Lavskrikan – Tâlltjycksa/Tälltjycksa

Foto Kenneth Johansson

Lavskrikan

Eftersom de flesta idag inte bryr sig om ”skogskäringa”, skogsrået som lavskrikan troddes stå i förbindelse med, tycker man nog mest att lavskrikan är ett trevligt sällskap i skogen. Ljudlöst kommer hon. Utan att man märkt det finns hon bara plötsligt där. Är man uppmärksam kan man höra ett litet sus när hon kommer. Med lite tålamod sätter hon sig och tar matbitar ur handen. Lavskrikan tillhör skogarna. Det är där när du har satt dig och tagit fram matsäcken som hon kommer för att få sin del. Den ska inte finnas framme vid gårdarna. Om den gör det betyder det att man kan vänta sig besök.

Ur ”Fågeltro i Härjedalen”

Lavskrikan hör till de fåglar som alldeles speciellt satt folkfantasin i rörelse. Det finns mycken gammal tro runt lavskrikan, som ansågs stå i förbindelse med ”makterna”.

Det vanliga namnet på lavskrikan i hela Härjedalen var ”tälltjycksa”, d.v.s. försvenskat ”tallkoxa”, koxa = ”nyfiket titta”.

Olika uttalsvarianter fanns i olika socknar, ex.vis skriver Olof Lindskog i sin ordlista över Svegsmålet – ”tälljtjyckse”. Andra namn på lavskrikan var ”granristjucksa” och ”rödtjucksa”, det senare namnet är dock mer jämtländskt. Modin anger också ”lavtjycksa”.

Sade man ”lavskrika”menade man däremot nötskrikan, åtminstone i västra Härjedalen.

Hans Dahl i Högvålen nämner också namnet ”rö-Kari” och knyter då an till lavskrikans anade förbindelse med skogsrået.

Lavskrikans vanor, beteenden och många mystiska läten har naturligtvis medverkat till att skapa tron omkring  fågeln. Plötsligt sitter hon bara där intill skogsvandraren, ogenerad och nonchalant, helt oförklarligt – som genom ett trolleri. Eller man hör många underliga ljud helt nära, utan att någon fågel eller någonting annat någonsin visar sig.

Tälltjycksan var oftast en olycksfågel i folktron. ”Ett möte med rö-Kari betydde otur vid jakt” säger Dahl. Även samerna lär kalla lavskrikan ”olycksfågel”, och på latin heter hon ju ”gurrulus infaustus”, d.v.s. ”den olycksbringande pratmakaren”!

Lavskrikan stod alltså i tjänst hos ”skogskäringa”, och om fågeln visade sig för jägaren, begrep denne att skogsrået var på sin vakt och att ingenting var att vänta av den jaktturen.

Emil Grundén i Långå säger så här: ”tälltjycksan var hatad av jägaren. Två jägare var på väg till skogen. Det kom en tälltjycksa flygande över vägen. Den ene jägaren blev förbaskad, tog ut sin tobaksbuss och slängde efter fågeln med orden: flyg åt h – e!”

”Lavskrikan betydde dålig jaktlycka” säger Paul Grinde i Älvros. Att ett möte med ”tälltjycksa” medförde otur vid jakt och ett möte med ”spittjeteta” (talltitan) medförde tur, bekräftas av Kjells-John. Han har mött dem båda.

Det finns dock andra varianter.

”Om talltjycksan säges att ’dom ä jev’ – om de hoppar mere på marken är det ett gott tecken vid jakt, om de hoppar omkring i talltopparna och skriker blir det otur vid jakten”. (Hede, Granberg)

Talltjycksan bådar tur för jägaren om hon är tyst – far hon uppe i träden och skriker betyder det otur”. (Hede, Granberg)

”Om talltjycksan är framme vid hus eller fäbodar, kommer det främmande”. (Lillhärdal, E. Odstedt)

”Talltjycksan framme vid gården betydde främmande”. (Älvros, Per Holm)

”Talltjycksan på fönstret bådar främmande”. (Hede, Granberg)

”Om talltjycksan kommer fram ur skogen och skriker, så får man höra att någon dött”. (Hede, Granberg)

”Flyger talltjycksan över vägen – det spökar dött”. (Hede, Granberg)

Den för alla härjedalingar välkända ”tälltjycksa” borde utses till landskapets fågel.

Läs mer om Lavskrikan och lyssna på den här.

Om författaren