Ur ”Fågeltro i Härjedalen”
Storlommen – en vanlig fågel i Härjedalen då som nu – hade stor betydelse i folktron, troligen mest på grund av lätet som ödesmättat ljöd utifrån sommarnattens dis och dimma.
”Lommen skrek inför oväder, lomskriket bådade olycka”. (Myhr)
”Lommens läte sades bringa olycka”. (Axel Grinde)
”När storlommen skrek, bådade detta regn”. (Grundén)
Beteckningen ”loom’n” täckte båda lomarterna. Jag har inte funnit något särskilt namn för den ovanligare smålommen, som ju på vissa håll i Jämtland och i Haverö i Medelpad med flera platser kallats ”tjärnlom”. Erik Modin uppger i sin skrift att smålommen var okänd av allmogen och ej anträffad i landskapet. Hans Dahl i Högvålen känner dock väl till fågeln från sin ungdom och kallar den ”småloom’n” till skillnad från ”storloom’n”.
I byn Messlingen sköt man ibland ”styggloom’n” – sannolikt på grund av det otäcka, olycksbådande lätet och inte därför att den fångade fisk. ”Men loom’n var en skygg fågel och fjädrarna glatta och därför måste den skjutas bakifrån”. (Stefan Norberg)
Från Lillhärdal finns uppgift om att lomskinnet ”ännu i mannaminne” skall ha varit en gångbar artikel och använts till vissa klädesplagg. (Widén)
Lämna ett svar