Sionförsamlingen i Lofsdalen


Sionförsamlingen i Lofsdalen är en del av Lofsdalens historia som är väl värd att berätta. Det finns mycket att skriva om dess snart hundraåriga och händelserika historia. Med dunder och brak äntrade man scenen i början av 1900-talet och många är de evangelister och predikanter som tjänat församlingen genom åren och dess verksamhet har tidvis varit intensiv. Gudstjänsterna och väckelsemötena drog fulla hus och de flesta barnen i byn gick i församlingens barnverksamhet. Många bybor har genom åren varit en del av församlingen. Kontakterna med övriga landet har också varit goda. Många kyrkor runt om i landet förlade sina sportlovsläger i byn pga Sionförsamlingen.

När man etablerade sig i byn höjde förstås en del på ögonbrynen. Man hade ju hört en massa konstiga rykten om dessa ”pingstvänner”. Andra blev glada. Idag när man ser kapellet som står uppe i byn kanske man inte tänker på vilken heroisk insats det var av dessa på jordiska ägodelar fattiga församlingsmedlemmar att genomföra ett sådant projekt. Det är ett vittnesbörd om deras tro och beslutsamhet.

Berättelsen nedan är inte på något sätt färdig. Det är en början på ett försök att återberätta Sionförsamlingens historia. Som tur är blev en av församlingens första evangelister, Arthur Sundstedt, en duktig författare och skrev så småningom ner församlingens första historia i form av en berättelse. Han kallar sig själv Sixten i berättelsen.

I den här delen av historien har jag tagit med i stort sett hela den berättelsen eftersom den är ett förstahandsvittnesbörd om vad som tilldrog sig i den lilla fjällbyn som vid den här tiden varken hade elektricitet eller bilväg. Vägen blev färdig 1931.

 De första evangelisterna

 1929 kom det två pingstevangelister till Glöte. Den äldre av dem hette Erik Jonsson och den yngre Adrian Hansson. Han var 18 år.

 

De bodde alltså i Glöte men hade en längtan efter att påbörja arbete i Lofsdalen. De visste inte var de skulle kunna samla människor i Lofsdalen men en dag träffade de två lofsdalingar på besök i Glöte. Det var Ol Ersa Näslund med brorson Erik Näslund som var där i ett ärende. Erik Näslund tipsade dem att de kunde prova hos Olle och Anna Åslund uppe i Moren. (Se Lofsdalsboken)

Erik och Adrian begav sig till Lofsdalen för att leta rätt på dessa människor. De hamnade hos Erik Åslund som inte kunde ta emot dem och återvände till Glöte med oförrättat ärende. Efter ytterligare förklaringar kom de så småningom rätt och blev väl mottagna hos Olle och Anna.

Erik Jonsson och Adrian Hansson planerade att dra vidare mot nya fält efter nyåret. Under förjulsvintern 1929 kommer så Arthur Sundstedt för att fortsätta deras arbete. Erik Jonsson är kvar en tid och hjälper Arthur in i sitt nya fält. Arthur Sundstedt berättar om detta i sin självbiografi ”Fiolen tog han med”. Han kallar sig själv Sixten Cedergren. Här får vi vara med när han för första gången går vägen från Glöte till Lofsdalen. !929 hade Lofsdalen inte någon bilvägsförbindelse med Glöte.

 

På Guds vägar

”Det vackra fjället, vars snöhöljda toppar i djärva linjer pekade rakt upp mot skyn, skiftade i koboltvioletta och orangeröda färger i ljuset från den uppgående solen. Det liknade nästan en snödriva i jätteformat. Fjällbjörken, som klättrat ända upp till fjällets fot, stod klädd i gnistrande silvervit skrud och bildade en region av undersköna färgnyanser strax ovanför furuskogen, som i stora vågor likt ett ändlöst hav utbredde sig över milsvida områden, så långt ögat kunde nå.

I en backsluttning på den smala, igensnöade skogsvägen stodo två unga män och sågo ut över ett obeskrivligt vackert fjälllandskap. Den ene ropade i vild förtjusning, precis som om han trodde att hans kamrat varken hörde eller såg: ”O så underbart!”

”Ja, du Sixten, det tyckte jag också första gången jag såg fjället”, svarade den andre lågmält.

”Jag tycker det blir vackrare och vackrare, ju längre jag ser på det.”

”Jo, jag tackar jag. Du skulle bara se, vilken snöstorm det kan vara här ibland.”

”Du är allt en pessimist du, Erik!”

Ett klingande skratt gav eko i skogen, och så fortsatte de nedför sluttningen.

”Är det långt fram till byn ännu”, frågade Sixten.

”Vi har bara gått en mil ännu, och vi har drygt en halv mil kvar att gå, innan vi är där.”

”Om vägen hade varit plogad, skulle det ha varit bra mycket lättare att gå.”

”Ja visst, men vi fick ju lära på bibelskolan, att Guds vägar inte alltid är så lätta att vandra.”

”Tänk så underligt att vi skulle träffas på bibelskolan, du och jag Erik.”

”Jag bad till Gud hela skoltiden, att Gud skulle sända en broder hit upp till fjällfolket.”

”Det var väl därför jag fick en sådan nöd på böne och fastedagarna, som vi hade på bibelskolan. Det var omöjligt att komma ifrån tanken på detta stora fält.”

”Ja, Gud hör alltid bön”, sade Erik och såg så förnöjd ut……..

…………. ”Är du hungrig, Sixten?”

”Jag är mera trött än hungrig.”

”Det är bara tre kilometer kvar nu.”

”Sa du bara tre kilometer?”

”Tre kilometer här uppe är ingenting.”

”Är inte tre kilometer lika långt överallt?”

Så skrattade de båda två och ökade takten. Ett ilsket hundskall bröt tystnaden i skogen.

”Nu är vi snart framme!”

I en liten stuga som stod där nu Lars Åke Dahl bor, bodde Olle Olovsson Frisk tillsammans med sin hustru Märet. Deras gästfrihet är omvittnad. Här fick Arthur och Erik sin bostad. Här var det hjärterummet som var stort och inte stjärterummet. Stugan besod av ett kök och en kammare. Evangelisterna fick bo i kammaren medan de själva sov i köket.

Arthur fortsätter sin berättelse:

”De gingo förbi lämningarna av ett gammalt sågverk invid den lilla ån, som var full av snö och is. Nu kunde de se hela byn invid sjön omgiven av stora fjällmassiv, vilkas oregelbundna konturer man ännu kunde urskilja i skymningen. Sixten kände, hur hjärtat klappade. Han stod stilla och höll andan, gripen av den imponerade synen, som han hade framför sig. Erik fortsatte med jämna steg.

”Skynda dig nu, det blir mörkt snart, nog hinner du se byn!”

Erik hade tidigare berättat om att de skulle bo hos ett par gamla makar i en liten stuga, belägen strax invid fjället. De fortsatte med raska steg genom byn uppför en brant backe och ned i en skogsdunge längs efter en upptrampad liten stig. Där nere låg stugan alldeles ensam vid skogskanten. Röken stod som en pelare ur skorstenen. En strimma ljus guldfärgade snön nedanför fönstret, som vette ut åt stigen. Äntligen framme!

Det gnällde i den lilla förstugudörren, då Erik öppnade, och det var kolsvart i förstugan. Erik gick före in, han hittade vägen, han hade bott här förut. Han knackade på köksdörren.

”Stig in”, ropade någon svagt inifrån köket.

Sixten visste inte, hur fort han skulle få klar sikt, så att han kunde se in i köket. Jo, verkligen, där stod den gamla kvinnan med vitt förkläde och neg så vackert, och vid bordet stod gammelfar. Han var klädd i grå vadmalskostym, hade silvervitt hår och var nyrakad och fin, och han bugade sig och såg så glad ut.

”God afton, god afton och välkommen, välkommen! Tänk att ni äntligen är här nu! Vi har väntat hela dagen.”

”Här är nypredikanten, Sixten Cedergren”, presenterade Erik.

”Tänkanamig då! Välkommen hit och stig in i kammarn!”

Erik steg in i kammaren, som var ungefär två meter bred och fyra meter lång. Vid rummets enda fönster stod ett bord och två stolar, till höger om dem en liten byrå och till vänster innanför dörren en säng. Å, vad det kändes skönt att äntligen få sitta ned efter den en och en halv mil långa färden till fots. Mor dukade fram kaffe på bordet, far stod i dörren, lutade sig mot dörrposten och myste storbelåten och sade några ord ibland om hur ”härle” det skulle bli i byn nu, då de hade fått predikanter igen.

Sixten kände sig hemma i den lilla stugan, så snart han kom innanför dörren. Det var en atmosfär av hemtrevnad och frid där, och det gamla värdfolket gjorde allt vad de kunde för sina gäster. Erik berättade nu, att det var dessa gamla makar, som hade upplåtit sitt lilla hem för evangelisterna första gången de kommo till byn, då ingen annan ville hysa dem. De hade gått från hus till hus och bett att få hyra ett rum, men blivit nekade överallt. Så hade de slutligen kommit upp på backen och fått syn på denna lilla stuga, och där hade de blivit mottagna som barn i huset. Vilken uppoffring för dessa gamla! Stugan bestod ju bara av rum och kök. I köket bodde de själva, och kammaren uppläto de åt evangelisterna, och kokspiseln hade de gemensamt, ty evangelisterna hade ju eget hushåll. Nog hade de gamla gjort sitt för Guds verk i byn.”

”Nu läser du ett Guds ord, Sixten, innan vi går till vila.”

 

Erik gick och satte sig vid kökbordet, där gammelfar satt. Gamla mor satt på vedlådan och drack en kopp kaffe. De sågo så hjärtinnerligt glada ut, som om de hade fått hem sina barn från Amerika. Sixten slog sig ned på en stol vid fönstret. Han kunde inte låta bli att se ut genom fönstret. Därute flammade norrskenet bortom fjället, Ett obeskrivligt vackert färgspel. Fjällets majestät dominerade den storslagna tavlan. Och uppe i den ändlösa rymden tindrade stjärnevärldars ljus.

Så samlades de invid bordet, där fotogenlampan stod med skärmen vänd mot väggen. Sixten slog upp sin bibel och läste ur profeten Jesajas bok om Guds vägar, som äro högre än människors vägar. Och gammelfar nickade och kommenterade:

”Ja, Guds vägar äro underbara.”

Så böjde de sina knän och prisade Gud för hans underbara ledning och överlämnade sig åt honom, som har lovat att leda sina barn där de gå bedjande fram…..”

DOP

Arthur berättar vidare om hur tre personer inte kunde vänta med sitt dop till sommaren utan man hyrde baptistkapellet i Sveg för ändamålet. Dessa tre var Olle och Anna Åslund samt Märit Högström. I Arthur Sundstedts beskrivning nedan verkar det som detta dop ägde rum efter bönegruppens bildande nyårshelgen 1929/30 medan det i församlingens matrikel står att de döptes den 20 oktober 1929.  Även om Arthur kastat om ordningen i händelserna förändrar det inte trovärdigheten i hans berättelse. Arthur fortsätter:

 

 

Kvarndammen

Nyårshelgen blev en historisk högtid både för evangelisterna och den lilla bönegrupp som då ordnades. På själva nyårsnatten hade den betydelsefulla ceremonien ägt rum. Då hade de varit samlade till nyårsvaka, och just när klockan slog tolv och man hade slutat att bedja, så skrevos alla de troendes namn in i en matrikel, som Sixten hade gjort. Erik ropade upp namn, och Sixten skrev. Åh, vad det var roligt! Flera själar hade blivit frälsta de sista dagarna av det gamla året, och elva anmälde sig till dop på själva nyårsnatten.

——-

”I dag ska vi gå och se på dopgraven”, sade Erik, ”ty snart måste vi ha dopförrättning”.

”Dopgraven? Här har ni ju ingen lokal ens, hur kan ni då ha dopgrav?”

”Tror du Johannes döparen hade någon lokal? Nej, men dopgrav hade han.”

”Ja, du Erik, du är ett riktigt original.”

”Gud bevare oss för att bli några kopior.”

”Skulle vi inte köra hem ved i dag? Det är ju slut i vedboden.”

”Jo visst, gå du och låna en häst, Sixten. Du är ju bondson, så du kan väl köra. Och så ska vi se på dopgraven samtidigt.”

Sixten hade varit hos en bonde i byn och fått låna häst och kälke och var nu på väg till skogen. Det var riktigt roligt att köra häst. Det var länge sedan sist. Redan då han slutat skolan, hade han varit med och kört ved och timmer i skogen vid avverkningarna hemma på gården. Nu fick han tillfälle att uppliva barndomsminnen.

Att Erik var skomakare till yrket och nästan dubbelt så gammal som Sixten, det tänkte de aldrig på. Erik kunde allting. Han var praktisk och kunde laga mat som en riktig husmor. Han var ungdomlig, pigg och humoristisk. Han talade ofta om vilken kamp han hade haft, innan han fick nåd att svara ja till Guds kallelse att gå ut på fältet. Det hade varit svårt att lämna det arbete, som han var så intresserad av. Han hade offrat mycket pengar på Guds verk bland fjällfolket, vilket han hade ständig nöd för.

Han plågades ofta av mindervärdskänslor. Hur olika de än voro till temperament och lynne, så kompletterade den ene den andre. Och långsamt hade de aldrig.

”Stopp! Nu ska vi se på dopgraven”, ropade Erik ivrigt, där han satt på kälken vid sidan om Sixten.

Sixten höll in hästen mitt framför kvarndammen. Jo, verkligen, här fanns det en damm som var isfri, ty vattnet som kom ända uppifrån fjället strömmade ständigt här.

”Här brukar vi döpa.”

Det framgår inte från några anteckningar vem eller vilka som tidigare hade blivit döpta här. Kan det ha varit Olle Frisks bror Lillfot Jans som dog redan 1929 och på så sätt inte kom med i ”bokföringen”? Enligt Lofsdalsboken ska han i alla fall på äldre dar låtit sig omvändas till de troendes skara.

”Men inte kan vi väl döpa här i vinter? De får väl försöka lugna sig till våren.”

”Tror du de väntar till våren? Nej, aldrig! De ville ju döpa sig nyårsnatten, om det bara varit möjligt.”

”Ja, Anden driver till vattnet” sade Erik, som alltid hänvisade till Guds ord i meningsskiljaktigheter.

Så fortsatte de långt in i skogen för att hämta ved. Det var riktigt roligt att få komma ut i skogen och hugga i med kroppsarbete efter helgens alla möten.

”Det ska bli härligt den dag, då vi får döpa alla dessa vänner i vatten.”

”Ja, sen får vi ordan församling och bygga kapell”, fortsatte Erik, som var eld och lågor för ett kapellbygge på platsen.

”Sen får du bli pastor här, och jag reser till lapparna!”

”Pastor? Nej, jag blir nog skomakare igen. Jag duger inte till en sådan uppgift.”

”Du som är så bibelsprängd och vis, nog klarar du av det!”

Erik skrattade, mumlade något om ”retsticka”, som stack honom, lade ännu en stock på lasset och ropade till Sixten, som kom släpande med en torr gran:

”Nu kör vi, nu kör vi….”

——————–

 

”Nå vad tyckte du om dopgraven?”

”Utmärkt! Men jag tror inte vännerna vill vänta till våren.”

”Då reser vi till köpingen och hyr baptisternas lokal.”

”Det är nog säkrast. Det skulle bli för kallt att döpa i kvarndammen nu, och dessutom kunde det bli så mycket dumt prat i byn.”

Det hade redan kommit ut ett rykte, som tog väldig fart. En kvinna hade kommit in i en stuga en dag och berättat, att evangelisterna skulle taga tio kronor per person av dem som läto döpa sig, och det var redan elva personer som hade gått med på villkoren. Det skulle bli en summa på 110 kronor. Hemska penningar de tjänade, dessa ”pingsttokar”!…………………..

………………Någon månad senare var det dopförrättning nere i baptistkyrkan i köpingen. De saliga och lyckliga dopkandidaterna hade rest den långa vägen uppifrån fjällbyn ned till köpingen för att följa Jesus i dopets grav. De hade inte tid att vänta tills våren kom.

Då de sedan voro på väg hem från den underbara dopförrättningen, sjöngo de av hela sitt hjärta;

”Halleluja, det är min sång.

Jesus prisar jag dagen lång.

Ty han har blivit mitt hjärtas sång.

Ära vare Gud i höjd!”

Kvarndammen hade en gång varit dopgrav, men blev det aldrig mer….”

I Sionförsamlingens första protokollbok kan vi läsa följande inledningsord:

Församlingens ordnande

Det var en mycket härlig dag för vännerna här i Lofsdalen söndagen den 28/12 1930. då den fingo ordna sig till en fri församling efter mönsterbilden i ordet. Församlingen ordnades av 13 medlemmar och antog namnet Sion. Broder Olov Åslund avskildes till församlingens föreståndare samt broder O. Högström till församlingstjänare. Allt skedde under Guds Andes sanktion och en härlig seger förnams under dagens möten, i det att Gud frälste fyra själar.

                                    Bröderna Oskar Blank och Valter Nylund från Lillhärdal voro smorda av Andens olja och förkunnade Herrens ord med frimodighet. Jesus allena skall hava äran för allt.

 Arvid Pettersson

 Enligt uppdrag.

Sionförsamlingens  första medlemmar var:

Olle Åslund                                     född 1/12 1883               döpt i Sveg 20/10 1929

Anna Åslund                                 född 5/8 1888                döpt i Sveg 20/10 1929

Märit Högström                          född 23/7 1911               döpt i Sveg 20/10 1929

Maria Näslund                             född 29/8 1884               döpt i Lofsdalen 13/7 1930

Emma Högström                        född 13/5 1887               döpt i Lofsdalen13/7 1930

Sofia Åslund                                född 14/4 1916                döpt i Lofsdalen 13/7 1930

Elin Högström                            född 16/4 1911                 döpt i Lofsdalen 13/7 1930

Kerstin Näsman                         född 16/12 1913              döpt i Lofsdalen 13/7 1930

Olov Olovsson Frisk                född 24/7 1856            döpt i Lofsdalen 25/8 1930

Olov Högström                          född 11/2 1892               döpt i Lofsdalen 29/8 1930

Sigrid Högström                       född 25/6 1887              döpt i Lofsdalen 29/8 1930

Julia Olovsson                           född 24/12 1903            döpt i Lofsdalen 19/9 1930

Märta Kvick                               född 30/12 1919             döpt i Lofsdalen 19/9 1930

Den ringa begynnelsens dag

”Efter någon tid ordnade sig den lilla bönegruppen till en biblisk församling och därmed kom verksamheten in i ett nytt skede. Evangelisterna gladde sig åt att se den undervara utvecklingen av missionen bland fjällfolket. Även om det ännu bara var ”den ringa begynnelsens dag”, så förstodo de, att av en liten låga kunde det bli en stor eld. Deras dagliga bön var, att väckelsen skulle sprida sig över detta försummade obrutna fält, att de skulle få draga vidare och intaga nya områden.

Strax efter nyår hade Erik i sällskap med sin kamrat Adria rest vidare till en by längre norrut. (Funäsdalen, red.anm.) Det gällde att föra budskapet vidare till andra byar, där man levde i fullständig okunnighet om vad pingstväckelsen egentligen var. Sixten skulle stanna kvar och fortsätta arbetet i den nyordnade församlingen samt resa omkring i alla angränsande byar för att missionera.

Gud hade gjort stora ting i den lilla fjällbyn. Visserligen hade det varit en oerhörd kamp under genombrottstiden, men Guds ord hade framgång, och motståndet befordrade den andliga tillväxten i de troendes liv.

Vad skulle man säga om dem? Man hade sett, huru förvandlade dessa människor blivit. De gingo ju alla omkring ibland dem som levande vittnesbörd om vad verklig frälsning är. Man kunde inte förneka fakta. Tänk, vilken förändring det hade blivit i flera hem i byn! I de hem, där man förr hade samlats till dans, kortspel och dryckenskap, där samlades nu i stället församlingsmedlemmarna till väckelsemöten och enskilda sammankomster. Där synden hade florerat som värst, där uppenbarade Gud sin härlighet, i det att de flesta av familjemedlemmarna blevo frälsta och började att leva ett tuktigt och rättfärdigt liv. Ingen kunde förneka, att ett under skett med den familjen. Här och var i byn fanns det någon som blivit härligt frälst, döpt i vatten och i den helige Ande. Man hade börjat förstå, att detta inte var något männikoverk utan ett verk av levande Gud.

Sixten hade fått mycket arbete nu, när han blivit ensam. Det gällde att ta hand om den lilla församlingen, hålla bibelstudier med medlemmarna och undervisa dem om de första grunderna av läran. Det var oerhört intressant. Tacksammare åhörare och lärjungar fick man söka efter. Bibeln, som förr hade legat undangömd någonstans i hemmet, kom på hedersplatsen. Tänk, att Bibeln, den där boken som man inte läst i sedan konfirmationstiden, var en sådan skattkammare och rådgivare! Det hade man inte drömt om. Huru hade de kunnat undvara och leva utan den tidigare? Tänk om de hade vetat förut, vilket stort värde Bibeln hade! Då hade de för länge sedan börjat söka Guds frälsning.

Men huru skulle de ha vetat detta, då ingen hade undervisat dem om frälsningens väg?

Nu, då de äntligen hade funnit Guds väg, kunde de inte nog ge uttryck för den salighet och lycka de upplevde. Frälsningsfröjden flödade över. Man prisade Gud i både tid och otid. I det dagliga arbetet, som förr hade utförts under eder och förbannelser, hörde man dem nu lova Herren för hans nåd och barmhärtighet och det utan att blygas för omgivningen. Ett så gudfruktigt vardagsliv kunde inte bli utan frukt. Församlingens förtroende växte, och de utomstående började respektera dessa troende vänner, som hade vågat bryta med synd och värld och fäderneärvt leverne. Den ”nya läran” var nog varken så ny eller farlig, som man i förstone hade tänkt sig, och om pingstvännerna levde ett så ”härligt liv”, då vore de ju avundsvärda.

Sixten gladde sig över att se, hur de nyfrälsta växte till i nåd och visdom. De blevo allt mer frimodiga och verksamma. Och alla ville de vara med att vinna själar för Gud. Nu behövde han inte längre vara ensam om att predika, nej, nu ville de alla avlägga sina vittesbörd om den frälsning och Frälsare, de ägde. Det personliga vittnesbördet hade stor betydelse i väckelsemötena. Många ofrälsta blevo härigenom övertygade om den sanning, de ofta hört predikas.

Allt eftersom tiden gick och församlingen växte till, blev det klart för vännerna, att de behövde bygga sig en lokal. Men hur skulle det ske? Någon förebrådde Sixten för att han hade så djärva planer. Det var ju otänkbart, att denna lilla grupp av fattiga människor skulle kunna åstadkomma något sådant. Men så småningom blev det klart för dem alla, att med Guds hjälp var ingenting omöjligt. Så beslöto de att börja bedja och i mån av tillgångar offra för saken. Detta blev upphovet till en byggnadskassa. Nu kände de sig ännu mer beroende av varandra, de hade fått en stor gemensam sak att kämpa för. Och man gladde sig redan i tron på att en dag skulle de ha en egen lokal, där de kunde ha sina enskilda och offentliga sammankomster. De skulle ej längre behöva trängas i stugmöten, utan de skulle kunna inbjuda byborna till möten i en trevlig och ändamålsenlig lokal.

Att det ingalunda var en lätt uppgift att vara församlingsföreståndare, det fick Sixten snart erfara. Det blev många nya problem att lösa. Fienden var inte overksam. Illvilliga människor hade ingenting emot att gå djävulens ärenden. Lyckas denne inte på ett sätt, så försöker han på ett annat. Nu sattes en stor skvaller och förtalskampanj i gång, och den ena lögnen övergick den andra i vidunderlighet.

De gingo till väga som Daniels fiender fordom då de inte kunde finna fel i hans privata liv, så sökte de upptäcka något fel i hans gudsfruktan.

Nu hände det, att Guds Ande började falla som aldrig tidigare i bönemötena, det blev tungotal och lovsång utan like där i byn. Folk samlades utanför fönstren i de hem, där pingstvännerna hade sina bönemöten för att lyssna på ”oväsendet”. Jo, sannerligen, nu hade det brutit ut, nu hade någon blivit tokig! Kom och hör! Man tyckte sig höra, hur de kröpo omkring på golvet, några misstänkta ljud på väggen kunde inte vara något annat än att man var i färd med att klättra upp mot taket, och med vildaste fantasi gjorde man sig föreställningar om vad som eventuellt kunde hända innanför väggarna, där man ropade så att det hördes långa vägar…

De mest fantastiska rykten kommo i omlopp. Man betraktade pingstvännerna som något slags vidunder. De offentliga mötena kunde man väl ha fördrag med, men deras enskilda sammankomster, de voro platsen för de vildaste orgier av olika slag, påstod man. En kväll hade de försökt fånga djävulen och stoppa honom i en vedlår! En annan gång hade de dansat till långt fram på natten. Kan man tänka sig, att en sådan som ”han”  och ”hon” kommit i vild extas och rabblat upp en massa obegripliga ord, så fradgan stod i munnen på dem!

Varför skulle några av byns invånare vara så osolidariska, att de överhuvudtaget togo emot dessa ”villoandar”, då de övriga bestämt hade vägrat att öppna sina hem för dem? Hade de alla vägrat att taga emot dem, så hade man varit fri från ” den nya läran” i byn. Men vad skulle man nu göra? Det gick inte att försöka ljuga ihjäl dem heller.

——————–

Om någon skall få en särskild lön i himlen en gång, så blir det väl dessa som ha öppnat sina hem för Herrens vittnen, då alla dörrar voro stängda för dem. Sixten hade många gånger beundrat de båda gamla, som uppläto sin lilla stuga för evangelisterna här i fjällbyn. Detta innebar en stor uppoffring för dem, så mycket mer som de själva härigenom fingo nöja sig med att bo i det lilla köket i flera år. Men så hade Gud beskärt dem en överväldigande glädje också, då de sågo hur väckelsen gick fram i byn. Ja, ingen i byn kunde vara så glad, som de gamla voro.

De svårigheter, som mötte i verksamheten, födde fram ett intensivt böneliv både hos predikant och församling. Det gällde att bedja sig igenom. Det blev bönedagar och bönenätter, ja, böneveckor. Det var en underbar tid, och Gud besökte inte bara den byn utan även byarna runt omkring på flera mils avstånd.

Huru ofta hade det inte hänt, då Sixten hade besökt några av dessa avlägsna, i andligt hänseende bortglömda byar, att han funnit dörrarna öppna! Alltid fanns det någon olycklig själ, som fick ett möte med Gud. Ja, det hände flera gånger, att man skrev brev och bad honom komma och hålla möten hos dem, ty man hungrade efter att få höra livets ord…

————–

Så blev den lilla församlingen en utgångspunkt för en vidsträckt verksamhet bland fjällfolket. Och några av deras egna kände sig kallade att gå ut och förkunna evangelium om honom, som kom för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Även om det fanns de som föraktade den lilla skaran av troende vänner, så höllo de ändå ut i kampen för evangelii seger, ty de visste att med dem stod En, som var sarkare än den starke, En som har sagt i sitt ord, att han inte föraktar den ringa begynnelsens dag.

Det var sparsamt med anteckningar det första året som nybildad församling och årets händelser finns sammanfattade i årsberättelsen för år 1931.

Året hade bjudit på både sorger och glädjeämnen och visst hade man önskat se större resultat men var ändå fulla av tro och förtröstan ”Vi ha ej sett så stora resultat som önskligt vore, men Herren har verkat i det fördålda, vi få förtrösta på Herrens ord att det ej skall återkomma fåfängligt utan att hava verkat var till det har blivit utsänt”.

Dock gladde man sig åt två själar som blivit ”införlivade med Kristi kropp”. Lika stor som glädjen var över att få välkomna nya människor var sorgen och smärtan över att tre personer lämnat gemenskapen.

Arbetsglädjen och entusiasmen i den lilla nyfödda församlingen var som synes stor. Redan hade man utpostverksamhet i både Glöte och Strådalen samt något möte på Svartåsvallen. Söndagsskola för barnen bedrevs. Under påskhelgen hade man större möten då evangelistsystrarna Linnea Niklasson och Ingeborg Dahl från Hån medverkade.

Under midsommarhelgen anordnades stormöten på höskullen ”nere på Näset”. Denna helg skulle även några personer låta döpa sig. Detta skedde nere vid båthuset ”på Näset”. I matrikeln omnämns dop den 13 juli då 5 personer låter sig döpas. Det borde vara samma händelse som omnämns. En tilldragelse som tilldrog sig mångas nyfikenhet. Även i augusti hölls dop där då ytterligare två personer döptes.

Vi låter Arthur Sundstedt berätta om Stormötet:

Dopet i fjällsjön

”De stora fjällen, som inramade den lilla byn vid sjön, voro iklädda sin säregna flora.Fjällbjörkarna stodo gröna, ljungen blommade. Sommaren hade kommit som en efterlängtad välsignelse för fjällfolket, som gladdes över den härliga årstiden, även om de visste att den inte skulle bli så lång.

Sixten och Pelle (Arvid Pettersson) hade haft ett mycket ansträngande arbete med alla förberedelser till stormötet, som skulle hållas under den stundande midsommarhelgen. De hade cyklat omkring och afficherat i byar, som lågo på flera mils avstånd. Det gällde att kungöra den sensationella nyheten om dopförättningen, som skulle anordnas i samband med midsommarkonferensen, så att allmänheten i god tid fick kännedom om dessa möten. Men det var inte nog härmed, de måste också ordna med logi för tillresande vittnen och mötesbesökare, med servering och med iordningställande av en loge, ty annan lokal saknades, och mycket annat. Men allt hade gått utmärkt bra, och nu var alltsammans klart.

Lämpligare tidpunkt för detta stormöte kunde man inte tänka sig, ty efter midsommar begav sig folket i väg till sina fäbodvallar långt uppe i fjällen, och sedan skulle det vara omöjligt att samla dem. Sixten och Pelle hade glatt sig hela vintern åt detta möte och särskilt åt att de skulle få ha en dopförrättning häruppe i dessa bygder, där människorna voro så okunniga om frälsningens väg.

En dopförrättning var ingen vanlig företeelse däruppe i fjällbyn. Man hade bara haft ett dop där förut, nämligen då man döpte i kvarndammen. Folket hade gjort narr av det hela. Man spådde ofärd över dem, som hade låtit sig gripas av villfarelsen. Det var ju hälsovådligt att så där under öppen himmel låta döpa sig i kallt vatten. Det kunde bli lunginflammation, ledgångsreumatism och andra sviter. För övrigt, vartill gagnade detta ”spektakel”?……..

……..Att till och med äldre människor kunde låta sig ”förvillas” till ett dylikt handlingssätt, var obegripligt. Det stred ju mot de gamla traditionerna och kyrkliga sedvänjorna. Nej, man borde ha portförbjudit pingstvännerna, innan de någonsin fingo börja sin ”fördärvliga” verksamhet i byn. Nu var det för sent. En stor del av byns invånare hade anammat den ”nya läran”, så nu var det ingen annan råd än att resignera. Kanhända de skulle komma på bättre tankar efter en tid…

Gud hade välsignat den lilla församlingen på ett underbart sätt under den gångna vintern. En hel del av de troende vännerna hade blivit döpta i den Helige Ande och eld. Det hade skett under en bönenatt i evangelisternas bostad. Den ene efter den andre hade talat i tungor, sedan Anden fallit över dem, precis som det stod i Apostlagärningarnas andra kapitel, och man var aldeles överväldigad över den stora upplevelsen, som man hade fått göra även häruppe i en avlägsen fjällby. Tänk att det var ett löfte som gällde fjällfolket!

En äldre syster, som längtat intensivt efter Andens dop, hade fått erfara dess underbara välsignelse, och i sin glädje över att hon äntligen fått tala i tungor utropade hon: ”Om till och med kungen kommer hit, så är jag inte rädd att tala i tungor och prisa Gud!”…………………..

………………Det var midsommarafton. Pelle och Sixten voro uppe med solen. Nu hade de mycket att tänka på och ordna med. Redan tidigt på morgonen hade de varit nere vid sjön och inspekterat dopstället ännu en gång. De hade utvalt en mycket vacker plats, som var lämplig för dop.

Sjöbottnen var stenfri, och det var ganska långgrunt vid stranden. Bättre dopställe kunde man inte tänka sig. Och ovanför stranden var det en liten backsluttning, där folket kunde sitta lika bra som i den modernaste kyrka med lutande golv och läktare. Två tält hade de satt upp för dopkandidaterna på den gräsbevuxna strandremsan. Allt var i ordning. Och ett mera strålande väder kunde de inte tänka sig.

Möteslokalen, en stor loge, måste förses med nyhuggna björkar. Pelle och Sixten hämtade var sin yxa och begåvo sig till skogen för att utse några unga, gröna björkar. Å, vad det var vackert denna morgon! Det var alldeles vindstilla. Solen stod högt på himlen, och fjällen bestrålades av dess intensiva ljusflöden. Ute i skogen utvecklade sig en väldoftande grönska, det sjöd av liv i skog och mark, och fjällbäcken dansade fram i vilda virvlar över förmultnande stockar och blankslipade stenar. Fågelsången blandade sig med fjällbäckens egendomliga melodi. Hur skulle Sixten och Pelle kunna låta bli att prisa Gud denna underbara sommarmorgon?

”Här finns det björkar, Sixten.”

”Dom tar vi, Pelle.”

Tack och lov, pris ske Gud! Det var yxhugg och lovprisning, och så buro de hem björkarna till logen och ”dekorerade” för det förestående stormötet….

Klockan åtta började stormötet på logen, som var fullsatt av folk. De tillresande vittnena hade hälsats välkomna. Den friska läsarsången och de innerliga bönerna genljödo från logen i den lilla byn. Det var första ”stormötet”, som hölls där. Dans på logen hade väl förekommit många gånger, men detta var något alldeles nytt: ett läsarmöte på en loge! Men så hade man också gått man ur huse för att få vara med från början och se, ”vad de hade för sig”. Motståndarna, som hade sagt att den aldrig skulle besöka ett möte, voro med för att höra på. En lång ström av vandrare kom nerifrån byn och uppför backen, där logen låg.

Inne på logen gick det livligt till. Där prisade man Gud och talade i tungor, så att det hördes vida omkring. Evangelisterna predikade med en ovanlig frimodighet. Folk satt bara och gapade av pur förvåning. Och så man sjöng sedan! Sångarna tycktes aldrig bli trötta, och i eftermötet var det många av mötesbesökarna, som torkade sina tårfyllda ögon, och Guds folk uppsände brinnande böner till Gud, att han skulle frälsa de olyckliga, innan det blev för sent. Mötet varade långt in på natten. Ingen syntes vara trött, och ingen ville gå hem. Guds folk överlämnade sig på nytt åt Herren. De hade likt Abraham fordom fått möta Gud på offerhöjden och blivit rikligen välsignade….

Solen hade gått ned för länge sedan, men ändå var det ljust som mitt på dagen. Sjön låg spegelblank och avspeglade i bråddjupet fjällets skarpa konturer. Himlen var klar och luften frisk och ren. Folket var på väg hem från mötet. De hade fått något att tänka på och samtala om. De gingo sakta ned för backen, och den ene sade till den andre:

”Man må säga vad man vill om pingstvännerna, men glada de ä dom lell…”

Följande dag, som var midsommardagen, kom folket efter förmiddagsmötet i skaror ned till sjön, där dopförrättningen skulle hållas. Sångarna hade redan ställt upp på sjöstranden och sjöngo den ena härliga sången efter den andra. Solen lyste varm över dopstället, vattnet krusades lätt av en ljum sommarvind, och vågorna lekte vid den stenbundna stranden.

Den naturliga ”läktaren” var full av folk, som hade varit angelägna att förskaffa sig en bra plats på kullen, varifrån man hade god utsikt. Där sutto de nu både gamla och unga. Även om man inte alls gillade vad som skedde, kunde man ändå inte avhålla dig från att gå di och se skådespelet. Visserligen betvivlade de flesta ryktet om att det kostade tio kronor att bli döpt, men en del undrade likväl, om det hela inte var ett slags ”lurendrejeri”.

Någon hade sökt att i sista stund skrämma dopkandidaterna med att det kunde vara risk att bli dränkt. Vattnet i sjön var inte att litta på, och det fanns både källor och strömdrag, som voro farliga. Likväl hade ingen låtit skrämma sig, utan de voro alla tillstädes och stodo nu i väntan på att snart få bli döpta i vatten enligt Skriftens ord. Doppredikan hölls av en gudfruktig banvakt, som vid sidan av sitt arbete brukade ägna sig åt ordets predikan. då tillfälle gavs………………..

………………..Äntligen hade man kommit till kulmen i mötet vid sjön: dopet skulle förrättas. En liten grupp vitklädda människor gingo ut i vattnet. Vilken syn! Dopdräkternas bländande vithet avspeglades i det klara vattnet, som bildade stora ringar, vilka så småningom nådde land, där de nyfikna människorna skockade sig..

Därute i sjön stod Sixten med upplyft hand, och ropade med ljudelig stämma: ”På grund av din bekännelse om sinnesändring och tro på Gud döper jag dig till Kristus i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.” Och så döptes den ene efter den andre, och på stranden sjöng man den gripande sången:

”Har du mod att följa Jesus, vad det än må kosta dig? Har du mod, när världen hånar och till motstånd reser sig?”

Så förrättades dopet under sång och bön….

Dopförrättningen var över. En vindil svepte fram över sjön, som snart var i uppror. Fjällets topp glödde såsom i eld, då solen sjönk i väster och guldfärgade skog och fjäll vid horisonten. Ljudet av glada röster från den lilla grupp av saliga ungdomar och segerglada evangelister, som voro på väg upp från sjön, hördes över hela dalen, där byn låg som en vacker idyll.”

Olle och Anna Åslund hade redan tidigare låtit döpa sig i Svegs baptistkapell. Det fanns ju ännu inget kapell med egen dopgrav. Andra platser som begagnades vid dop var sågdammen väster om byn och glötessjön.

En av de stora händelserna är att man under hösten 1930 påbörjade byggandet av Herrens hus: ”Måndagen den 7 september började vi att gräva grunden till Herrens hus i förtröstan på att Han skall bistå och hjälpa oss att fullborda verket till sitt eget namns ära o förhärligande och själar till frälsning. Halleluja!”

Under detta första år verkade Arthur Sundstedt och Arvid Pettersson som församlingens evangelister. Arthur Sundstedt bör ha kommit till Lofsdalen runt årsskiftet 1929/30 och Arvid Pettersson strax innan församlingens bildande i slutet av 1930.

Församlingen hade vid årsskiftet 12 medlemmar.

Under året hade det genom offer samlats in 125 kr och 33 öre. Söndagskolan hade samlat in 15 kr som sändes ut till missionär Erland Dahlqvist i Afrika. Till byggnadskassan hade under året influtit 709 kr och 35 öre.

Vi låter Arthur berätta om kapellbygget:

”Den lilla församlingen hade fört ett ganska ”rörligt krig” däruppe i fjällbyn, i det att den hade ambulerat från den ena bondstugan till den andra och haft möten än här, än där. Nog hade det varit välsignade möten och fullt hus, alltför fullt ibland så att många måste vända om hem igen eller låta nöja sig med att stå ute i förstugan. Men att detta inte skulle kunna fortgå i tidens längd, förstodo ju alla och envar, varför tanken på att bygga en lokal blev anledning till ivrig bön och åkallan.

I den lilla evangelistbostaden, där Sixten och Pelle (Arvid Pettersson får man förmoda) höllo hus, hade det blivit ett dagligt böneämne, att Gud skulle göra det möjligt för dem att starta ett kapellbygge. Men varifrån skulle de få alla pengarna? Det var den stora brännande frågan. Att Gud var mäktig att fylla behoven i härlighet, därom rådde intet tvivel. Däremot stodo de frågande inför hur Gud ämnade gå till väga, ty vännerna i församlingen voro alla fattiga, och av dem kunde man inte vänta några stora summor. Och om de sågo på den lilla oansenliga, till sin existens hotade byggnadskassan, så förökades sannerligen inte tron i så avsevärd grad. Nej, här gällde det att räkna med Guds löften om bönhörelse.

Att pinstvännerna ämnade bita sig så fast i byn, att de tänkte bygga sig ett kapell, väckte stort missnöje och motstånd hos en del bybor, som hoppades på att församlingen skulle dö ut inom en snar framtid. Men då nu inte den ”andliga döden” ville inställa sig efter deras profetior och en del andra bybor, vilka dock inte tillhörde de troendes skara, likväl sympatiserade med dem, förordade ett kapellbygge, ja, lovade att hjälpa till därmed, så kunde opponenterna intet annat göra än förbida tiden och i sitt stilla sinne hoppas på att det omtalade byggnadsprojektet skulle göras om intet på ett eller annat sätt.

Men församlingen med evangelisterna i spetsen lät inte avskräcka sig så lätt. Tvärtom! Tanken på byggnadsföretaget utvecklades och planlades. Man lyste ut bönedagar och bönenätter, och man kämpade i bön inför Herren, och omständegheterna i verksamheten drevo frågan till sin spets.

En sak, som mer än något annat gjorde byggnadsfrågan aktuell var, att församlingen kände sig hemlös trots att många välvilligt uppläto sina hem för dess möten. Och det är ju svårt ”att vara herri i sitt eget hus”, om man inget hus har.

Vid denna tidpunkt kom ett stort rallarlag till trakten för att förbättra vägarna mellan byarna i fjällen. Dessa rallare, en samling grovkorniga typer och spjuveraktiga sällar, invaderade stugmötena och syntes ha beslutat sig för att med alla möjliga medel störa gudstjänsterna.

En gång då Sixten stod och predikade, exploderade en serie s.k. ”ryska smällare” på fönsterrutor och väggar. Pelle började nysa och hosta av alla krafter, då en mystisk svartmuskig individ längst ned i hörnet av stugan blåste ut en dosis nyspulver över de församlade, vilka en efter en med ojämna mellanrum togo till att nysa hejdlöst. Och då sångarna sjöngo i eftermötet, stampade man takten med de frova skorna, och utanför sysselsatte man sig med stenkastning och pojkstreck. Att söka odla möteskultur i den miljön var ingen lätt uppgift. Här behövdes sannerligen Moses saktmod och Jobs tålamod.

Under denna tid beslutades det, att en lokal skulle byggas, som skulle helgas åt Herren, och där skulle folk få lära sig förstå att respektera sammankomsterna. Så resonerade en hel del medlemmar, som ivrade för saken. Sedan skulle man inte heller vara nödsakad att resa långa vägar under vintertid för att döpa folk. Nej, dopförrättningarna skulle hållas i byn, i egen kyrka, så att alla byborna finge tillfälle att se, hur det gick till.

En gudfruktig broder, som hade blivit avskild till föreståndare för församlingen, var byggnadskunnig och lovade att arbeta gratis. Han gjorde ritning efter bästa förmåga, och nu kunde ett kostnadsförslag och ett förslag om tomtköp föreläggas församlingen. Så beslöts det, att man på hösten skulle börja i Herrens namn. En stor seger hade vunnits, och Pelle och Sixten jublade och prisade Gud såsom aldrig tidigare.

—————-

Sixten och Pelle hade just kommit hem från en cykeltur i Norge, där de hade tillbringat en lycklig semestermånad. Färden hade gått över Röros till Trondheim och samma väg tillbaka och hade varit intressant ur alla synpunkter. Besöket i Trondheims domkyrka, där de bl.a. fingo se det beryktade fönstret, som var hopsatt av tiotusen olikfärgade glasbitar och som kostade omkring tjugotusen kronor, gav dem en hel del att tänka på. Men det som intresserade dem mest var sammanträffandet med pingstvännerna i Norge, och de hade fått vara med om många välsignade möten under resan och hade sett, hur Gud frälste syndare och botade sjuka.

Nu vid hemkomsten gällde det först och främst att hjälpa bönderna i byn med höbärgningen, innan det kunde bli tal om att ordna med tomtköp och börja med grundgrävning. En stor del av byborna hade ännu inte kommit tillbaka från sina fäbodvallar i fjällen, och dessförinnan kunde man inte börja någon regelbunden verksamhet.

Så begåvo sig Pelle och Sixten ut på åker och äng och arbetade med höet. Pelle var son till en storbonde i södra Sverige. Han var van vid jordbruk, och nu fingo de båda tillfälle att uppliva gamla minnen, och det var både nyttigt och roligt. Det blev några hälsosamt arbetsamma dagar under skördetiden. Det doftade nyslaget hö i sensommartid, och långt uppe i fjällen hördes koskällornas olikstämda musik från avlägsna fjällvidder och fäbodar…

Lördagen den 5 september. ”Du är värdig att öppna bokrullen.” (Lammet). Nu har åter en dag gått till ända med sina bekymmer! Vi ha nu äntligen haft utmätning av tomten, det är i sanning en stor dag för oss. Tomtens storlek är 25 X 35 m. Pris 100 kr. Lokalens storlek 12 X 11 m., evangelistbostaden inberäknad. Plats för omkring 100 personer. Gud välsigne bygget i fortsättningen. Halleluja! Gud hör bön! Hans är silvret och guldet.

Äntligen hade den dagen kommit, då Sixten kunde skriva ned ovanstående blygsamma uppgifter i sin dagbok. Varken Pelle eller Sixten trodde, att det verkligen var sant, att de hade kommit därhän att byggnadsföretaget snart kunde börja. Det var glädje och jubel i ”gammelfars” lilla stuga, där man genom tron gladdes åt bättre lokalförhållanden.

Om några dagar var grundgrävningen klar och grundstenar lagda. Glädjen i församlingen kände inga gränser vid bönemötena, där man prisade Gud för att motståndarnas onda önskningar hade gjorts om intet och för möjligheten att snart få börja bygga ett hus åt Herren. Visserligen var man medveten om att kassan redan var tom och de egna ekonomiska resurserna minimala, men man offrade ”änkans skärv” och räknade med Guds ingripanden.

Efter någon tid restes husets stomme, bygget var i full gång, och uppe på en backe i byn – någon mera centralt belägen tomt nere i byn hade ej stått att uppbringa – syntes ett litet hus med spåntak, ett slags segermonument om Guds trofasthet både mot församlingens medlemmar och mot övriga bybor.

Visserligen blev arbetet avbrutet flera gånger i brist på penningmedel för inköp av nödvändiga byggnadsmaterialier, men vännerna hade i likhet med Israel fordom, då de byggde upp  Jerusalems tempel, fått ett budskap från Gud att verket var Herrens och att det skulle fullbordas, men icke genom någon människas styrka eller kraft, utan genom hans ande. I barnslig tro på Guds löfte om hjälp lämnade man allt i hans allsmäktiga händer.

Efter årslång kamp i både med- och motgång kunde man med stor tacksamhet till Gud ordna för kapellinvigning i den lilla fjällbyn. Lokalen stod färdig. Även om den hade byggts på ett orginellt sätt och ej höll måttet i fråga om modern arkitektur, så hade vännerna under mycken kamp och försakelse, bön och tårar i en svår andlig brytningstid gjort sitt allra yttersta och sitt allra bästa och efter sina förhållanden åstadkommit ett gott resultat.

Nu, äntligen, kunde man glädjas åt att få inbjuda byborna till möten i en trevlig lokal, där det fanns goda sittplatser och tillräckligt med utrymme för den lilla byns invånare. Och fienderna sågo med skam, att deras profetior slagit fullständigt fel, och de måste själva närvara vid invigningen och konstatera fakta.

Församlingen hade kommit in i ett nytt skede i sin säregna historia. Det lilla bibelspråket ur Sakarjas boks fjärde kapitel, som i stora bokstäver bildade ett slags triumfbåge över plattformen: ”ICKE GENOM NÅGON MÄNNISKAS STYRKA ELLER KRAFT SKALL DET SKE UTAN GENOM MIN ANDE”, angav den outtömliga krftkällan och den andliga livssynen för den lilla kämpande församlingen bland fjällen.

1932

När man sammanfattar året 1932 har man ”stor orsak att tacka Gud för hans stora barmhärtighet som har vederfarits oss under det tillryggalagda året…………Herren har varit vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden väl beprövad. Halleluja!”

I regel har två möten i veckan, onsdagar och söndagar, hållits. Dessutom har man haft två enskilda samlingar i veckan. Verksamhet har även bedrivits i Strådalen.

Den 3 juli samlades man till stormöten i Lofsdalen då de flesta av härjedalsvittnena samlades.

Man gläder sig över att församlingen förökats med tre ”själar” från kringliggande byar. Även ”ett förlorat får som förirrat sig uti öknen och vildmarken har återfunnit vägen till fårafållan med den Gode Herden.”

 Hösten 1931 gjöts grunden till det planerade kapellbygget och detta år, 1932, kunde man så starta bygget och uppföra ”murarna” till byggnaden. Man byggde alltså upp det yttre skalet. Det skedde inte utan svårigheter. När man hade rest stolpvirket till byggnaden kom en häftig storm som raserade allt arbete man gjort. Nästa morgon när man kom till platsen var det bara att börja om från början.

Olle Frisk som varit församlingens förste kassör bad att få lämna denna befattning på grund av sin ålder. Han ersattes av Olov Högström. Frisk fortsatte dock att tjäna i församlingen bla var han äldste.

Arthur Sundstedt och Arvid Pettersson lämnade sina tjänster i församlingen efter 2,5 respektive 2 år för att tjäna på nya fält. De efterträddes av evangelistsystrarna Margareta Fitinghoff och Mimmi Hägg. De fick sin bostad ”Nere på Näset”. Arthur och Arvid hade som bekant haft sin bostad hos Olle och Märet Frisk i deras lilla stuga.

Kusinerna Märit och Elin Högström önskade att resa till bibelskolan på Filadelfia i Stockholm. Församlingen skrev sina rekomendationer och tog även upp ett offer för att hjälpa dem med resan.

1933-35

Församlingens fortsatta verksamhet under resten av trettiotalet karaktäriserades av ett enträget och målmedvetet arbete. Man såg inte så stora resultat men såg arbetet som ett såningsarbete. Likt bonden som plöjer och sår i sin åker för att så småningom skörda frukterna av sitt arbete. Man hade inte råd att ha egen pastor men betjänades av sk. ”fria vittnen”, män eller kvinnor som tjänade i församlingen kortare eller längre perioder för ingen eller en mycket ringa slant. Oftast verkade man två och två. I Glöte och Strådalen hölls regelbundna möten. Glöte fick också under 30-talet egna vittnen eller evangelister som de också kallades. Man kan säga att det hade vuxit fram en struktur i arbetet. Under början av trettiotalet samlades man fortfarande i hemmen och där var ”Moren”, där Olle och Anna Åslund bodde en central plats men man samlades också nere på näset och hos Högströms.

Ibland hade man större möten med servering även innan kappellets färdigställande. Kaffe och saft kostade 40 öre. Man hade ännu inte skaffat kaffekoppar utan dessa lånades av blåbandsföreningen. Biljettförsäljning förekom under ansvar av Olle Åslund och Olov Högström.

Det vilade ett allvar över församlingen, att det var människornas eviga väl och ve man kämpade för. Detta framgår i denna bön: ”mötet avslutades med bön på knä efter Herrens bistånd och hjälp att ingen må bli efter på vägen i denna farofyllda värld, utan en dag nå vårt längtans mål, himmelen.”

Samtidigt som man upplevde allvaret fanns där en oerhörd glädje och tacksamhet. Församlingsmötet den 24 februari 1935 slutade med att ”Församlingen föllo på knän och uppsände till den uppståndne en innerlig tacksägelse. Under bönen föll Anden underbart, jubel och Halleluja! Ropen nådde upp till Guds tron.”

Församlingen bestod naturligtvis av människor av kött och blod, och ibland förekom personstrider. Under denna period uppkom en strid mellan två av de ledande i församlingen där den ena felaktigt beskyllde den andre för oegentligheter. Detta reddes dock ut och de båda räckte varandra händerna till försoning. Detta väckte på nytt upp vikten av att leva i förlåtelse och ledde fram till att församlingen gemensamt inför Gud beslutade ”att som församling alltid förlåta och glömma och försöka att i allt vandra efter Guds vilja och behag och aldrig glömma att Gud ger seger åt en i bön kämpande själ.”

Frågan är väl om inte detta trots allt var ett frö till senare strider och som så småningom resulterade att båda dessa personer lämnade församlingen.

Här vill jag nämna några händelser som visar på hur allvarligt man såg på hur man levde i församlingen: ”Broder Janne Åslund frambar en bön till församlingen om förlåtelse, för en begången synd, (då han) på en söndag var ute på jakt.” Församlingen gav br. Åslund fullkomlig förlåtelse. Samtidig passar Olle Åslund på att be om förlåtelse för begångna brister. Även han fick full förlåtelse.

Vid samma tillfälle ombads br. Olle Frisk att avgiva ett fullkomligt löfte att för framtiden sluta med att begagna snus. Br. Frisk lovade att med Guds hjälp och församlingens förböner att för framtiden fullkomligt sluta med att begagna snus.

Frågan uppkom hur man skulle ställa sig om andra kyrkor önskade använda lokalen. Församlingen var positivt inställda till detta och bestämde att hyran skulle uppgå till 2 kr/möte vintertid och 50 öre sommartid. Man skulle också begära uppvisande av rekomendation.

Dock kunde inte församlingslokalen tillåtas att begagnas för festliga tillställningar som tex. barnfester eller för biljettförsäljning vilket visar att man hade respekt för att detta var en gudstjänstplats.

Den 2 juni 1935 var det så dags för invigningen av det nya kapellet. Det var en stor dag. Talare den dagen var den kände predikanten och sångförfattaren Allan Törnberg från Stockholm. Efter invigningsdagen följde en bibelstudievecka som leddes av broder Törnberg.

Nu hade man en egen lokal och i fortsättningen firades församlingens sammankomster här. Trettiotalet kännetecknades som tidigare nämnts av ett envist såningsarbete. Några blev frälsta, döpta och lagda till församlingen och i mitten av trettiotalet var man en bit över tjugo medlemmar. Dock dessimerades skaran främst på grund av att en hel del medlemmar begärde förflyttning till den nya församlingen i Ytterberg som låg närmare för dem, men också pga några uteslutningar. I slutet på trettiotalet var man åter nere i 11 medlemmar.

Man var ändå vid gott mod. I 1937 års årsberättelse kan vi läsa: ”Inga stora segrar för Guds rike har vi att rapportera, men vi ha ändå sett att Gud verkat med sin ande på själarna. Vi få alltid beräkna att det tar tid innan Gud får makt med människor och vinner seger i deras liv. Låt oss i fortsättningen blicka upp till honom som har all makt, att segern snart må komma……….alla våra möten har med några få undantag varit välbesökta och av Gud välsignade.”

Vi läser också i 1938 års berättelse ”Några stora segrar för Guds rike kan vi ej rapportera om, men vi har ändå fått sett hur Gud har varit med och verkat med sin Ande, och vi se framåt i tro, med stora segrar för Guds rike.

Möten har under året hållits regelbundet varje söndag och onsdag, samt bönemöten och bibelstudier har hållits i församlingen. I utposterna, Glöte och Strådalen har även verksamhet bedrivits. Mötena har varit välbesökta överallt, och Gud har varit med och välsignat.”

De män och kvinnor som utgjorde församlingen var relativt unga. Åldermännen i sammanhanget var Olle Frisk och Olaus Östling som båda var födda på 1850-talet.

När nu lokalen var byggd behövde man komplettera och färdigställa lokalen. Brandspruta köptes på avbetalning, värmekammin inköptes och monterades av Olle Åslund. Olaus Östling köpte tyg till dopdräkter Kerstin Näsman ombesörjde att de färdigställdes. Kaffekoppar köptes in liksom ett köksbord. Kapellet målades vilket evangelisterna lovade göra. Evangelistbostaden behövde också färdigställas och tapeter inköptes för kök och rum. Papp spändes på väggar och tak.

Vintrarna var kalla och man behövde ved till uppvärmning och matlagning. Bergvik och Ala gav löfte om att församlingen fick ta ved efter behov i deras skogar. På trettiotalet hade ännu inte elektrisitet dragits till Lofsdalen.

Olle Frisk fick tillåtelse att använda kappellets kök under sommaren 1937. Anledningen framkommer inte.

I december 1936 avsäger sig Olle Åslund uppdraget som föreståndare. Han fortsätter dock aktivt att delta i församlingens verksamhet och har andra förtroendeuppdrag. Han efterträddes av Conrad Westlund som verkade som evangelist i Lofsdalen.

Om Stefan Åslund