27/12-96 Klockan är 12.35.
Vi sitter nu i en tågkupé på tåget till Tashkent, Uzbekistan.
Äntligen är vi på väg. Det har varit ett krig utan dess like. Först då allt som hände förra onsdagen när vi egentligen skulle ha åkt.
Igår var vi hos ”Notarius”, sedan åkte jag ner till stationen för att köpa biljetter. Tåget som skulle gå kl 23.54 var redan fullbokat, men kl 01.04 skulle det gå ett tåg och där fanns det lediga platser.
Vi betalade för en hel kupé med fyra britsar för att kunna få med oss allt bagage. (Det var en hel del eftersom vi flyttade ner). Priset var 1 817 000 rubel vilket motsvarade ca 2500 kr.
Vi hann med kvällens gudstjänst även om vi kom lite sent. Mats Ola Ishoel hade just börjat predika. Han talade om gåvor. Om man älskar någon ger man henne gåvor. Om något är dyrbart för en är man också beredd att betala för det.
Efter mötet fick vi hjälp av några grabbar, Aleksey Luniov, Aleksey Tjaban, lill Vanja och den andre Vanja. Jonas och Ingvild Segersam och Ira var också med.
De hade precis lyckats få igång den gamla Cheva-bussen. Vi åkte ner till ”Kazanstationen” (en av åtta stationer i Moskva) och vägde upp våra grejor. 480 kg var det! Vi fick hjälp att skriva ner vikten så att det inte skulle bli problem att lasta det på tåget.
Att få på grejorna och oss själva på tåget blev rena rama kriget. Helt makalöst! När vi kom till perongen gick det inte att komma fram för alla människor. Det stod hundratals tajiker och uzbeker och trängdes, alla med målet att komma med på tåget. Många var där utan biljetter i förhoppning att ändå lyckas komma med. Därför stod poliser där och stoppade upp hela folkmassan. Det var omöjligt att komma igenom för oss.
Eftersom tiden var knapp och vi hade brottom beslöt vi oss att hyra två vagnar med dragare till allt vårt bagage. Men även för dem var det omöjligt att ta sig igenom folkmassan. Vi pressade oss fram centimeter för centimeter. Till sist kom vi igenom. Då var klockan 00.55 och tåget skulle gå om 9 minuter. Vi fick kämpa med allt vi hade för att komma igenom. Polisen ville också ha mutor för att hjälpa oss. Vi gav dem inget.
Vår vagn stod närmast. När vi kom fram ville inte konduktören släppa på oss med allt bagage. Inte ens mutor fungerade. Vi kunde bara ta med oss det nödvändigaste.
Nu började vi lasta på. När jag och Vanja kom till kupén var den redan full med folk. Det fixade dock Aleksey Tjaban (som var storvuxen och hade krigat i Afganistan). Han jagade ut folket ur kupén och vi kunde börja lasta in. Tågkorridoren var full med bagage och folk så man kunde med nöd och näppe ta sig fram. Vi fick skicka väskorna över folket.
Under tiden hade Kicki ett eget krig ute på gatan med konduktören. Hon var den som stod ute och kämpade för att få med det nödvändigaste av vårt bagage. När det var klart låste konduktören helt sonika tågvagnen och hon fick inte komma in. Gå till en annan vagn sa de. När hon kom dit ville inte den konduktören heller släppa på henne. Efter några tårar släppte de till slut på henne. Ja, det var en kallabalik utan like.
Hon hann inte mer än på tåget innan det började rulla. Då var fortfarande vår vän Aleksey kvar på tåget. Han fick kasta sig ut i farten.
När vi väl var inne och hade slagit oss till ro i vår kupé kom konduktören och ville ta in fler resenärer i vår kupé. Vi motsade oss detta, Vi hade ju betalat för hela kupén. Så småningom fick vi ändå en gäst. En rysk dam från Dushanbe. Vi förstod att detta var ett sätt för konduktören att tjäna en extra slant.
Men ära vare Gud, vi sitter på tåget på väg till Hujand (Tajikistan). Man hade sagt till oss i förväg att vi skulle vara beredda på motstånd och det har vi verkligen redan fått erfara. Men vi är glada att uppleva detta. Riktiga missionärsäventyr!
Gud är god! Han för oss alltid fram i segertåg. Vi kommer att tjäna honom av hela vårt hjärta.
Nu hade vi en tre dagar lång tågresa framför oss till Tshkent i Uzbekistan.
28/12-96 11.45 Kazakstan
Vi passerar just nu gränsen till Kazakstan. Utanför passerar vi vida vider av stäpp och åter igen stäpp. Ibland har man planterat strängar av träd för att skydda mot vinden. Här och där ligger en liten by med lite träd runt omkring. Annars är det stäppen som breder ut sig. Vit som på kalfjället. Det skulle gå fint att ta sig fram med skoter här men det syns inte till några skoterspår.
Det börjar bli rätt fullt med folk även i vår vagn. Korridoren är full. I andra vagnar är det dock proppfullt. Kupéerna överfulla liksom korridorerna.
Vi fick nog bästa vagnen. Här är det varmt, toaletten fungerar och inte så mycket folk. I en del andra vagnar är det lika kallt som utomhus, toaletterna fungerar inte och det finns inte hett vatten. Utomhus är det minus trettio grader. I alla fall var det så på sista stationen före Kazakstan.
Konduktören i vår vagn tycker nog att han varit snäll mot oss som bara tryckt in en extragäst i vår kupé.
Ingen har visst biljett. Man betalar direkt till konduktören.
I Saratov berättas det, finns det många tjuvar. De stiger på tåget och stjäl. Någon hadde blivit hotad med kniv mitt på ljusa dagen. Ingen vågade hjälpa offret heller. Vi märkte dock inte av något.
Fast vi blev oroliga i går kväll då jag inte kunde hitta kuvertet med pengar till betalning för vår lägenhet i Hujand. Ingenstans kunde vi hitta det. I morse hittade vi kuvertet, tack och lov, i en kartong. Där fanns 2000 $ och en del rubler.
På sätt och vis klänner jag mig ändå glad över att inte allt går på räls (Det gör det ju förstås just nu ha ha) Tänk på vilka strapatser Paulus fick utstå. Ingen seger utan strid. Men Herren är med oss och för oss framåt i segertåg.
Ryssland (som vi passerade genom före Kazakstan) är de stora ödemarkernas land. Någon liten by här och där och så en stor stad i sovjetisk stil, annars skog, skog ofta lövträd (i dessa trakter) och stora fält.
Vi sov bra i natt och i morgon är vi framme i Tashkent. Folk står redan på tur till vår kupé.
28/12-96 22.00 (20.00 Moskvatid)
Vårt tåg dunkar fram över stäppen. Det är fortfarande snö. Vidderna är enorma. Nu är det mörkt, men ibland åker man förbi någon liten by eller något litet samhälle, där det lyser i fönstren. Annars är det bara ödemarker. Hela da’n har det varit en strid ström av försäljare som dragit fram genom tågvagnen. De säljer kläder, strumpor, bandspelare, pärlband etc. För en liten stund sedan bar man också in hela fårkroppar att förvaras i änden av vår vagn. Nu ska vi läsa Guds ord och sedan sova.
29/12-96 11.55
Vi åker fortfarande i Kazakstan. Stäppen breder fortfarande ut sig. Här i vagnen pågår en febril handel. En strid ström av försäljare drar ständigt förbi kupén. Allt går att köpa; tvål, schampo, piroger, bröd, skjortor, dricka, ringar mm, mm.Vi passerar Aralsjön och åker nu utmed floden Sir Darya. Det ligger små byar på stäppen. En del väldigt låga hus med grästak. Andra hus är ganska fina och vitrappade. I kväll är vi framme i Tashkent.
29/12-96 23.10
Nu ligger vi här i ett rosa paradis, nyduschade och ska sova. Lite kontrast till tågkupén.
Resan gick bra. Vi anlände ca kl 19.30 till Tashkent. Sista delen av resan gick genom kuperad terräng men halvöken. På något ställe betade en hel flock kameler. Annars små byar med får, kor och någon åsna.
Här i Tashkent mötte oss Dennis och Aleksey. Efter registrering bar det av hem till Vera där det vankades plov och te. Hon har en väldigt fin lägenhet. Mycket krusiduller på tak och väggar och ett sovrum med rosa sänghimmel. Godnatt. I morgon ska vi försöka göra visum.
