Olav den Helige

Så vem var då denne Olav Haraldsson som har satt så djupa intryck även i Härjedalen?
Snorre Sturlasson beskriver Olav: Då Olav Haraldsson växte upp, var han icke lång, utan medelstor till växten, mycket kraftig och stark, ljushårig, bred i ansiktet, ljushyad och rödlett; han hade mycket goda ögon, både vackra och skarpa, så att man blev rädd att se honom i ögonen, när han var vred. Olav var väl förfaren i många färdigheter; han kunde skickligt hantera en båge och simmade väl, kastade spjut bäst av alla, var händig och hade gott förstånd i allt hantverk, vare sig det var han själv som arbetade eller andra. Han blev kallad Olav den digre. Han var djärv och klok i sitt tal, tidigt utvecklad både i kroppsstyrka och förstånd; han var mycket omtyckt av alla sina fränder och bekanta, var tävlingslysten i lekar och ville vara förmer an alla andra, såsom det ju också borde vara på grund av hans ställning och börd.Olav föddes år 995 in i en ärofull gammal norsk kungaätt. Hans far var Harald Gränske, kung av västfold och hans farfars farfar var Harald Hårfager som ca 100 år före Olav enat och lagt hela Norge under sitt välde. Nu var det andra tider. Efter Olav Tryggvessons (en annan norsk kung) död vid slaget vid Svolder hade Norge delats upp mellan den svenske och danske kungen samt jarlarna. De många norska fylkeskungarna var alltså bara lydkkungar.

Olav sägs ha varit endast 12 år då han först gav sig ut i viking, först for han till Sverige för att hämnas Sigrid Storrådas mord på hans far, Harald Gränske. Olav ansåg den svenske kungen ligga bakom detta.

Han härjade i Mälaren och drog ända in till Sigtuna. Därefter fortsatte han till England där han försökte inta London. År 1011 intog han Canterbury.

”Han drog vidare söderut mot medelhavet för att fortsätta sina plundringar där men stoppades av en dröm. I denna dröm uppenbarade sig den hädangångne kung Olav Tryggvason och bad honom återvända till Norge för att kräva ut sitt arv, nämligen Norge, som rätteligen tillhörde Harald Hårfagers ättlingar. Olav vänder skutan mot norr men stannar till hos sin släkting, hertig Richard II av Normandie där han tillbringar åren 1013-1014.  Herig Richard var ättling till den norske vikingahövdingen Gång Rolf. (Normandie hade intagits av norrmän och danskar år 881 och dessa fick lov att behålla området mot att de inte angrep resten av landet samt hjälpte till att försvara riket mot främmande makter). Richard II var en hängiven kristen. Normandie och stora delar av det katolska Europa var under den här tiden starkt influerat av den religiösa reformrörelse som utgick från klostret Cluny i södra Frankrike. Hertig Richards bror var ärkebiskop av Normandies huvudstad, Rouen.

Detta år i Rouen influerade starkt Olavs förståelse av Kristendomen. Han deltog i undervisning för nyomvända, antagligen tillsammans med sina män som hade rest med honom från Norge. Olav lät döpa sig i Rouen och upptog sedan sitt kall att bli kung av Norge och bringa kristendomen till sitt land.” //fritt översatt från ’St. Olav as Legislator’//

På väg mot Norge for han via England. Här hjälpte han den anglosaxiske kungen Aethelred att återta London från danskarna genom att riva London Bridge år 1014. Än i dag sjunger engelska barn ”London bridge is falling down” med anledning av denna händelse.

År 1015 återvände han till Norge som han sedan bit för bit lade under sig. Han grundade staden Borg (Sarpsborg) som kom att bli Norges huvudstad.

Han ville sluta fred med Sveriges kung Olov Skötkonung, som inte alls var intresserad av detta. Olov Skötkonung avskydde honom och ville inte ens nämna hans namn utan kallade honom helt enkelt för ”tjockisen”. Så småningom lyckades han ändå få till stånd ett avtal där det också ingick att han skulle få gifta sig med Olovs dotter Ingegerd.

När Olav sitter i Sarpsborg och väntar på sin brud får han veta att Olov istället gift bort henne med den ryske fursten Jaroslaw. Istället rymmer Olovs andra dotter, Astrid, till Norge och blir Olavs hustru.

Kristendomen hade börjat få fotfäste i Norge men många var bara kristna till namnet och man följde inte den kristna tron så noga.

Olav hade till sin hjälp att kristna Norge tagit med sig fyra biskopar från England. Den viktigaste av dessa var Grimkjell.

På många ställen togs den nya tron emot utan problem medan man på andra håll fortsatte att praktisera den gamla tron. Olav reste själv runt och höll ting med bönderna och läste upp ”kristenrätten”. Han mötte mycket motstånd eftersom den nya seden stred mot deras hävdvunna sed och han fick många fiender. Olav hotade med både död, lemlästning och fråntagande av egendom om man inte lydde hans påbud och lät sig kristnas. Han var dock rättvis i sin dom; alla skulle oavsett om de var bönder eller stormän dömas på samma sätt.

Det blev nu förbjudet att sätta ut barn i skogen och trälar skulle friköpas. Man förbjöd månggifte. Det blev stränga straff på våldtäkt och kvinnorån. Kött förbjöds att ätas på fredagar. Man skulle fasta sju veckor före påsk. Att gifta sig med släktingar förbjöds intill sju led. Nyfödda barn skulle föras till kyrkan och döpas. Att begrava i högar enligt hednisk sed förbjöds. Den döde skulle föras till kyrkan och begravas i vigd jord. Kyrkor skulle byggas i varje fylke. Biskopen skulle tillsätta präster medan fylkesmännen skulle ansvara för kyrkans och prästens underhåll.

Den danske kung Knut ville ha Norge och han lyckades köpa sig allierade bland stormännen genom att erbjuda dem stora rikedomar. Även en del av Olavs förtrogna gick över till Knut. Olav flydde till sin svåger Jaroslaw i Novgorod.

Efter två år i Ryssland får han en dröm som får honom att förstå att det är Guds vilja att han återvänder till Norge för att återta tronen.

Han kom till den svenske kungen Anund på våren 1030 som gav honom 400 man till hjälp. Han fick också lov att fara genom hans rike och skaffa så mycket folk som han kunde få tag på.

Han tog det folk som han fått och for enligt Snorre Sturlasson ”på de vägar som svearna kände till; de vände sig uppåt landet mot skogarna och kom fram till den trakt som kallas Järnbärarland”. (Dalarna). Här mötte han sin halvbror Harald som kom från Norge med en här. Tillsammans var de nu 1200 man.

Snorre fortsätter: ”Konung Olav sände bud ifrån sig in i bygderna och lät säga de män som vill förvärva gods genom att skaffa sig krigsbyte och skövla hos konungens fiender, att de skulle komma till honom och följa honom.” Konung Olav förde sin här framåt och for genom skogsbygder och stundom genom ödemarker och ofta över stora vatten; de drog eller bar skeppen efter sig mellan vattendragen. Mycket folk slöt sig till kungen, skogsbyggare och även några stigmän. Många ställen där han slog nattläger kallas nu för Olavsbodarna. Han stannade inte på sin färd förrän han kom fram till Jämtland. Därifrån drog han sedan norrut till kölen. Hans män fördelade sig i bygderna och for mycket spridda så länge de inte väntade strid. Då hären delades följde norrmännen kungen. Dag for en annan väg med sitt folk och svearna en tredje med sitt”. (Kanske en del av denna skara passerade Lofsdalen på sin färd?)

Strax före slaget vid Stiklastad slumrar Olav till och får se en stege som når upp till himlen. Han blir väckt just när han ska ta sista steget in i himlen. Då är fiendehären helt nära. Striden börjar. De kämpar tappert men Olav faller och slaget är förlorat. Olav dör av hugg i halsen, magen och låret. Den som gav halshugget ska ha varit Kalv Arnesson, förut en av Olavs närmaste män. Detta skedde den 29 juli 1030.

Olavs män mötte en mycket större här. Tröndelag var också det område där han var minst populär.

Efter slaget var det många som ångrade att de hade vänt sig mot Olav och man började se honom som en helig man. Det berättades om märkliga tilldragelser som ska ha skett i samband med hans död. Efter slaget lade man in Olavs kropp i en bod. Under natten kom en blind man som sökte natthärbärge. När han trevade i mörkret råkade han röra vid vattnet som man tvättat Olavs kropp med. När han sedan gnuggade sina ögon med fingrarna började han sakta få sin syn tillbaka.

Bonden i Stiklastad tog med sig kroppen och begravde den i Nidaros. När man sedan efter ett år grävde upp kroppen hade hans kropp inte förmultnat. Hans hy var vacker och hår och naglar hade vuxit. På platsen där han legat sprang det upp en källa. På denna plats är den stora kristkyrkan byggd.

Olav förklarades nu helig och folk började vallfärda till platsen för hans grav. Det sades att en mängd människor, halta, blinda eller på annat sätt sjuka kom till den helige konung Olavs grav och for friska därifrån.

Läs också gärna följande länk : St. Olav as Legislator.

Om Stefan Åslund