Björn – Bjônn, (best. form; Bjö’n, honan ”Bero”)

Björnen har aldrig varit helt borta från den härjedalska faunan men idag råder ingen björnbrist i de härjedalska skogarna. Varje höst fälls också ett ganska stort antal. Den som drömmer om att få se en ”svahrtkâr” ute i det vilda får smyga. För det mesta hinner björnen upptäcka oss långt före och drar sig skyggt undan.

Foto: Kenneth Johansson

(Fotot från Sonfjället)

Ur ”Anteckningar om Härjedalens Fauna” av Erik Modin. (år 1899)

Björnen (Ursus arctos L.) har ännu i denna provins ett säkrare stamhåll än i något annat svenskt landskap, undantagandes Lappland. Årligen ser man i skogarne hans visten äfvensom djuret själft. Sällan hör man dock numer omtalas att han åstadkommer skada på boskapen. Någon gång skjutes björn vid älgjakt höstetiden eller vintertiden i idet. Åtskilliga fångades också i sax om våren vid början af detta årtionde.

Ehuru han iakttagits och förekommer på skilda ställen, torde han få anses hafva sitt högkvarter i de djupa, svårtillgängliga skogs- och fjällmarkerna kring Sonfjället, hvarest han regelbundet spåras hvarje år. Namn: bjönn; honan: bero; äldre (vitesord): svart-kâr och kuse (Lillhärdal).

För mer information.

 

 

 

 

 

Foto: Kenneth Johansson

(Fotot från Sonfjället)

Berättelsen som följer tilldrog sig i trakterna av Funäsdalen 1876. Den är intressant också för att man får en inblick i en härjedalsbondes liv för 150 år sedan.

Björnjakt i Funäsdalen anno 1876, ur boken ”Härjedalingar i västerled”

Torparen Lasse Larsson och Ol Hans Ola gick på trögor en lördag i februari månad från sätern på Ruvallen och drog en skidkälke efter sig upp mot fjällplatån för att hämta hem hö. Snön låg djup som vanligt här under fjället, och det var nödvändigt att trampa väg för kälken, därför gick man med trögor under lappskorna. Huru ”trög” ser ut vet alla härjedalingar. Det är en stadig rektangulär träram med tre spjälor till botten, sammanflätade med björkvidjor, och så fästas dessa snöskor på fötterna med en läderrem. ”Muss-buss”, den svarta gårdshunden, följde gubbarna till fjälls. Kälken måste lämnas nere i granskogen, gubbarna pustade och svetten rann under skinnluvan medan de trampade vidare upp mot den lilla höladan under ruet. Äntligen voro de framme, och det var tid att gå efter kälken, dagarna äro korta i februari. Då gav hunden skall under en grandunge.

Ol-Hans-Ola, en gamgubbe, som var ”lite för sig”, vågade inte gå dit, men Lasse Larsson gick för att se vad hund stridde på…Han vek upp kvistarna under en yvig gran och fick se en luden päls. Han förstod att det  var björn, vände tvärt från gran, tog kuten. Den andre tog kuten före, ramla på trög, och kälken fick stå kvar. Det var en mil till byn, men de voro hemma i kvällningen.

Två bröder Hans och Lars Salomonsson som brukade samma hemman väst i byn, fingo veta vad som hänt, eftersom de voro kusiner till Lasse och därtill säkra skyttar, likaså bonden Per Kristian Berg, grannen. På söndagsmorgon begåvo sig dessa tre på jakt med gamla björnbössor, ”rom” så att man kunde sätta tummen i pipan. Lasse följde med för att visa vägen, han fick låna en liten karbin i Mohren. De skidade nu ”överom grandungen” med tysta fjät och nalkades björnidet med stor försiktighet. Så snart de fingo se pälsen på björn, gåvo Hans och Per eld. Det går inte så snart att ladda om en mynningsladdare. Men det var tyst under gran. För säkerhets skull rände gubbarna ifrån lite längre upp och satte sig ned för att ta sig en rök. Hans Salomonsson hann tända pipan och Per höll på att tända, – då kom björn upp, började råma och krafsa i snön för att klättra upp för brinken. Per skulle skjuta, det klickade. Lars Salomonsson skulle skjuta, det klickade i muskedundret. Men då sköt Hans, och det tog. Björnen segnade ner i vindfället vid idet. Det blev liv under gran, kvidan hördes, och endast en brun fläck syntes över snökanten. Det trodde nu gubbarna att det var huvudet, och att björn ”låg och gynte”, låg på lur. Nu skulle Lars Salomonsson, som var säker skytt, skjuta, och det syntes att det rök hår från pälsen. Det blev åter tyst. Ladda igen. Försiktigt nalkades jägarna. Per gick från sidan och fick se att det var ena framlabben, som låg över snökanten, och när det var tydligt att björnen var död, drog han i pälsen, så att tre björnungar blevo synliga. Nu stoppade Hans ungarna i skinnsäcken och rände hem efter skjuts åt björnhonan.

På söndagsafton kom mycket folk till Salomonsgården för att ser björn. Ungdomen bar den mot en vägg och reste upp den i dess fulla majestät. Det var ett fint skinn, mörkt och jämnt, det såldes sedan för 73 riksdaler, en stor summa den tiden.

Hur gick det för ungarna? En dog genast, men två levde över sommaren. De blevo skickliga i konsten att skrämma småpojkar och att klättra i granar. De inhystes hos Lasse och hans gumma Lasse-Märet, som enligt trorparfolks sed vid den tiden bodde i ”fjös-kammaren”. Men när småbjörnarna började ta sig friheten att klättra upp i sängen om natten, gjordes processen kort, och de förpassades till de sälla jaktmarkerna.

Etiketter:

Om Stefan Åslund