De mest attraktiva slåttermyrarna var gräsmyrarna. För en botaniker är det enda gräs som förekommer i myrarna här blåtåtel (Molina caerulea), som ofta bildar stora sterila bestånd insprängda i de kilometervida starrmyrarna. Fjällbonden har dock även räknat de kortare starrarterna till gräsen, såsom flaskstarren (Carex rostrata), fjällens kanske allra viktigaste foderväxt. Tillsammans med bland annat dystarr, gråstarr, och blåstarr bildar den väldiga slätter av ensartad starrmyr på de flacka torvslätterna kring bland annat Storvallsjön, Grundagssjön och Hågådalen. Dessa myrar – släta som dansgolv och renröjda från vide och ojämnheter – har kanske krävt mindre arbete än bäckslogarna, men är likväl storslagna minnesmärken över den subarktiske ängsbrukarens ihärdighet.
En mindre vanlig, men mycket uppskattad foderväxt har tuvsäv (Scirpus caespitosus) varit, ett ganska oansenligt litet halvgräs, som ofta växer i täta bestånd i backmyrar och på hedartade mossar. Den har i Idre kallats vithofde eller ramne och i Härjedalen käringnål.
Jämfört med täta hårdvallar lämnade dock myrarna lite hö per ytenhet. Det sades att ”ska man få nåt på myren får man kuta med jåen”. Räfsningen blev dock lätt och det var angeläget att så många som möjligt gick med lien. Vid slåtter på riktigt blöta myrar spände slåttkarlarna på sig gyttjetrygor, hopsnodda av vidjor. Vanligt var att man lämnade myrarna oslagna vartannat år. Då fick djuren beta där. Det var getarjäntans sak att hålla reda på vilka myrar som var lovliga och inte, några stängsel fanns där aldrig.
(Tomas Ljung, Ödebygdsminnen)
