För de flesta av oss upplevs nog de nära och kära som lämnat jordlivet som väldigt långt borta, som om ett stort svalg skilde oss från varandra även om vi väntar att en dag få möta dem i evigheten. Bibeln har faktiskt en hel del att säga om dem som i tron lämnat denna världen. Att det finns en gemenskap som inte ens döden rår på. Denna förståelse har funnits med genom hela kyrkans historia ända från dess begynnelse och uttrycks även i våra svensk/lutherska kyrkor. Altarrundeln där vi böjer knä tänker vi kanske på som en halvcirkel men är egentligen en cirkel där den ”osynliga” delen representerar de heliga som lämnat jordelivet och nu firar gudstjänst i himlen. Gudstjänsten på jorden firar vi alltså tillsammans med de heliga som nu är hos Gud.
Ett par bibelställen som förändrat min syn på den himmelska delen av församlingen är Luk 20:37-38 där Jesus visar att de sedan länge döda patriarkerna, Abraham, Isak och Jakob, är levande inför Gud. ”Men att de döda uppstår, det har också Mose visat på stället om törnbusken, när han kallar Herren ”Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”. Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla.”
Det andra bibelstället är Hebr 12:1 ”När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss….” Att de är vittnen innebär ju att de ser oss och är engagerade i vår kamp här på jorden. Att de ”omger” oss är också ett starkt uttryck som talar om att de omger oss väldigt nära, som att svepa in sig i en mantel.
Finns det då något skäl att tro på detta? Klarar vi oss inte lika bra ändå?
Jag tänker så här: Om denna tanke finns i Guds ord och de kristna har trott detta sedan urkyrkans dagar varför ska vi då inte tro det. Vi kan inte utesluta något i vår tro av fruktan. Visst, vi klarar oss säkert ganska bra utan men vår tro blir lite fattigare.
Vilken styrka att veta att vi har ”en sky av vittnen” i himlen som kämpar med oss och ber för oss i vår kamp.
För mig har detta gett ett helt nytt perspektiv på livet och döden. Himlen har kommit närmare. Det har också gett ordet ”dödens udd är bruten” en klarare innebörd. Döden är verkligen helt uddlös för den som tror på Jesus. Döden hjälper oss bara att kliva in i det verkliga livet.
Somliga framför tanken att de döda än så länge sover i mullen i väntan på uppståndelsens dag och sålunda inte kan vara engagerade i våra liv. Ovanstående bibelord motsäger detta. Och det finns fler bibeltexter att peka på: Joh 11:24-25 ”Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen.” Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör”.
Luk 23:42-43 Rövaren som korsfästes tillsammans med Jesus säger: ”Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike.” Jesus svarade: ”Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.”
Om dessa heliga ser oss kanske de också hör oss. En katolsk eller ortodox troende tänker sig dessa himmelska syskon som minst lika närvarande som sina syskon på jorden. Alltså lika väl som hon ber en troende på jorden om förbön i en speciell situation kan hon också mobilisera den himmelska skaran i förbön.
Låt mig avsluta med dessa ord från Hebreerbrevet 12: ”Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till en domare som är allas Gud och till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och till det renande blodet som talar starkare än Abels blod”.
Detta är alltså det rike vi som troende redan är en del av! Längst upp på sidan ser vi en rysk icon som föreställer de heligas gemenskap. Lägg märke till i den nedre delen hur ”skyn av vittnen” omger de jordiska troende.
