Härjulf och Helga – De ”första” härjedalingarna

Härjulf och hans fru Helga räknas som de första härjedalingarna. Naturligtvis har det före dem levt och verkat människor här men det är Härjulf som enligt sägnen skall ha gett upphov till namnet Härjedalen. Härjån vid vilken han levde blev uppkallad efter honom. Ofta är det ju så i Härjedalen att dalgångarna får namn av det vattendrag som rinner där och i det här fallet har alltså hela landskapet blivit uppkallat därefter. Bara det kan väl ge en fingervisning om betydelsen av bygden runt Härjån. Under lång tid bevarade man också kunskapen om de släktled som följde efter Härjulf.

Härjulf Hornbrytare, (eller Härulf som han kallas på härjedalska) var märkesman hos den norske kungen Halvdan Svarte. Han flydde undan både den norske och den svenske kungen och bosatte sig i trakten av Lillhärdal. Eller närmare bestämt i närheten av Lövnäsvallen 3 mil uppströms Härjån från Lillhärdal räknat. Denna händelse skall ha tilldragit sig i mitten av 800-talet.

Så lyder sägnen om Härjulf Hornbrytare nerskriven i slutet av 1200-talet. Den finns i ett gammalt gränsdokument där Tord i Trosavik (nära Hedeviken) avger följande vittnesbörd: ”Härjulv var konung Halvdan Svartes märkesman. Han föll i konungens onåd och flydde österut till Sverige till konung Anund. Hos honom var han väl upptagen. Men där begick han den förseelsen att ha umgänge med konungens fränka, som hette Helga, och flydde därefter västerut till den norske konungens rike, till en dal som då var öde, men som nu kallas Herjardal. Där nedsatte han sig med Helga och gjorde bygd på ett ställe, som nu heter Sliarosvellir.

Denne Tord i Trosavik kan alltså räkna upp Härjulfs avkomlingar i rakt nedstigande led allt från sin egen tid på slutet av 1200-talet ner till Härjulf själv.

Berättelsen finns också upptecknad av den på 1600-talet verksamme norske prästen Peder Claussön. Peder Claussön var mycket intresserad i de forntida isländska berättelserna och var känd som Snorre-översättare. Bevisligen har flera nu försvunna källskrifter varit i hans hand. Hans redogörelse om Härjulf Hornbrytare skall han ha fått ur en isländsk källa. Hans berättelse är tillräckligt olik berättelsen från 1200-talet för att han inte ska ha läst den där och såpass lik för att ändå vara samma historia. Detta borde styrka sanningshalten i berättelsen. Den tillför också berättelsen några detaljer. ”Härjulf Hornbrytare var konung Halvdan Svartes (Harald Hårfagres faders) märkesman eller fanförare. Han kom i konungens ogunst av den orsak att han uti konungens sal slog ihjäl en av konungens män med ett silverbeslaget horn, som hörde konungen till (varav han blev kallad Herjólfr Hornbriótr) och konungen gjorde honom därför fredlös. För den skull flydde han till konungen i Sverige och var där under lång tid väl upptagen. Sedan lockade han konungens syster vid namn Ingeborg och rymde med henne och några sina tjänare och mycket gods och penningar (som han skickat i förväg för sig) in i den stora ödemark, vilken låg söder om Jämtland emellan Sverige och Norge bland skogar och klippor. Där lät han hugga bort skogarna och byggde där hus och rödde upp ängar och sände sina tjänare ned till Trondhjem att köpa vad han behövde, och de läto icke annat märka än att de voro från Jämtland. Så hade han det hela sin livstid. Och blev det stället kallat efter honom Härjulfsdal.”

Det var ungefär år 840 som Härjulf och Helga (el. Ingeborg) bosatte sig vid de övre delarna av Härjån. De var som synes inga vanliga enkla bönder utan hörde hemma i den vikingatida maktens centrum bland stormän och krigare. Helga var ju också svensk prinsessa. Det är väl troligt att tänka sig att de när de slog sig ner i den härjedalska ödemarken levde och uppträdde som stormän på orten och så kom det sig att Härjulf fick ge sitt namn till hela landskapet.

Det sägs att Härjulfs söner som blev boende på orten hette: Ulf, Hucker, Enfast och Björn. Ulf bosatte sig vid två sjöar på gränsen mot Dalarna och dessa sjöar heter efter honom Ulfssjöarna. Björn bosatte sig vid ån Blädjan. Hucker (förmodligen samme person som ovan nämnde Hakon Valr) tog i besittning sjöarna och markerna runt det som idag är Lillhärdal. Sin gård byggde han upp i Nordanhå. Uppe vid ”Sliarosvellir”, (Slyos) beläget alldeles nära Lövnäsvallen, finns än idag ett antal vallar som påminner om dessa första inbyggare: Torsvölln, Härvölln, (kanske efter Härulf) Essbjärnsvölln och Valavölln (kan namnet ha att göra med Hakon Valr, omnämnd ovan?). Härjulfs son Enfast blev boende uppe vid den ursprungliga boplatsen och här finns Enfastvall och Enfasttjärn uppkallade efter honom.

Platsen de bosatte sig på hette Sliarosvellir (Slyos) och ligger belägen tre mil väster om Lillhärdal vid Lövnäsvallen. Rombovägen (Den gamla pilgrimsvägen som börjar vid Mälaren) passerar platsen och fortsätter vidare mot Lofsdalen och Trondheim så man får anta att det var denna väg Härjulfs tjänare använde sig av när de for till Trondheim för att proviantera. Eller så var det de som först trampade upp den. Intressant är också att notera att just här vid Härjulfs boplats korsas Rombovägen av den gamla kyrkvägen som gick mellan Lillhärdal och Elverum i Norge vilket antyder att detta var en så pass viktig plats att det blev något av en knutpunkt.

På senare tid har det gjorts flera arkeologiska utgrävningar på denna plats där man gjort flera fynd som bekräftar att platsen  använts som boplats åtminstone från sen vikingatid el. tidig medeltid (1000 – 1100-talet).