Av Axel Herjö
Härjedalen
Inspelningens härjedalsdel spänner brett där stora delar av landskapet finns representerade från Lillhärdal i söder till Malmagen i nordvästra delen nära norska gränsen.
Härjedalen är ett landskap som långa tider legat gömt och bortglömt. Kanske det ändå stämmer bättre att säga att Härjedalen är landskapet som Gud gömde – men inte glömde. Den musikaliska ådran tycks vår Herre i alla fall inte glömt att utrusta härjedalingen med. Jag överdriver inte när jag säger att det i förhållandet till dess folkmängd inte någonstans funnits så många spelmän som i Härjedalen.
Som jag redan antytt har Härjedalen länge varit isolerat från det övriga Sverige, men inte bara detta, även de olika byarna har ända in i vår tid varit mycket isolerade från varandra. Det betyder att folkmusiken i olika delar av landskapet också är ganska olika. I öst och sydöst, d.v.s. Älvros, Sveg och Ytterhogdal, fanns under 1800-talet många duktiga och berömda spelmän. I Älvros t.ex. Sjul Halvarsson med sonen Olof Kjellberg har fört spelmansarvet vidare till Anders Moberg och våra dagar. I Lillhärdal fanns ett stort antal spelmän som påverkats av närheten till Älvdalen. Längre västerut som Funäsdalen, Tännäs, Malmagen och Högvålen, varifrån den mest originelle spelmannen Halvar Persson kom, fanns hos spelmännen en viss påverkan från Norge. I Duvberg fanns Sven Larsson, i Glissjöberg Christoffer Tholsson, i Glöte Per Myhr och i Äggen Olof Olsson. Alla erkända och skickliga bröllopsspelmän. Även i Linsell och Herrö fanns duktiga spelmän. Från denna del av landskapet, alltså mellersta Härjedalen, kommer kanske den mest genuina härjedalslåten?
All denna påverkan som skett genom kontakter spelmännen emellan är ändå bara marginell, den äkta härjedalslåten och dialekten kan man spåra i alla de låtar som blivit nedtecknade. Skulle jag våga mig på en kort karaktäristik över den härjedalska låten skulle den bli: låtarna är mjuka, vemodiga, obändiga, ibland t.o.m vresiga. Både melodiskt och rytmiskt har de sin egen profil och de går nästan alltid i moll.
Sjul Halvarsson (1830-1918)
Sjul Halvarsson var torpare i Rismyr, Älvros, där han också var fältskräddare. Han var dessutom mycket kyrksam. Under 1800-talets mitt fanns många duktiga spelmän i Älvros – den mest ansedde var Sjul Halvarsson.
Anders Moberg (1879-1969)
Spelmansbröderna Anders och Erik Moberg, också från Älvros, var på sin tid mycket anlitade bröllopsspelmän. De spelade ofta tillsammans där Anders spelade första-stämman och Erik utförde sekund-stämman.
Sven Larsson (1831-1906)
Sven Larsson var född i Duvberg och var under en tid klockare i Sveg. Han tillhörde de spelmän som under 1800-talet ofta anlitades vid fester och bröllop. Senare emigrerade han til USA.
Christoffer Tholsson (1864-1945)
Christoffer Tholsson från Glissjöberg var den förste som Nils Andersson satte sig i förbindelse med när det gällde att teckna upp härjedalslåtar för ”Svenska låtar”. Genom sin samvaro med de äldre spelmännen Olof Olsson och Sven Larsson hade Tholsson tillägnat sig deras låtar och genuina spelstil.
Per Myhr (1843-1945)
Per Myhr var född i Funäsdalen men bosatte sig i Glöte och var känd för sitt temperamentsfulla spel. ”Jeg skrev til 90 men har säkert spelat på 150 bröllop” berättade han (citat. ”Svenska låtar”).
Olof Olsson (1824-1912)
Olof Olsson eller Imber-Ols-Ola var en framstående spelman från Äggen, kanske ”den värsta av alla” som dåtida spelmän uttryckte det. Han slutade spela sedan han spelat sex veckor i en följd på olika bröllop. Troligen var det efter denna pärs som Ola förskräcktes av att fiolen spelade av sig själv, där den låg på ett bord.
Halvar Persson (1826-1900)
Halvar Persson var Högvålens store spelman under 1800-talet. Byn hadde trots sin litenhet många spelmän, och ett talesätt därifrån var att ”träffades tio högvålingar så kunde elva av dom spela”. Halvar Persson, eller ”Pick-Halvar”, var känd för sin stora originalitet både i klädedräkt och framträdande bl.a. hade han långt hår och bar ofta en stor hatt.
