Lite om foderväxter

Herman Juhlin beskriver år 1929 i sitt arbete Dalarnas Lantbruk de fjällnära ängarnas kvalliteer: ”Björkregionens viktigaste foderväxter är torte, ängssyra, ruppelgräs, flaskstarr, blåsene, fjällduna m.fl. De flesta av dessa arter äro begärliga för betesdjuren och anses mycket mjölkdrivande och höja mjölkens fetthalt. Denna högväxta gräs- och örtväxtlighet, ”ruppelväxter”, följer med fjällbäckarna ned i lägre marker, ända ned i granskogsområdet… Dylika marker, där till de nämnda arterna komma sådana högvuxna goda foderväxter som kvann, vanlig mjölkört, borsttistel, hässle (Milium), användes även till slåtter, s.k. ”ruppelslogar”.

” De rikaste ängesslogarna var starrängarna – frodiga fuktängar och raningsmarker längs stränderna av åar och sjöar, där höga starrarter som vasstarr, styltstarr och flaskstarr dominerar, men där också bunk eller skärgräs förekommer, vilket är tuvtåtel.

Rika var även de högre belägna gräsängena, som låg i bäcksluttningar i björkskogen och i översilade granmorar, där högörtsvegeration, ruppelgräs, överväger, med älggräs, vänderot, torta, gulblomme (smörblomma) och lihh-lushatt’n (midsommarblomster). Älggräs och midsommarblomster betades inte av korna, men var begärligt som hö. Denna bäck- och källslåtter utgjorde skogsslåttern.

Något torrare var sådana ängen som bar hära eller tov (stagg resp. kruståtel). Särskilt toven växte gjärna i gjotar. En gjot är en gräsmark med enbuskar som är nedsänkt i terrängen. Många tovgjot-namn vittnar om att denna åtrådda ängstyp inte är ovanlig i fjällskogen. Här växer även korngras (kovall), som var ett eftertraktat foder. samt brokskit (rölleka), skröpekall (ängsskallra), ormrot, blodrot, violer och många andra örter och gräs. Där marken är fuktigare överväger ofta häran, man talar då om en härgrubba. Andra ängsväxter man har känt igen är barvåill (blåtåtel) //bärvall, Lillhärjåbygget//, imört (mjölke), tuvgras (stylstarr), och ruinngras (trådtåg). Ruppel- eller bláa-höet och korngrashöet reserverades för hästarna, som alltid skulle ha det bästa fodret.”  

Om Stefan Åslund