Man kan undra varför en relativt ung lärare, uppväxt och utbildad i Uppsala, söker sig till en liten byskola i Härjedalens fjällvärld. Den frågan var det många av
släkt och vänner som ställde till min fru Solweig och mig, när de fick reda på att vi skulle flytta till Härjedalen. När jag gjorde min första militärtjänstgöring på I 1 i Stockholm 1957-58, hade vi vinterutbildning under tre veckor i Ljusnedal. Vi var förlagda i tält, -25 grader på nätterna, vi såg inga moln under dessa tre veckor, och vi åkte skidor varje dag i Härjedalens fantastiska fjällvärld.
Väl hemma igen berättade jag för Solweig om mina tankar att det skulle vara trevligt att upptäcka mer av Härjedalens natur. Vi gifte oss pingstaftonen 1958, och i augusti muckade jag efter 15 månaders militärtjänstgöring. Solweig arbetade i Vallentuna ett par mil norr om Stockholm, och där slog vi ner våra bopålar. Jag fick arbete i en som man då kallade hjälpklass. Jag trivdes alldeles utmärkt med mina elever och skolan, men i mars ryckte jag in på kadettskolan i Solna. Under tiden sökte jag tjänster i bl a fjällvärlden.
En kväll under en nattpermission ringde en rektor Oskar Marklin från Ytterberg utanför Sveg och undrade, om jag ville ta den tjänst i Glöte jag sökt. Jag blev lite överrumplad och bad om betänketid till måndagen. Min tanke var att vi skulle låna min fars bil för att åka upp till Glöte och titta på skolan och bostaden. Men redan dagen efter ringde rektorn och sa till Solweig, att jag senast nästa dag skulle telegra-
fera, om jag var villig att tillträda tjänsten. Efter en kort överläggning på kvällen beslöt vi oss för att tacka ja och flytta till Glöte. Det var ett beslut vi inte har ångrat.
Flytt till Lofsdalen
Efter två fantastiska år i Glöte blev vi mer eller mindre tvungna att flytta. Tjänsten skulle ordinarieförklaras, och chanserna för mig att få tjänsten var mycket liten, eftersom jag hade så få tjänsteår och det var 17 sökande, och de flesta hade arbetat flera år än jag. Den som fick tjänsten kom aldrig utan tackade väldigt sent nej, men då hade jag fått ett erbjudande till en tjänst i Lofsdalen, vilket jag tackade ja till.
Vi packade ihop vårt pick och pack, och med hjälp av en lastbil från Linsell, förflytta-
des vårt bohag till Lofsdalen i slutet av juli. Mitt i byn på sydsidan av vägen med affären på andra sidan låg skolan. I den västra delen av byggnaden var lärarbostaden belägen, och vägg i vägg åt andra hållet fanns skolsalen för årskurs 3-6. Mycket närmare till arbetet kan man inte få.
Skolan börjar
I slutet av augusti var det dags för skolstart. Skolan var en s k B2-skola. En småskol-
lärare undervisade åk 1-2, och folkskolläraren undervisade åk 3-6. I åk 1-2 fanns 10 elever, medan åk 3-6 hade 25 (det tillkom en elev,som gick i sjuan).
Britt-Inger Johanson hette min kollega, som skulle undervisa åk 1-2. Deras lokaler låg i ett annat hus, som gick under namnet Centrum, där också träslöjdsalen och skol- bespisningen hade sin hemvist. Dessutom fanns det en bastu, som utnyttjades av skolbarnen och turister.
Jag hade haft lite tid att förbereda mig inför skolstarten, och eftersom jag undervisat flera årskurser gemensamt både i Glöte och Vallentuna, var jag ej alldeles främmande för hur arbetet skulle läggas upp. Men det är mycket viktigt att man är väl förbered när skolåret börjar. Ett par dagar innan eleverna började, hade vi planeringsdagar till- sammans med lärarna i de andra byskolorna i Svegs landskommun. De skolor det gällde var Älvros, Ytterbergs, Överbergs, Herrös. Glissjöbergs, Linsells, Glötes och Lofsdalens skolor. Det var mycket värdefullt att få träffa kollegorna, som hade större erfarenhet än oss yngre, och få ta del av deras råd.
Så kom då dagen då jag skulle få träffa mina elever. De flesta hade jag träffat tidigare under utbytet vi hade mellan Linsells, Lofsdalens och Glöte skolor i bl a skidtäv- lingar. Upptagningsområdet för skolan var förutom själva byn även Västvallen, Strådalen, Sörvattnet, Mälen och Kölosen. Alla förutom de i byn hade skolskjuts. Det blev långa dagar för dem, och väntetiden blev särskilt lång för småskolans elever, eftersom de hade kortare skoldagar. Lite kompensation fick de genom att det ordnades fyradagars skolvecka för dessa. Skolskjutsarna fungerade i allmänhet bra, mycket tack vare chaufförernas skicklighet och att snöröjningen, som sköttes av Karl Persa på ett så fantastiskt sätt. Under alla år tror jag det bara var vid ett par tre tillfällen det inte gick att komma fram, på grund av att snödrivorna var för höga.
Ett intermezzo, som kunnat få allvarliga konsekvenser, inträffade när vårfloden rasade som värst. Erland Löfström hade kört över bron över Stråån och stannat på andra sidan, då han upptäckte att hål hade bildats i körbanan, och bron höll på att rasa ner i ån.
Som tur var lyckades han komma över utan skador på passagerare eller bil. Men hemvägen fick tas över Tännes och Hede.
Undervisning i B2-skola
I en B2-skola bedrivs undervisningen på så sätt att när åk3-4 undervisas i t ex orienteringsämnen av läraren, får åk 5-6 arbeta självständigt med uppgifter de tidigare blivit instruerade för. Matematik har alla elever samtidigt liksom teckning, musik och gymnastik. Slöjd
När det gäller gymnastik var vi hänvisade att i första hand förlägga den undervis- ningen utomhus. På höst och vår tränade vi friidrott och terränglöpning, och naturligtvis spelades fotboll och brännboll samt en hel del lekar. På vintern blev det mycket skidåkning och skridskoåkning. Tidigt på vintern innan snön täckte sjön och det var svårt att skotta bort snön, åkte vi några gånger på sjöis. Men eftersom risken var stor, att isen skulle brista, var jag restriktiv med detta.
När jag var tjänstledig för studier ett år, upptäckte Solweig att skolbarnen var ute på nattgammal is efter skoldagens slut på ”Edvins damm”. Hon blev alldeles förskräckt, och förbjöd barnen att vara där. I stället letade hon fram en slang, och på kvällar och fram på nattkröken gick hon spolade is på skolplanen och fick så småningom fram en godtagbar is. God hjälp hade hon av Lennart Frank. För att barnen även på kvällarna skulle kunna utnyttja isen, hängde hon ut en hundrawattslampa från fönstret i andra våningen.
Skidtävlingar
En viktig skidtävling var den mellan skolorna i Glöte, Linsell och Lofsdalen och den alternerade mellan byarna. Bergvik-Ala hade skänkt ett vandringspris, en statyett av konstnären Emil Näsvall kallad Säterjäntan. Den skola som vann högst poäng, fick ha det fina priset till nästa tävling, och jag tror att den alltid hade stått i Glöte skola. När jag började min tjänst i Lofsdalen, började vi planera och träna för att kunna slå ”Glötarna”. Jag tyckte att chansen var god, för det fanns många goda skidåkare i Lofsdalen och träningen gick bra. Men när tider och poäng räknats, visade det sig att även denna gång segrade Glöte skola, även om det var ganska knappt. Vid 1963 års tävling var våra förhoppningar till vinst inte så stora, men då tog vi en överraskande seger, och Säterjäntan fick en hedersplats i vår skolsal. När skolan i Glöte lades ner återbördades vandringspriset dit, och den finns nu i prisskåpet i Glötegården.
En annan tävling skolans elever brukade delta i var Härjulfaspelen. Det var en skid- tävling med många deltagare, och det var en fröjd att se eleverna med stor energi och lust skidade iväg sina distanser, och alla fick priser för sina insatser. Tävlingen har anor sedan 30-talet, och är mycket populär bland barn , föräldrar och andra intresse- rade. Glöte skola har varit mycket framgångsrika, men även vår skola har haft fram-trädande placeringar.
Musikskolan
Samtidigt med sammanslagningen av fem kommuner till en genomfördes 1974, startade musikskolan med Axel Herjö som chef. Det blev en lyckad etablering. För Lofsdalen blev det ett lyckokast. Många elever passade på tillfället att lära sig spela ett instrument. Efter introduktion på blockflöjt fick man sedan välja andra instrument.
De flesta fortsatte att ta lektioner under hela mellanstadietiden, men många slutade när man började högstadiet.
Yngve Persson var en eldsjäl, som prövade på olika arbetssätt inom musikundervis- ningen. Han kom till vår skola och föreslog, att vi skulle arbeta med något, som hette Musse Combo. Alla elever på mellanstadiet skulle spela ett instrument. Även lärarna skulle vara med. Janne och jag skulle spela klarinett, något vi aldrig hade gjort. I den orkester som bildades ingick förutom klarinett, saxofon, gitarr, synt och trummor
Redan efter åtta veckors övande hade vi vår första konsert. Vi hade lärt oss spela tre toner, och nu hade vi övat ett program, som tog oss trettio minuter att genomföra.
Vi fortsatte att träna under Yngves ledning, och till våren hade vi en spelning för elever i Sveg och även på estraden på torget. Nu var vi så försigkomna att vi kunde spela alla toner på våra instrument, och vi fick en inbjudan att besöka skolorna i Rätan och Klövsjö. Detta var ett mycket lyckat projekt, och Yngve berömde våra elever för gott arbete. Även Janne och jag fick ta åt oss av detta.
Högstadiet
I början av 60-talet infördes enhetsskolan i Härjedalen. På 50-talet hade man för- söksverksamhet i nio kommuner i landet, och Lillhärdals kommun var en av dessa.
Nu var det dags att genomföra detta i hela landet, och för eleverna från vår skola blev det dags att studera i Sveg på högstadiet. Under de första åren inackorderades eleverna i familjer i Sveg, men efter några år fick man åka skolskjuts dagligen till Sveg. Jobbigt kan man tycka, men både elever och föräldrar tyckte det var en bra lösning.
60-talet var också skolnedläggningarnas tid. 1964 flyttades eleverna från Glöte ill Lofsdalens skola, och barnen från Linsell, Glissjöberg, Överberg och Herrö hänvisades till Sveg. Senare har eleverna från Ytterberg och Älvros flyttats till Sveg, när deras skolor lagts ner. Vid dags datum 2011 finns bara tre byskolor kvar i Härjedalen, nämligen i Bruksvallarna, Vemdalen och Lofsdalen.
Att börja på högstadiet i Sveg var en stor omställning för eleverna i byskolorna. Man var var vana vid en lugn skolmiljö, och nu skulle man få man få många klass- kamrater. Dessutom gick man över till ett ämneslärarsystem. För att göra övergången till högstadiet så smidigt som möjligt, gjorde vi studiebesök på skolan i Sveg, där våra elever fick träffa sina kommande kamrater och lärare. Dessutom fick man pröva på gymnastik i en idrottshall. Jag hade vissa farhågor att det kunde bli problem, eftersom
Lofsdalseleverna inte var vana vid redskapsgymnastik. Men det visade sig att det hade varit onödig oro. Efter några veckor hade man anpassat sig och var lika duktiga som sina kamrater.
Andra funderingar jag hade var om man hade nödvändiga kunskaper för att hänga med sina nya klasskamrater. Till hjälp hade jag standardprov i åk 3 och 6, med vars hjälp jag kunde se om klassen låg över eller under riksnivå. Men ändå var jag tveksam hur det skulle gå i den nya miljön. Den fråga man ställde när man träffade de nya lärarna var, om ”våra” elever hängde med i undervisningen? Glädjande nog var att man tyckte de smälte in i den nya miljön, och att de jobbade på bra och kunde arbeta självständigt med sina uppgifter. Det var naturligtvis glädjande att höra.
Skolfester
När vi kom till Glöte, blev jag efter ett par veckor tillfrågad, om vi skulle ha någon julfest, eller kanske snarare upplyst om att det var så, att man hade julfest i Glöte varje år vid Luciatiden. Eftersom jag uppfattade det som en order, och som militär lyder man order, så bestämde vi oss för att ordna detta. Det blev en hektisk tid med att träna till Luciatåg, teaterstycken, ordna tombola mm. Men trevligt var det och barnen samlade in pengar och tränade sina roller och sånger. Hela byn ställde upp på olika sätt.
Det här var något vi tog med oss till Lofsdalen. När jag frågade eleverna, om de var intresserade av en skolfest, var alla positiva. Men jag påpekade, att det skulle bli mycket jobb. Det var ingen som protesterade, så beslutet togs, att vi skulle ordna festen lördagen runt Lucia. Sånger inövades, pjäser valdes ut och roller fördelades. Genom en omröstning i klassen valdes skolans Lucia. I bokhandeln hittade vi en bok med pjäser. Där fanns ett julspel av Lennart Hellsing, som vi tyckte passade i vår julfest. Här fanns Josef och Maria med det lilla Jesusbarnet, änglar, herdar och de tre vice männen. Texten framfördes av talkörer, och så hade vi valt ut julpsalmer och julsånger, som lämpade sig för julspelet.
Efter denna inledning övergick vi till den profana delen av uppträdandet. Den bestod av pjäser, sång och musik. Alla elever hade alltid åtminstone en roll, som man gick in för med liv och lust, även om de våndades, för att de skulle komma av sig. Men genom mycken träning var man riktigt säkra, när den stora dagen var inne. I skolan i Lofsdalen byggde vi upp en scen i klassrummet, och det blev väldigt trångt för publiken, som fyllde lokalen till bristningsgränsen. Varmt blev det, men stämningen var god. Lärarbostaden användes som omklädningsrum. I god tid var alla klara för Luciatåget. Glittret runt midja och i håret på plats, luciakronan på årets Lucias huvud,
stjärngossarna strutar på plats och stjärnorna i högerhänderna. Så gav Solweig ton och luciasången ljöd i korridoren, och tåget in till scenen startade. Med Lucia i mitten radade tärnor och stjärngossar upp sig och så sjöngs välkända julsånger.
Därefter var det dags för det tidigare nämnda julspelet att gå av stapeln, som sen följdes av pjäser med skiftande innehåll. Jag måste säga att barnen överträffade sig själva till publikens stora förtjusning.
Efter dessa framträdanden var det dags för servering av kaffe och saft, och så kunde man köpa lotter, och i fiskdammen kunde man dra upp påsar med fint innehåll.. Kvällen blev sen, och när vi räknade igenom kassan, fann vi att vår publik hade varit generös, så det blev ett gott tillskott till skolresekassan.
1964 lades Glöte skola, ner och eleverna därifrån flyttades till Lofsdalens skola. Då fann vi det praktiskt att flytta julfesterna till Glötegården med dess fina scen och ändamålsenliga lokaler. Ända fram till i början av åttiotalet hade vi dessa föreställ- ningar, men då tyckte vi att fantasin började tryta, så vi fann för gott att hitta nya sätt att finansiera våra skolresor, som vi nu gjorde vart tredje år.
Skolresor
En av anledningarna till att vi hade skolfesterna var, att vi skulle få ihop pengar till skolresor. När jag började min tjänst i Lofsdalen, hade jag en kollega i årskurs 1-2. som hette Britt-Inger Johansson. Hon kom från Klippan i Skåne, och arbetade bara ett läsår i skolan. När hon besökte sina föräldrar på jullovet, träffade hon sin lärare från mellanstadiet, som tyckte det skulle vara trevligt ,om hans elever kunde få brev- vänner från Härjedalen. Mina elever tände på idén, och när vi sedan planerade skolresan, kom ett förslag om, att vi skulle besöka brevvännerna i Klippan. Kontakt togs med Britt-Ingers lärare Sven Löfdahl om att ha ett utbyte med sina brevvänner. När jag lade fram idén för mina elever, tyckte de att det verkade spännande. Den gick ut på att våra barn skulle bo hos jämnåriga kamrater i Klippan, och sedan skulle dessa följa med till Lofsdalen och bo hos sina nyvunna vänner från Skåne. Spänningen var stor inför resan, och frågorna var många. Man ville veta vilka kläder man skull ha med sig, hur mycket pengar man behövde osv.
Så kom då den stora dagen för avfärd till Klippan. Examen var avklarad, väskorna packade, fickpengarna i säkert förvar och matsäcken med favoritpålägget låttåtkom- ligt. Samling vid skolan på morgonen, där barnen tog avsked av sina föräldrar och syskon, innan Erland Löfström startade skolskjutsen och körde oss till Sveg. Det blev en lång resa med rälsbuss till Mora, där vi bytte till tåg till Borlänge. Vidare till Göteborg för byte till tåg till Åstorp. Där vi bytte till ett nytt tåg till Klippan.
På stationen välkomnades vi av Sven Löfdahl och barnens kamrater med föräldrar.
Det var naturligtvis spännande för våra elever, när de nu fick följa med till familjer de inte tidigare kände, men det visade sig att allt fungerade bra.
Nästa dag skulle vi få klara oss själva, för våra vänner hade ännu inte slutat sitt läsår.
Vi tog chansen att få bada i havet vid Ängelholm. Vädret var fantastiskt med sol och värme. Vi tog oss ner till stranden med klitter och en fin sandstrand. Det tog inte lång tid att byta till badkläder, för att ta ett första dopp i det salta vattnet. Man upptäckte snart att sanddynerna kunde användas som snöhögarna på skolgården till att göra kullerbyttor och frivolter. Trots att vi varnade för den starka solen, kunde vi inte förhindra att den vita huden blev något röd innan kvällen.
Dagen efter var det skolavslutning och vi fick vara med om ännu en sådan detta år,
och det var trevligt att se hur det gick till i sydliga delar av landet.
En dag ägnades åt en tur till Köpenhamn där höjdpunkten var besöket på Tivoli. Efter att tillsammanas ha besökt vissa attraktioner, fick eleverna själva under en tid
ägna sig åt vad man själva ville. Trötta men nöjda efter en oförglömlig dag tog vi tåget till Helsingör, färja till Helsingborg och tåg till Klippan, där vi sov ovaggade
denna natt.
En vecka går fort när man är i trevligt sällskap, och det blev dags för hemfärd. Med oss hade vi Klippaneleverna, som nu skulle få se hur vi hade det i fjällvärlden. Mitt på dagen åkte vi i motsatt riktning mot nerfärden, och efter ett dygn kom vi fram till Sveg. Skolskjutsen och barnens föräldrar tog emot oss och körde oss till Lofs- dalen där barnen inkvarterades hos sina kamrater. Nu fick vi visa vad fjällvärlden hade att bjuda på. Hovärken skulle naturligtvis bestigas. På den tiden fick vi vandra ända nerifrån byn, men med några raster var vi uppe på toppen och kunde beundra den fantastiska utsikten med Sömlingshogna i söder, Sonfjället i norr och de norska fjällen i väster. En dag besökte vi Funäsdalen, där vi bl a åkte den nya linbanan.
Det blev ett hisnande äventyr både för skåningar och lofsdalseleverna.
På midsommaraftonen var det bröllop i byn och till den festen blev vi alla bjudna. Vigselakten ägde rum i Linsells kyrka, och när brudparet anlände till Lofsdalen möttes de av förriddare och byborna,som tillsammans med skolbarnen kantade vägen.
upp till Löfströmsgården där bröllopsmiddagen serverades. Det blev ett fantastiskt minne för oss alla.
I fortsättningen gick alla skolresor till Stockholm. I början skedde resorna vart annat år, och då var det årskurs 5-6 som åkte. Senare utökades resenärerna till åk 4-6 när elevantalet minskade i skolan, och då reste vi vart tredje år. Inackorderingen varierade från hotell, vandrarhem ( skeppet af Chapman på Skeppsholmen, Zinkens damm). Ett par gånger bodde vi på Sunnersta Herrgård i Uppsala och på ett boende i Sollentuna. För att snabbt ta oss fram köpte vi Stockholmskortet, som gav oss möj- lighet att utnyttja buss och tunnelbana obegränsat. Efter någon dag var alla hemma- stadda med dessa färdsätt. Instruktioner gavs om vad eleverna skulle göra, om de skulle komma bort från gruppen. Alla hade adressen till vårt logi i fickan. Den fick de använda, om de skildes från gruppen, och så fick de stanna en taxi och åka dit. Men jag tillade att de fick åka på egen bekostnad. Lyckligtvis var det ingen som behövde nyttja sina fickpengar till detta.
Skansen var ett måste att besöka. Vid ett tillfälle skulle vi ta 45:ans buss från Centralstationen. Jag hade predikat artighet för mina elever,så som att hålla upp dörrar för efterkommande, så de ej fick dörren i ansiktet och att lämna företräde för äldre, när man steg på en buss. Vid hållplatsen stod en äldre man, och som de blivit lärda, lät man mannen gå på först. Lite förvånad steg mannen på bussen och vi följde efter. Framme vid Skansen steg både mannen och vi av. Vi samlades och jag instruerade hur och vad vi skulle göra. Först tog vi den långa rulltrappan upp för att besöka glashyttan. Men vi var för tidigt ute, så den var stängd och det var det samma med andra hantverkslokaler. Vi beslutade att gå vidare till djurområdet. Vi stod då vid bokbinderiet, och ut kom den man, som vi lät gå före oss upp på bussen, och han bjöd oss stiga in och instruerade oss om, hur man binder in böcker. Jag tackade för demonstrationen, och sedan kunde jag på lärarvis säga, att artighet lönar sig. Att gå på Skansen tar sin rundliga tid. Det finns så mycket att se. Djur av alla de slag, där väl björnar, vargar, sälar, fåglar mm var populära men jag tror aphuset roade oss mest.
En gång besökte vi Älvrosgården. Den äldre damen, som vaktade gården var på sin vakt, när det kom skolbarn, och som man kunde befara, att de blev för närgångna på de värdefulla föremålen, höll noga vakt. Men när hon hörde att en grabb sa: Schå, e tvärö! blev hon begeistrad över, att en elev visste vad det var, och nu var hon mycket tillmötesgående mot barnen. När hon dessutom fick reda på att vi var härjedalingar, visste gästfriheten inga gränser. En tvärö (ursäkta stavningen) var en slags visp, som man gjort av en talltopp, som av man skalat av barken. Den användes sedan när man kärnade smör.
När vi ändå var på Djurgården, ägnade vi kvällen åt att gå på Gröna Lund. För många var det skolresans höjdpunkt. Vi ägnade oss först åt några aktiviteter gemensamt. Lustiga Huset var första anhalten. Första svårigheten var att ta sig uppför den rörliga trappan. De som inte såg sig för och funderade ut hur den fungerade, fick problem
med att ta sig upp. Men de som var lite försiktiga, listade ut hur man bäst skulle komma upp. Slutligen var vi framme vid Flygande mattan, och med tjut avverkade man sista biten. Skrattspeglarna var också en aktivitet vi brukade avverka tillsam- mans. Nu började barnen bli hemmastadda på Grönan, och så blev det dags att de skulla upptäcka nöjesfältet på egen hand. Vi kom överens om en tid när vi skulle träffas på ett i förväg överenskommet ställe. Solweig och jag tog en välbehövlig fika, och sedan gick vi runt och stötte ibland ihop med lofsdalselever, som hastade iväg till en ny attraktion, eller till något de ville pröva ännu en gång. På överenskommen tid- punkt träffade vi lyckliga men något trötta elever, som inte knotade över att åkt till vårt nattviste.
Andra attraktioner vi besökte var Valdemarsudde med dess konstskatter, Slottet med vaktparaden och Gamla Stan, Katarinahissen, sjötur till Birka för att nämna något. Naturligtvis gick vi på köprond i något varuhus, och att besöka Buttriks var ett måste, för man ville lura någon när man kom hem. Ett år fick vi t o m tid över till en skär- gårdsresa till Åland och äta dess fantastiska smörgåsbord.
Det är många trevliga minnen Solweig och jag har från dessa resor, och jag tror att även eleverna tycker så.
Efter 40 år som lärare i Härjedalen, varav 38 i Lofsdalen var det dags att pensionera mig. Elevantalet i skolan minskade så till hösten 1999, var det endast 4 elever i hela skolan. Skolnedläggning var nära, men eftersom det fanns många barn på ”Dagis”, fattade skolstyrelsen det kloka beslutet, att låta skolan fortsätta sin verksamhet, i stället för att skjutsa eleverna till Sveg, en resa på 14 mil tur och retur. Så när detta skrivs i slutet av 2011 har skolan 16 elever och på ”Dagis” finns nädtan lika många barn.
Sista skolavslutningen
Det blev riktigt festligt vid min sista skolavslutning som lärare i skolan. Solweig och jag hämtades med hästskjuts hemifrån, och vi färdades i lövad skrinda till skolan, där barn och anhöriga väntade. Förre Rektor Rolf Emanuelsson, dåvarande rektor Gunilla Hedin samt Thomas Skog från skol-kontoret kom och höll avskedstal. Som vanligt skedde avslutningen på en torsdags- kväll. Den ordningen införde vi för att de föräldrar, som hade barn som gick på högstadiet, skulle kunna vara med på avslutningarna i Sveg. Vid avslutningarna i Lofsdalen fick eleverna redogöra för något grupparbete eller annat arbete. De år vi varit på skolresa, berättade de om vad vi haft för oss till diabilder, som tagits vid detta tillfälle. Många av barnen spelade något instrument, och de gjorde bejublade framträdanden. Naturligtvis kändes det också vemodigt att ta farväl till jobbet i skolan, men efter mer ån fyrtio år som lärare, kändes det också skönt att sluta. Visst saknar man elever och arbetskamrater, men vi har ju möjlighet att gå på skolav- slutningar och Luciafirandet i skolan. Nu kan man njuta av musiken och sången utan att själv ha ansvaret.
När jag ser tillbaka på vår tid i Härjedalen, tycker jag att det mesta varit positivt. Eleverna har varit trevliga och arbetat bra med sina uppgifter, och det som gläder mig mycket är, att när de började högstadiet, klarade de sig bra och hängde med sina kamrater. Detta enligt deras nya lärare,när jag kontaktade dem när Lofsdalseleverna
studerat en tid i Sveg.
Jag vill tacka alla elever, jag har jobbat ihop med, detsamma gäller kolleger och inte minst Er som lagat den goda maten och städat skolan. När jag slutade var det Margret
Sandberg och Karin Frisk och min kollega i skolan sedan mitten av 70-talet Lena Gustafsson. Föräldrarna ska även ta del av detta tack. En del av dem har varit mina elever.
Nedskrivna av Bengt Rud
