Huruvida denna kyrka låg i Lillhärdal eller Sveg råder delade meningar, men nog finns det fog för att tro att den skulle ha legat i Lillhärdal. Allt fler pilgrimer syntes på vägarna och det var viktigt att de hade en kyrka där de kunde mötas och fira mässan under resans gång. Romboleden var ju en av huvudvägarna för pilgrimer på väg till Trondheim. Kanske fanns det munkar eller andra kyrkans folk som uppmanade till detta. Kung Olav hade ju också på sin tid gett order om att det i varje fylke skulle finnas en kyrka.
Mellan åren 1722 och 1730 skrev P.J. Hedenberg från Lillhärdal under det att han studerade i Uppsala en uppsats eller ett lärdomsprov som går under namnet: ”Liten beskrivning öfver Herdahlarna”. Denna uppsats bygger på vad ”Landsens innebyggare komma öfverens i den gamla sägnen, som de af sina förfäder man ifrån man tillbaka hört”.
Han berättar: ” Såsom nu thenna platsen syntes wilia lofva them både fiske, äng, och åker och the satte sig ther neder, hafva the straxt någon tijd therpå satt sig up en liten kyrka af trä wid Herjeåhn hart wid elfven, skolande samma tijd i Herdahlen warit inalles 12 bönder”. Kanske detta är Ljots kyrka.
Platsen för kyrkan ska ha varit belägen vid Härjeån, i den sk. ”Graven”, ca. 1 km öster om nuvarande kyrkan. Vi citerar vidare från P.J. Heden berg: ”Men såsom the måste med tiden förmärka, at Herjeåhn icke allenast med wårfloden uppsteg, utan också med then starka lisgången begynte bryta kyrkogården så när, at the dödas been begynte stå utur åbrädden, hwaraf thet också syntes wara fahrligit för kyrkan, ty måste the flyttia sin kyrka längre inpå fasta landet, hwarest the uppbyggde henne av steen så stoor som hon ännu i dag är, och står på samma rum. Rudera efter then gamla kyrkan är, att i thetta mannaminne kunnat sees teken efter tiocka pelare som warit nedersatta i iorden på samma ställe ther kyrckan stått, såsom ock så att the mästa Prästens ägor af åker och äng äro wid samma rum belägne, hafwande utan twifwel Prästegården thersammanstädes warit”.
Under denna tid då kyrkan stod i ”Graven” skall gravplatsen legat vid ”Gräftan”. I en rapport från år 1791 av länsman Kjell Herdell kan man läsa följande redogörelse: ”Äldsta kyrkan var byggder av trä ytterst på en holme i Härjeån, kallad Kämbelön, men för älvens skärning å södra sidan flyttades därifrån i 14:e seculo, dit kyrkan nu står. Strax flyttade älven även sin gång, längre söder, och går nu inte å sitt förra ställe, som nu består av slåtter, än endast i flodtider.”
Enligt traditionen skall man ha gjort försök att bygga ny kyrka vid Gräftan men där revs på natten ner vad man byggt på dagen. Sägnen säger att man då lät en otämjd fåle med en sten från det påbörjade bygget på släp gå vart han ville. Där han stannade byggde man den nya kyrkan, nu av sten. Platsen som fålen stannade på hette dansheden och var tidigare en plats där ungdomarna samlades för att dansa.
En annan sägen säger att man också på Ånäset vid Orrmosjön försökt bygga kyrka men detta omintetgjordes av onda makter.
Lillhärdals äldsta stenkyrka från 1400-talet, efter en målning
Erik Modin citerar Herdells rapport: ” I gamla kyrkan voro, sägs det i rapporten, de gamlas helgon, dels målade, dels i bilder stående, såsom S:T Göran med draken, S:t Olof och S:t Gertrud, med avlatsbrev i händerna, och flera. Det vill synas, som om kyrkan varit helgad åt S:t Olof, under vilkens bild i koret var anbragt ”then apostoliska troon med målade bokstäver, sådana man kallar vulgo munkstylen”.
När Modin här skriver ”gamla kyrkan” måste han mena den nuvarande kyrkan som den såg ut före den stora ut- och ombyggnationen på 1700-talet. Vid en besiktning år 1762 sägs kyrkan vara väl vidmakthållen, och ”Uneaus” beskriver den som den rikast smyckade i landskapet vid 1600-talets slut.
Kyrkan var dock för liten för den växande befolkningen och år 1770 påbörjades en omfattande på- och ombyggnation av kyrkan. Gamla kyrkan var 18 x 11 alnar och blev efter ombyggnationen 45 x 24 alnar. Efter denna restaurering fanns det inget kvar av den gamla kyrkans utsmyckning. Men något döljde sig under rappningen. Dock fanns den gamla klockstapeln kvar.
1400-talskyrkan ovan finns delvis kvar i detta hörn av Lillhärdals kyrka.
Vid restaureringen av kyrkan år 1880 påträffades på södra långväggen målningar, vilka utförts på själva rappningen men sedan överkalkats. Troligen hade dessa tillkommit under medeltiden men efter reformationen överkalkats.”
Modin skriver att dessa målningar tyvärr förstördes men att det med stor sannolikhet finns fler dolda under putsen. Detta visade sig vara sant för vid reparationerna som gjordes på 1930-talet råkade något av den gamla putsen lossna på södra väggen och fram träder en gammal väggmålning från 1400-talet föreställande Kristoffer den helige med Jesusbarnet på axlarna, Adams skapelse samt de 10 000 martyrerna på Ararats berg (eller möjligen den yttersta domen).
Denna 1400-talskyrka ingår i den nuvarande kyrkan och byggdes på till dagens storlek på 1700-talet. Om denna finns en skriftlig redogörelse från början av 1400-talet då kyrkan invigdes av biskop Bertold, utsänd av ärkebiskop Eskil i Trondheim. Den lyder sålunda: ”Wii Bertholdus med guds naade Biscop i Grönnlandt helse alle de som dette breff höre eller see, kierligen med vor Herre. Det skal alle vitterligt vere, at da vi visiterede i Lille Herdall paa Erligh Herris veigne, Her Eschild med guds naade Erchebischop i Nidros, anno domini MCD. Septimo(1407), Söndagen epter Sti. Martenns dag
h, viede vi kiercken der sammesteds, oc schippede dieres kiercke mes dagh, epter Sognemendenis bönn oc villie, dagen epter Sti. Martenns dagh (12 november), oc vetom vi aff guds naade oc S. Peders och S. Poffuels Apostels, alle ret schippede dem (ska vara ret skriftede men), som de kiercke (ska vara den k.) medt gudelige act söckie, alle (eller) til Skrifft eller bögningh hielpe, XL (40) dage afflad, dem till afflöszen aff dieris Sönder. In cujus rei testimonium secretum nostrum est appensum, Domino (anno) die loco prenominatis (d.ä. Till stadfästelse hårpå är vårt sigill vidhängt, år, dag och ställe, som förr är sagda)
Att detta inte var den första kyrkan i Lillhärdal är troligt eftersom det i redogörelsen nämns om närvarande sockensmän vilket tyder på en redan befintlig kyrklig församling. Vad som talar för att den första kyrkan byggdes i Lillhärdal är också att på Ljots tid, slutet av 1000-talet, strömmen av pilgrimmer säkert hade börjat leta sig förbi.
Det finns ingen tradition om att Härjedalen skulle ha kristnats utifrån, genom mission eller något påbud. Ända sedan Härjulfs dagar hade man säkert ganska tät kontakt både med angränsande områden i Sverige och framför allt med Norge. Enligt isländska ”landmannabok” ska ju t.o.m. två av Härjulfs söner, Torolf och Olof, blivit jarlar i Oppländene i Norge. Man kom säkert i kontakt med kristendomen på sina resor och lät sig påverkas. Norge var allt sedan 900-talet en nordeuropeisk stormakt med fast fotfäste i England, på Irland, på ön Man, Färöarna, Hebriderna, Shetlandsöarna, Orkney och Grönland. Många av dessa områden hade då varit kristna i över 300 år. Detta betyder att norska hövdingar sedan lång tid påverkats av kristendomen. Det var ju en kristen högkultur med många lärda som man här lärde känna. Vissa religionshistoriker räknar med tre faser i nordens kristnande. Den första är infiltrationsfasen. Vikingar vistas bland redan kristna i England och på Irland. Av olika skäl övergår man till den nya tron. Ett skäl kan vara affärer. ”I England är det god marknad för kristna”, säger vikingen Kjartan i Laxdalasagan. Steget kanske inte var så stort som det kan verka. Vikingarna var inga benhårda teologer utan pragmatiker. Vilken tro gav bäst utdelning? Det var inte teologin som var viltig utan riten. Istället för att offra åt Tor, Oden och Frö lät man döpa sig, gjorde korstecknet, tog nattvarden, fick den sista smörjelsen etc. När man återvände till Norge frestades grannar och vänner att låta döpa sig. Detsamma var säkert fallet för härjedalingarna i deras kontakter med ett sakta men säkert allt mer kristet Norge.
Kristnandet sker på privat initiativ. Det är kanske här Ljots kyrkobygge i Sveg kommer in. Han och säkert flera med honom hade antagit kristendomen och ville befästa den genom att bygga en kyrka.
Det andra skedet var missionsfasen. Om denna fas vet vi inte mycket i Härjedalen. Vi vet att kung Olav förde med sig biskopar från England till Norge men vi vet inte om Härjedalen fick besök av någon missionär.
Tredje fasen är organisationsfasen då kyrkan införlivar de nya områdena i sin organisation.
Nidaros ärkestift upprättades år 1152. Till stiftet fördes Tröndelag, Härjedalen, Hebriderna, Färöarna och Island m.fl.
Kanske (el. troligen) kom kristendomen från två håll till Härjedalen. Hälsinglands apostel heter Staffan och i de östra delarna, Ytterhogdal, Sveg, Linsell och Lillhärdal har man ända in i modern tid idkat en katolsk Staffanskult medan man i västra Härjedalen utövat Olavskult.
I boken ”Härjedalen” som utgavs i slutet av 1960-talet kan man läsa följande: ”Men Olofsfesternas äldsta traditioner från den katolska tiden med gillen och processioner till helgonens ära, då befolkningen i stora skaror tågade mellan byarna, då kors, monstranser och i brist på annat vanliga porträtt bars med i tågen, har levt kvar tills för bara några årtionden tillbaka. Och hyllade man inte Olof, så fanns ju Staffan att tillgå. När Svegs kyrka reparerades 1935, sökte man några försvunna profetbilder. Då återfanns mycket riktigt i Ytterbergs och Herrö byar bilder av apostlar från gamla kyrkan, uppsatta som prydnader i ladugårdskammare och ett loft. De hade av stojande Staffansfirare burits omkring mellan gårdarna och sedan glömts kvar i byarna. ”Gamla personer kan alltjämt berätta om dessa ‘Staffansgubbar’, som bars vid trettondagens Staffansmöten och gillen.”
I Lofsdalen och övriga Härjedalen har Olsmäss firats långt in på 1900-talet, då som en sommarfest ute på fäbodvallarna med musik, dans, flötgröt och fisk. På sina håll firas det än idag. Vittnesbördet ovan kanske kan berätta om hur det gick till lite längre tillbaka i tiden.
Något som också måste ha haft stort inflytande på kristnandet av Härjedalen var den allt stridare ström av pilgrimer som genomströmmade landskapet från flera håll. Detta började ganska omedelbart efter Olav Haraldssons död vid slaget vid Stiklastad år 1031.
Den ovan nämnde Staffan kom till Hälsingland i mitten på 1000-talet, samtidigt som Ljot byggde en kyrka i Sveg. Det skulle kunna betyda att kristendomen tidigare fick fotfäste i Härjedalen än i Hälsingland.
Å andra sida så skulle folket i Slyåsen, enligt en tradition upptecknad i slutet av 1600-talet, ha åkt till kyrkan i Ljusdal, (el. Färila) innan det fanns en kyrka i Sveg att åka till.
Olav den helige blev i alla fall en mycket viktig person i Härjedalen. Olov blev det i särklass populäraste namnet på pojkar, och Olsmäss firas än idag den 29 juli i dessa trakter. Detta trots att den svenske kungen Gustav Vasa redan för 500 år sedan plockade av honom helgonglorian och förbjöd pilgrimsvandringarna till Trondheim. Härjedalen var vid denna tid norskt och reformerades av den danske kungen Kristian III som samtidigt lade Norge under sitt välde.
Eftersom Sveg var den enda socknen under lång tid menar somliga att det måste ha varit här den första kyrkan byggdes. Att Sveg inte var oviktig under katolsk tid visas av att orten uppräknas som ett av Nidaros domkyrkas 24 kanikegäll (kyrkodistrikt).
Lofsdalen och Glöte tillhörde från början Lillhärdals socken, vilket de fortfarande gjorde 1695 enligt Erik Modin.
