Se bildspel; https://www.youtube.com/watch?v=UfHDUrWRF2E
Den 11 december 2016 hängde Johan in ryggsäcken för att företa den sista vandringen in genom de eviga portarna. Ett långt liv. Det började den 3 januari 1919 hemma på gården och slutade ca 100 meter upp i backen hemma i sin egen säng. Jag ska med hjälp av lite foton berätta lite om hans liv.
Som sagt; året var 1919. Första världskriget hade just slutat. Till Lofsdalen fanns det ännu ingen landsväg. Det skulle dröja till 1931 innan väg fanns åt båda hållen. 1928 hade man fått väg västerifrån, från Sörvattenhållet. Elektricitet dröjde ända till 1946.
På den här bilden ser vi Johan sittande i knäet på kusinen Greta. Övriga barn på bilden är…. Åsvallen sjöd av liv på den här tiden. Mycket människor, kor, getter, hästar och grisar. Det ystades och kokades messmör. Slåtter bedrevs på många ställen runt vallen. Bukullorna sjöng sina lockvisor (kûkade) så det ekade över nejden.
På bilden kan man se den nygjorda ”hagen” runt vallen. Bilden är tagen runt 1921 och visar barnen på vallen. Stående i bakre raden är Martin, Anton (båda dessa dog 1924) och Helmer Åslund. Sittande har vi från vänster: Sofia, Ester och Alma Åslund, Greta Åslund som håller Johan Åslund i famnen, Lars Åslund (bror till Johan), Olga, Linnea Holmgren, Oskar Åslund i Strådalen, Janne och Emil Åslund.
Han var en skogsman, n´Johan. Han trivdes bäst ute i skog och mark. Nog tror jag att naturen kände igen hans fotsteg när han kom och sörjer att den inte längre får känna hans raska och varsamma steg. Han var snabb och lätt på foten n´Johan. Och långt gick han. Hur långt som helst.
Kände det här trädet på sig att detta var sista gången han lutade sig mot det? Ofta hade han pratat om det här trädet när han gick förbi, att det var så speciellt. En lång stam med en platt krona, som ett paraply. Johan gick aldrig mer den vägen och nästa gång jag passerade var trädet borta. Blixten hade slagit ner i det.
Tidigt fick han börja jobba i skogen. 16 år var han när han fick börja köra timmer med sin pappa. (Ska tilläggas att på bilden är det Johan Kalsà till vänster och Johan Åslund till höger) En vinter höll de till långt borta på ”Haddalsskog”. Pappa Erik drog ihop och Johan körde timmerlassen. Illa höll det på att gå när han skulle köra nerför en brant backe. Lasset var högt och de avbarkade stockarna var hala. Lasset gled av och landade precis i bakhasorna på hästen. Men det var en lugn häst och den fick inte panik. Värre var det en annan gång. De hade en mindre huggning nära byn. Också då lossnade lasset i en nerförsbacke. Stockarna landade på hästens bakben som gick av. Det var bara att gå hem och hämta geväret och avliva hästen.
Livet i skogen var hårt och tog ut sin rätt. Kanske var det när motorsågen kom som ryggarna fick sig en knäck. I min ungdom var han ofta sängliggande på grund av utsliten rygg och fick sedan byta bransch.
Men ibland fick man besök i skogskojan, som här när evangelister från Sionförsamlingen i Lofsdalen kommit för att hålla gudstjänst i Dammkojan.
Några jakthistorier som han berättade: ”Karl ô jä va ute ô jakta. Mö gehkk vilse ô låg övvi i e kôje på Råndala. Nôrr mö skull gå tebôkôr aht gehkk mö vill ahtt, ô kôm fram ohppi Sövahttnan. Mö fråga ôm mö fehkk låne nô cykla men ingen vôlja låne ut, sô mö fehkk gå hele väjen hem”.
”Oskar i Strådala ô jä fehkk ohpp en räv. Mö spôra räven ô räven dro iväg ända ohppåt Fruhogna. Mö va nog tûllö sôm fôrde ähtte´n sô langt. De to hele dan ô nôrr mö närma ôss Strådala va mö helht slut. Mö gatt lägg ôss ô vile fast mö såg gålân”.
N´Karl (Östman) ô jä va ohppi Hômmôrsjöa ô fisjtja. Mö va dâr i tvo nehtter ô va ohppe hele nehtt´n ô fisjtja. Nôrr mö kôm hem ahtt sto n´pappa dâr ô sa; de va tur dö kôm no, läl hade jä gåhtt ast ô lete ek”.
En gång följde de efter en björnhona med två ungar upp till Fruhogna. Hon gick in i granmoren. Jägarna gick då för att genskjuta björnen på andra sidan. Björnarna gömde sig och när jägarna gått förbi gick björnarna tillbaka varifrån de kommit.
Tjäderjakt – ” Man gick ut på kvällen och satte sig att vänta. Innan tjädern började spela var det alltid en annan fågel, (Nâhttvôhkko) som började sjunga.
Jakten var ett viktigt nöje. Många älgar har han lagt ner. Och visst handlar jakten om så mycket mer än bara själva jakten. Där finns också mycket glädje och gemenskap, som här där Manfred och Johan med gemensamma krafter ta sig an en nyfälld älg.
Och trofén ”frå Millaåsa”. 21-taggaren som han fick guldmedalj för.
Kanske var fisket ändå viktigast. Om han var ute och pysslade med något ute på gården och kände att; ”no ä de fishtjevär på gång”, då var det inget annat att göra än att slänga på sig ryggsäcken och bege sig ”ohppi govâldammen”, vilket var en favorit. Men fiskeställena var många; Rydammen, Langdammen och Tjônndammen förstås. I Tjärndammen hade han och Oskar i Strådala byggt en fiskekoja. Det var ett stall som de flottade ner från Dalsvallen och sedan byggde upp på backen där det nu står. Tidigare var han också med och slog ute i tjärnarna. Man vadade med vatten upp till midjan och slog. Och kallt var 
det. Så kallt så att benen domnade bort.
I Tjärndammen brukade vi lägga nät. Där lärde han ut hur man skulle ro ô äre. Äre är att ro baklänges vilket man behövde göra när man skulle ta upp näten. Båten var en båt som Farfar hade byggt hemma på höskullen. När fisken tagits ur näten ”skull 
nähtta sjekas”, alltså skulle de hängas upp på särskillt uppsatta störar nedanför kojan och rensas och torkas.
På bilden syns Oskar Åslund från Strådalen
Här är ett fiskafänge som man skulle ha velat vara med på. Karl Östman och Johan har lagt nät i Fruhognstjärnen och fått rejält med fisk.
Detta var sista gången han var till Tjärndammen.
Bärplockning var en prioriterad sysselsättning. Hela höstarna, förutom älgjakten, var avsatt till detta. Tonvis av hjortron har kånkats ner från hela Lofsdalens omgivande fjällvärld. En gång hade han och Karl Östman med sig varsin cykelkärra till myrmarker långt bortom Lillhärdalstöten. Hem hade de 12o kg hjortron var. Var det tungt uppför fjället så var det ännu värre nerför. Ja, glad är man för alla många strapatsfyllda hjortronvandringar som vi fått göra tillsammans snart sagt överallt inom några mils radie.
Hur många eldar har inte tänts och hur mycket kaffe har inte kokats runtomkring i skog och mark. Sköna stunder av avkoppling.
Men Johan var inte ensidig. Han var intresserad av mycket. Sport gillade han. I skolan kom lärare Strandin med nya idéer. Han lät göra iordning en isplan nere på sjön och lärde grabbarna att spela bandy. Där var Johan med. Störst framgång rönte nog Johan som skidåkare. Han har kammat hem ett antal priser i skidåkning.
Sportintresset behöll han hela livet. Längdåkning och skidskytte var favoriter liksom slalom och ishockey. Men all annan sport var också av intresse.
Han var mycket intresserad av nyheter och världshändelser.
Han var duktig att teckna och gick en kurs i teckning.
Han var intresserad av att lära sig engelska och gick en kurs i engelska.
Han var musikintresserad. I ungdomen spelade han fiol på danser mm.
Han tog motorcykelkort och skaffade en Harley Davidson. Som nygifta och utflyttade till Skisshyttan i södra Dalarna färdades de på motorcykel mellan Lofsdalen och Skisshyttan. Ibland var det kallt och de stoppade tidningar innanför kläderna för att inte frysa.
Här är grabbarna som gjorde byn farlig.
Johan var också en varm kristen människa. 1946 lät han döpa sig på Sion. Hans pappa Erik döptes samtidigt. Hans tro var enkel och okomplicerad. Flera gånger kom han med hälsningar från ovan som han fått i en dröm. Som jag berättade tidigare hade han stora problem med sin rygg. En gång någon gång på 70-talet fick han höra att det i en stuga bodde en predikant som brukade be för sjuka. Han gick dit och knackade på och bad om förbön. Han blev helad i sin rygg och kunde jobba med tunga saker upp i hög ålder.
Det tog sin lilla tid, men tids nog fann han sin livs kärlek, Gunda Marklund i Bureå. Hon hade fått följa med Edith och Bengt Johansson ner till Lofsdalen för att bli stärkt av getmjölk och frisk luft efter att varit sjuk i tuberkulos. 
De fick gott öga till varandra och så småningom planerades det för bröllop. Hon har stått vid hans sida i vått och torrt genom hela livet. Det var också hon som fick sitta och hålla hans hand när han slutade sina dagar.
1957 gifte de sig i Sionkappellet. Bröllopsmiddagen hölls på Solbacken.
N´Johan kunde klättra i träd.
Och nu fick Gunda prova på fjällivet i form av skidåkning.
De skaffade sin första bil efter att förre ägaren dog när bilen föll över honom ner han låg under den och mekade.
De blev föräldrar.
N´Johan blev liftföreståndare. Ovanför Bäckmans låg den första liften. En replift som var livsfarlig eftersom flickornas flätor eller halssnörena på jackorna kunde vira in sig i det snurrande repet. Men kul var det. I liftkiosken såldes korv med bröd, festis och choklad. När det sedan byggdes lift längst upp i Hovärksvägen blev han föreståndare där. Han jobbade länge också med att spåra alla skidspår runt lofsdalen med skoter och spårkälke.
Fiske fanns det alltid plats för.
Och Åsvallen behövde få sitt vedförråd påfyllt.
Johan tyckte om att prata med folk. Han pratade med alla han träffade.
Så kom barnbarnen.
Har man inte fyllt hinken med bär kan den också användas som paraply.
Åldern tar alltmer ut sin rätt. Det blir allt svårare att röra sig även ute på gården men med envishet kan man ändå hålla sig igång. Veden kämpade han med in mot sitt sista år även om det gick sakta och var kämpigt.
En glad nittiofemåring.
Gundas nittioårsdag.
