Tänkte dela lite av mina tankar kring nattvarden. Jag är uppvuxen i frikyrklig miljö där man kanske inte reflekterade så mycket över betydelsen mer än att det är en ”åminnelsehögtid” vilket det ju också är. Man tog måltiden på största allvar. Man fick inte inta den på ett ovärdigt sätt eftersom vi firade Jesu död och uppståndelse. Det fanns ”evangelister” som tjänade i min församling som efter nattvarden brände det kvarvarande brödet eftersom brödet var heligt och inte kunde ätas som vanligt fikabröd och inte heller slängas. Detta skriver jag med största respekt och vördnad. Idag finns det kristna som tycker att måltiden lika väl kan firas med pepparkakor och coca cola. Jag kan inte se detta som ett värdigt sätt att fira Jesu död och uppståndelse.
Trots att jag visste att nattvarden var något betydelsefullt och något som Jesus befallt oss att göra hade jag svårt att finna någon glädje i den. Den var för mig en tråkig tillställning som inte gav så mycket. Den passade kanske heller inte in i övrigt i min förståelse av tron. Var det inte hjärtats tro som var det viktiga? Hur kommer det sig då att det skulle vara viktigt med sådana yttre ting. Detsamma med ”Herrens bön”. Det stämmer liksom inte in i den övriga teologin att Jesus skulle ha bestämt en särskild bön för oss att be.
I början på 2000-talet började vi i vår församling fira nattvarden på ett sätt som mera anknöt till hur man firar nattvarden i lutherska och katolska kyrkor, med böner och textläsning. Vi började fira den enligt gamla ritualer med grund i fornkyrkan. Ritualer som man också känner igen från Svenska kyrkan och katolska kyrkor. Samtidigt kom vår pastor ut med en liten bok ”tag och ät” som förklarade nattvarden utifrån hur kyrkan sett på den ända från ”start”, i den första församlingen.
Detta gick in i mitt hjärta. Det var inte svårt för mig att förstå talet om Jesu verkliga närvaro i brödet och vinet. Är det inte det Jesus själv säger när han instiftar nattvarden: ”Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: ”Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. Matt 26:26-28.
Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag er: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever därför att Fadern lever, så skall också den som äter mig leva därför att jag lever. Detta är det bröd som har kommit ner från himlen. Det är inte som det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter detta bröd skall leva i evighet.” Joh 6: 53-58
Det blev en trosfråga för mig. Det var ju så de tidiga kristna hade förstått det hela och så man fortsatte att förstå det genom historien.
För mig blev det en revolution. Helt plötsligt fick nattvarden liv. Jag fick ju del av Jesus när jag tog emot brödet och vinet. Han var konkret närvarande. Jag rörde vid honom fysiskt.
Personligen har jag inget behov av att förstå hur detta går till. Det räcker med att Jesus sa det. Han förklarar det inte för sina åhörare trots att det var kontroversiellt även för dem. Det var tydligen också så de första kristna uppfattade det och har fortsatt att uppfatta det genom historien. Först efter reformationen var det vissa delar av kyrkan som bara ville se det som en symbolisk måltid. Dock inte alla. Både den Lutherska och Anglikanska kyrkan ser nattvarden på ungefär samma sätt som den katolska, att Jesu kropp och blod är verkligt närvarande i brödet och vinet.
Gemenskap
”Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd.” 1Kor 10:16-17
Det sätt som vi började fira nattvard på berörde mig djupt och gav för mig nattvarden en helt ny och djupare dimension. Detta var en måltid när jag på ett mycket konkret sätt fick del av Jesus Kristus. Att ”äta hans kött och dricka hans blod” ger mig evigt liv och del i honom själv.
Det blev också så verkligt för mig att denna måltid är en måltid då vi delar gemenskap med alla troende genom alla tider och överallt.
Allt ifrån urkyrkans dagar har också nattvarden varit det centrala i gudstjänstfirandet. Inte något sporadiskt förekommande utan själva centralpunkten och något man gjorde så ofta som möjligt. Det var biskopens huvuduppgift att dela Herrens måltid.
Åminnelsehögtid
Ytterligare en aspekt. Jesus talar om denna måltid som en åminnelsehögtid. Då ska man inte uppfatta detta som att bara ett sätt att påminna sig om vad som hände en gång. Påsken som för judarna är en åminnelsehögtid över uttåget ur Egypten har också en djupare innebörd. I firandet tar man del i den händelse som man firar. Man befinner sig i Egypten och vandrar själv med folket genom röda havet. Så ska också nattvardsfirandet som en åminnelsehögtid uppfattas. Vi tar del i Jesu död och uppståndelse. Inte så att Jesus på nytt offras men vi firar en verklig händelse som görs verklig i tiden varje gång vi firar den. På så sätt förkunnar vi Herrens död till dess han kommer!
”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.” Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.”
1 Kor 11:23-26
Lite om Svenska kyrkans nattvardssyn
Konsubstantiation, beteckning på en kristen lära om Kristi sanna lekamens och blods närvaro i nattvardens bröd och vin genom konsekrationen. Kristi kropps och blods substanser anses enligt konsubstantiationsläran samexistera med brödets och vinets substanser, till skillnad från transsubstantiationsläran (katolska kyrkan red. anm.), enligt vilken brödets och vinets substanser upphör att existera. Båda modellerna hävdar att de yttre accidenserna (egenskaperna) förblir bröd och vin, likaså att Kristi kropps och blods substanser blir verkligt närvarande.
Detta är en integrerad del av den gängse nattvardsläran i luthersk tradition, men sedan 1500-talet har även andra kompletterande teologiska modeller för realpresens förekommit inom kyrkor med luthersk-melanchthonsk teologi. Enligt Augsburgska bekännelsens apologi förvandlas brödet och vinet uttryckligen till Kristi kropp och blod. Konkordieformeln ansluter sig till impanationsläran.(se förklaring nedan).
Realpresensen i luthersk teologi formuleras som att nattvardselementen verkligen är Kristi kropp och blod. I likhet med Augustinus teologi betonas att detta sker genom ordet. I den Augsburgska bekännelsen konstateras bara att nattvardselementen är Kristi kropp och blod och delas ut till alla som tar emot dem, utan att närmare ingå på läromässiga detaljer.
Den Augsburgska Bekännelsens Apologi ansluter sin teologi till de östligt ortodoxa kyrkornas teologi, och lär att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, givetvis utan att använda transsubstantiationsläran som förklaringsmodell.
Konkordieformeln hävdar impanationsläran, det vill säga att Kristi mänskliga kropp och blod i kraft av Jesu gudomliga natur kan vara närvarande överallt, inklusive i nattvardselementen, där de skänker välsignelse i enlighet med Jesu ord och löfte.
De ekumeniska samtal som har ägt rum mellan Lutherska Världsförbundet och den romersk-katolska kyrkans enhetssekretariat sedan 1965-1967 har lett till dialograpporter som visat en långtgående samsyn vad gäller de båda trosaamfundens nattvardsteologi, exempelvis i dokumentet Nattvarden – Herrens måltid.
