma. På andra sidan stod den enda gran som jag har ett personligt förhållande till. Varje sommar gick vi fram till den för att leta efter kåda som man kunde använda som tuggummi. Något lite kunde vi alltid hitta med hjälp av kniv. Bredvid granen fanns en underlig samling stenar. De var arrangerade som linjer runt små rum och i mitten fanns en liten eldstad. Det visade sig vara en lekplats som mamma och hennes släktingar använt många år tidigare.
Mormor
I min tidigaste barndom var mormor Karolina somrarnas självklara centralgestalt. När man steg ur bilen efter den långa resan till Lofsdalen kom hon ut på gården och man kastade sig i hennes famn. Hon var inte lång, men hon var stor. Stor i alla bemärkelser. En slösande generös och storsint människa som alltid hade något gott att bjuda på. Sin hjärtlighet inte minst, förutom den goda maten. När hon skrattade, guppade hennes mage på ett roligt sätt. Jag lyckades aldrig omfamna henne, men jag trivdes i hennes famn. Och när det var dags att sitta skymning blev det alldeles stilla omkring henne där hon satt och stickade sockor. Lite senare var det dags att sova. Både i vinter- och sommarhuset hade hon en kökssoffa att sova i. Men innan hon löste upp sin långa fläta och gick och la sig läste hon i Skriften, dvs. Bibeln. Mormor var en varmt troende person. På söndagsförmiddagen klockan elva gick alla till kapellet Sion där man sjöng, bad och lyssnade till predikan. Eftersom det var en pingstförsamling kunde vem som helst be högt, inte minst kvinnor.
Jag vill minnas att mormor tillhörde dem som alltid bad högt med en innerlig auktoritet. Den himmelska närvaro hon levde i blev extra tydlig dagarna innan hon dog; mamma och vi fyra barn besökte henne på hennes sjukrum i Sveg. Jag minns inget av vad som sas men det kändes som om rummet var fyllt med änglar, som om himlen hade sänkt sig ned till jorden för att hämta hem henne. Någon dag senare var hon död.
Morfar
Morfar Erik var mera tystlåten, men man kände sig alltid välkommen till den stora gård han byggt. Förutom att han var lång och smal hade han två kännemärken; han var alltid sysselsatt med något på gården och han lyssnade ofta på vädret på radion. Teve var okänt på femtiotalet. Det fanns alltid mycket att göra. Bygga och snickra, hugga ved till spisen och när skördetiden kom arbetade alla från tidig morgon till sen kväll med att slå gräs, räfsa ihop höet i stora högar och sedan lägga det i höga hässjor. Morfar var den som hade uppsikt över att hässjorna byggdes rätt med de gamla slanor han hade huggit ur skogen en gång i tiden. Nu var de alldeles gråa. När höet hade torkat var det bråttom att få in det i ladorna med hjälp av häst och vagn. Att åka högst upp på hölasset uppför brua in i storladan var sommarens höjdpunkt. När höet var inne visste man att man hade åstadkommit något. Nu fanns det mat och inkomst inför vintern. Eftersom vädret är så avgörande för bonden hade morfar alltid koll på radions väderrapporter. Jag tror han förde dagbok över vädret för att kunna se återkommande mönster, en slags bondepraktika. Jag hade ingen egen säng, men när det blev läggdags fick jag lägga mig i en speciellt iordninggjord plats i morfars soffa. Där kände jag mig trygg.
Mormor och morfar sa inte mycket till varandra, inte mer än vad som var alldeles nödvändigt. Var och en visste vad de hade att göra. Men nån gång ibland kramade de varandra och när morfar och morbror Petrus försökte förutse morgondagens väder, hände det att mormor fällde en kommentar med innebörden: ni spår som vädret är. Uppe i de härjedalska fjällen är vädret snabbt ombytligt och nästan omöjligt att förutsäga. Det kunde hända att det snöade mitt i juli. Tvärs över gården var telefontrådar sträckta. På dessa kunde hundratals svartglänsande svalor samlas innan det var dags för avfärd mot söder. Annars hade ladusvalorna sina bon under husens taknockar och inne i ladornas bjälklag. Nu är alla husen morfar byggde rivna. Huset där han föddes, Åsvallen, finns dock kvar. Det är ett ljust minne från en svunnen tid.
Johan
Mina vackraste minnen från Härjedalen har jag tillsammans med morbror
Johan. Som liten var det fisketurerna till Tjärndammarna men när jag
blev lite äldre fick jag följa med honom och plocka hjortron.
Markerna runt Fruhågna, Sömlingshågna och andra sidan Hoverken var de
vanligaste målen, men vi har nog besökt de flesta hjortronmarker som
finns att uppsöka runt Lofsdalen och västra Härjedalen. En vacker
sommar räknade vi ut att vi hade fotvandrat bortåt trettio mil. Johan
är en mycket atletiskt byggd man. Seg som en snöstormad martall ännu
i sina nittio år.
Det är inte själva hjortronplockningen som ger de stora
skönhetsupplevelserna även om en hjortronfylld myr är en mycket
vacker syn; den glimrar i alla möjliga färger, från hjortronbladens
mörkgröna till bärens många skiftningar i kartrött och gulmoget. Och
de ljusgrönt mossbeklädda tuvorna med juvelrika bärkronor
dessemellan. I lyckliga fall fortsätter myren likadant ända mot
horisonten, åtminstone om man sätter sig ner och betraktar den från
sitthöjd. Då vet man att man kommer att ha många fyllda hinkar och en
tung börda hem för alla att glädjas åt under vintern.
De flesta somrar är dock inte så lyckliga hjortronmässigt sett. Då
får man leva desto mer av all den skönhet som strömmar mot en från
blåbärsmarken, björkskogen och blåa himmeln; de storslagna,
panoramiska vyerna högt uppe bland fjällen när de blånar längst bort
i fjärran, eller de alldeles genomskinliga, grunda åarna där man kan
se ryggarna på öringen om man är snabb med ögat. Att sätta sig på
randen av ett sådant jungfruligt vatten med nakna fötter på botten är
sannerligen en skön upplevelse när man gått flera timmar över tunga
myrar i svettiga stövlar.
Men skönast är att hitta en mjuk och bra plats högt upp på en
fjällsida där en källa rinner upp ur berget så att man kan koka kaffe
och njuta av att ha hela världen för sig själv. Johan är en av de
ytterst få som känner de härjedalska fjällen så väl att han kan hitta
de bästa platserna utan att tveka. Inte en människa eller maskin så
långt ögat når. Man tycker att man har allt man behöver; en utsikt
som är så storslagen, färggrann och vacker som man nånsin kan begära,
en eld där man kan laga färskt bröd, kolbulle med smör och fläsk på,
och en god vän att ordlöst dela upplevelsen med. Man känner sig
fullkomligt tillfreds, lugn och upprymd på samma gång. Artrik
fjällmark under fötterna, ögon fyllda av solljusets mångskiftande
återgivningar av alla gröna, gråa och blåa nyanser naturen kan
uppbringa och en oändligt hög himmel som mäktigt välver sig över ens
hjässa. När jag tänker på Johan är det sådana ljus- och lustfyllda
stunder minnet återkallar. Jag tror vi en dag kommer att återses i
ett lika himmelskt rikt paradis.
Petrus
Minnet av morbror Petrus innebär hårt arbete men också en sång och en
lek. Leken ägde rum i det röda sommarhuset på Eriksgården i
Lofsdalen. Petrus satt vid öppna spisen och mina systrar Karin och
Maud, som var små tultor vid den tiden, försökte springa förbi honom
utan att bli infångade. Leken slutade ofelbart med kramkalas. Sången
ägde rum I Sionkapellet och hette något i stil med Allt jag har att
lita till är Guds nåd och han ville att vi skulle sjunga den duett,
vilket vi gjorde några gånger i Sion. Det fanns en stark känsla i den
sången, en väckelseton från den tiden Petrus blev frälst.
Annars var det sågen som sjöng, och den stora hyvelmaskinen. Något år
innan vi for till Argentina första gången byggde pappa och Petrus ett
litet sågverk nedanför Manfreds. Och när vi kom hem fick jag jobb där
när jag ville spara ihop till en resa till Israel. Petrus och jag
jobbade bra ihop. Jag förstod snabbt vad han ville att jag skulle
skulle göra som andrasågare vid den rullande bänken. Det gällde att
hålla tungan rätt i mun, så att snittet klingan gjorde genom stocken
blev rakt. Sedan dess har jag tinnitus.
Vi till och med byggde några timmerstugor tillsammans, med timmer som
han egenhändigt hade bilat och huggit till i knutarna. Men
huvuduppgiften var att såga plank och bräder och lägga upp dem på
tork inför hyvlingen. Det var ett ganska tungt arbete, men funkade
bra. Det blev aldrig några gräl mellan oss. Däremot blev det några
överraskande poetiska stunder tack vare en sädesärla, som enligt
Petrus återkom varje vår. När den landade på en stock och letade
larver hjälpte han fågeln på traven genom att lägga upp maten så nära
ärlan som möjligt.
Undrar om det inte var samma ärla jag såg en
vacker dag i Judéen vintern efter.
