Erik Persson, Kölosen, på väg till vallen
”Vid sin inspektionstur i Idre 1887, noterade mejeriinstruktör Gustaf Behm att:
”Den kreatursstam, som här finnes, skiljer sig i väsentlig grad från öfriga Dalarnas kreatursras. Korna inom Särna och isynnerhet Idre påminna neml. mycket om Herjeådalsrasen och säkerligen ha de äfven sin härkomst derifrån.”
Den överallt dominerande kreatursrasen i fjäll och fjällskog var vid denna tid fjällkon. Den kunde vara både svart, vit och brun i olika schatteringar, den helvita var inte alls så vanlig som idag. Här och var kunde någon enstaka hornboskap bryta av, det rörde sig då som regel om norska raser som trönderfe eller röroskväge.
År 1904 var mjölkproduktionen per ko i Särna-Idre i medeltal 1030 kg per år, vilket placerar socknen näst sist i landet. I den mån man kan tala om kreatursavel längre tillbaka, så har fjällets ko alltid avlats på sin härdighet. Fjällkon har utvecklats under seklers kärva betingelser, som har gjort den härdig och fördragsam och perfekt anpassad till den skandinaviska fjällmiljön. Överlantmätaren Wilhelm Pettersson såg i detta hårda selektionstryck blott misshushållning och utbrister i sin sockenbeskrivning förtrytsamt: ” Att den sedan gammalt här förefintliga präktiga s.k. fjellrasen ej alldeles urartat eller gått under, bero huvudsakligen på tillfälligheter.”
Kanske hade han rätt. Men just genom att envist överleva hade fjällkon förfinat och fört vidare enastående egenskaper. Den var småvuxen och lätt och slaktvikterna var därför alltid blygsamma. Fjällkons mjölk var dock fetare än hos flertalet koraser och kon saknade motstycke vad gällde förmåga att kunna uthärda åtta månaders stallning, att kalva varje år och att sommartid snabbt lägga på hullet och bygga upp reserver för kommande vinter. Ett annat exempel på extrem anpassning är att fjällkon som enda kreatursras kunde tillgodogöra sig proteinet i sjöfräken, fänne. För andra raser var fännehöet osmältbart genom sina höga halter av kiselsyra. Och vad angår hennes förmåga att tillgodogöra sig näring från renlav, tallris och bark stod fjällkon inte renen eller geten efter.” (ur ödebygdsminnen av Tomas Ljung)
