Ur ”Fågeltro i Härjedalen”
I dagligt tal tycks man ha delat upp ugglorna i ”småkattygl”, ”kattygl” och ”storkattygl”. Till den första gruppen skulle då höra sparv- och pärluggla, till ”storkattygl” skulle räknas slag- och lappuggla, till mellangruppen jord- horn- och hökuggla samt någon sällsynt förekommande äkta kattuggla. Berguv och fjälluggla räknades för sig.
Ofta sade man nog bara ”kattygla” om en uggla vilken som helst, men flera av ugglearterna hade också egna namn.
Enligt Ingebrikt Bergman i Tännäs var ”kattugglan”, när den uppträdde inom gården, en ”olycksfågel”.
”Kattugglan fick man aldrig skjuta på – hon var hemnesjeld” (hämdgirig). (Hede, E. Granberg)
”En kattuggla på barfren eller inomhus betydde dödsfall bland husets folk”. (Lillhärdal, E Granberg)
Pärlugglan heter på latin ”aegolius funereus”, där ”funereus” har betydelsen ”dödsvarslande”.
Lämna ett svar