Ur ”Anteckningar om Härjedalens Fauna” av Erik Modin. (år 1899)
Fjällämmeln, stationär i landskapets högfjäll, som det synes äfven så långt ner som på Hoverken, där jag träffade dess bon 1894 i juli, förekommer under s.k. ”lämmelår” i ofantliga mängder. Så senast åren 1890-91 och 1895.
Foto: Kenneth Johansson
I en redogörelse för vildtförhållandena i provinsen för 1896 (Sv. Jägförb:s tidskrift. årg. XXXV sid. 72) har jag påvisat det skadliga inflytande lämmelvandringarne synas hafva på det mindre skogsvildtet, förmenande att detta måste bero därpå, att en mängd rofdjur (räf, mård, vesslor och bland fåglarne isynnerhet ugglor) följer lämlarne efter, och då dessa snart nog omkomma och därmed den lättillgängligaste födan försvinner, får sedan det jaktbara småvildtet sitta emellan. Jag har sedermera i en uti årg. XXIX af samma tidskrift införd uppsats, ”Vid Fännsjön” (sid. 19) funnit, att en liknande iakttagelse gjorts i Jämtlands fjälltrakter. Förf. däraf säger sig under tvänne lämmelperioder förmärkt ett skadligt inflytande på hararne af lämmeltågen, ity att såväl under dessa harar påträffats döda i marken, som hartillgången på de af lämlarne besökta markerna efteråt förminskats. Han uttalar ett antagande, att de ovälkomna små djuren förgifta hararnas betesmarker.
Hvarpå nu det anmärkta skadliga inflytandet egentligen grundar sig tilltror jag mig icke att afgöra, men det faktum att lämmelvandringarne äro menliga för småvildtet (särskildt haren) torde vara obestridligt. Namn: lemmänd (neutr.: ”ett lemmänd”).
