Rombovägen, pilgrimsvägen förbi Lofsdalen
Inledning
Förbi Lofsdalen passerar en vandringsled som benämns Romboleden. Den är idag uppmärkt och fullt vandringsbar från Köping invid Mälaren till Trondheim i Norge. Det är en mycket gammal väg som har använts i olika syften genom århundradena. Som handelsväg har den använts från åtminstonne 800 – 900-talet. Från 1030-talet togs den i bruk av den allt stridare ström av kristna pilgrimmer på väg till Nidaros/Trondheim.
Pilgrimstiden var en mäktig rörelse. Under den tid den pågick, ca 500 år, var det horder av män och kvinnor från när och fjärran som begav sig till Trondheim i Norge för att besöka Olav den Heliges grav. Trondheim var det tredje största pilgrimsmålet, efter Jerusalem och Santiago de Compostela.
Pilgrimsvandringarna har satt djupa spår inte bara i människors fantasi utan också i fjällterrängen. Hästhovar och människofötter har århundrade efter århundrade trampat upp fåror i marken som är synliga än idag. Ganska många platser bär namn med ursprung från pilgrimsvandringarna. Det är inte svårt att i fantasin föreställa sig dessa vandrare, gråklädda med stavar, en del ridande på häst, somliga sjuka. Vägen går än idag genom ödemarker som antagligen såg likadana ut då som nu. De passerade samma stenar, vattendrag och fjälltoppar som vi kan se idag. Men vilka var de? Vad fick dem att ge sig ut på dessa vandringar som måste ha tagit månader? Vad sökte de och uppnådde de vad de sökte?
I och med den protestantiska reformationen på 1500-talet förbjöds pilgrimsvandringar och pilgrimstiden har för oss här i Norden förvandlats till legender från en svunnen tid. Vi ska dock komma ihåg att pilgrimsresandet är en mycket levande företeelse än i dag i stora delar av världen. Även här ifrån Sverige reser människor för att vandra den ca 80 mil långa vägen till Santiago de Compostella i Spanien. Man räknar med ca 2000 vandrare varje dag till detta pilgrimsmål. Också här i Norden börjar man i allt större grad återupptäcka de gamla pilgrimsmålen och Olovsdagarna som firas i Trondheim varje år den runt den 29 juli drar till sig allt större skaror.
Några kilometer väster om Lofsdalen, utefter vägen mot Strådalen, finns ett ställe som kallas Rombovallen. Under pilgrimstiden kunde man här vila upp sig efter en lång vandring över fjället men det var även en plats för andakt och tillbedjan. Här ska det i gammal tid ha varit ett kors rest och någon form av enklare hus, en s.k. själastuga, kanske ett sådant ”störrös” (eldhus) som finns på platsen idag. Man behövde nog både andlig och kroppslig vila för att ge sig i kast med resten av den långa vägen till Trondheim. Kanske ligger det något i sägnen om att Lofsdalen betyder lovdalen eftersom pilgrimerna här lovade Gud. Den ymniga grönskan vid Rombovallen och den porlande Stråån intill måste ha känts som rena paradiset efter att ha tampats med ”Sömlinghognas steniga marker och kärva klimat”, som en annan mer sentida vandrare ska ha yttrat.
Förmodligen har vi också pilgrimmerna att tacka för att Lofsdalen blev bebyggt. Det krävdes ju en hel del organisation och service även på den tiden för alla dessa människor på vandring. I Lillhärdal ska en munk ha varit stationerad och det sägs att så var fallet även i Lofsdalen. Det rörde sig säkert om Fransiskan eller Dominikanmunkar från Norge som under sommartid fanns på plats för att hjälpa och guida pilgrimmerna. Kanske detta också faller samman med den andra förklaringen på namnet Lofsdalen, att här ska ha funnits ett en loftbod. Kanske var det en förrådsbod med förnödenheter för pilgrimmernas räkning.
Pilgrimsvandringarna började ganska snart efter den norske kung Olaf Haraldssons död vid slaget vid Stiklastad år 1030 och pågick fram till reformationen på 1500-talet.
Vägen
Rombovägen börjar nere i Köping, det öppna landskapet vid Mälaren kallades Rombolandet, fortsätter norrut genom Dalarna och vidare förbi Lofsdalen och Rombovallen. När man passerat Rombovallen kommer man efter dryga halvmilen till ett litet fjäll som kallas Fruhogna. Här uppe vid Fruhogna delar sig också vägen. Själva Rombovägen fortsätter norrut och kommer in på Jämt/Norgevägen som passerar fjällkedjan vid Skarvdörrspasset. En annan gren, Krabbatsvägen, tar av mera västerut och går in i Norge i trakten av Röros och fortsätter så mot Trondheim.
Läs gärna Olof Janssons anteckningar kring pilgrimsvägarna i Härjedalen. Anteckningarna utgår från hans resor i landskapet mellan 1923 – 1930. Du kan läsa här.
År 1030 händer något som får följdverkningar utöver hela Norden och även i andra delar av världen. Olav Haraldsson, kung av Norge återvänder från sin exil i Ryssland. Han har kämpat för att kristna Norge och nu kommer han för att återta makten. Det vill sig inte bättre än att han dör i ett slag vid Stiklastad. Olav blir helgonförklarad och en strid ström av pilgrimer börjar strömma till för att tillbedja vid hans grav. Du kan läsa mer om Olav här.
Pilgrimstid
Olavs död gav oväntade resultat. Vad inte Olav kunnat uppnå under sin levnad skedde nu. Kristnandet av Norge fick nytt bränsle.
Ryktena om den norske kung Olavs död och de under som hade skett i samband med denna spreds vida omkring och satte igång en mäktig folkrörelse. Skaror av människor tog sig på olika vägar upp till den kyrka i Trondheim där han blivit begravd för att själva uppleva ett mirakel. Slaget vid Stiklestad där kung Olav hade dödats stod år 1030 och redan år 1070 berättar Adam av Bremen i sin krönika att Trondheim var en välbesökt pilgrimsstad.
Det fanns många vägar att använda sig av för att komma till Nidaros. Man kunde ta sig dit sjövägen, helt eller delvis men det vanligaste sättet var till fots eller ridande till häst.
Det finns belägg för att även pilgrimer från länder utanför norden begav sig till Trondheim men de skriftliga bevisen är inte så många. Däremot finns kyrkor helgade åt St. Olav i flera europeiska länder ända så långt borta som i Istanbul och Jerusalem vilket visar att han var vida känd.
Varför gav man sig ut på pilgrimsfärd
Hur hade Lofsdalen tett sig idag om inte pilgrimsfärderna upphört? Svaret på den frågan har vi inte men helt klart innebar upphörandet av dessa vallfärder att Härjedalen och Lofsdalen isolerades under flera hundra år. Inte förrän då de stora skogsbolagen trädde in på arenan i mitten på 1800-talet och förde med sig nya strömmar av människor bröts isoleringen på allvar.
Att bege sig ut på pilgrimsfärd var inte något nytt. Det viktigaste och äldsta målet för pilgrimsfärd var Jerusalem och Det Heliga Landet, så även för oss nordbor. Ett annat viktigt mål var Santiago de Compostela i Spanien, platsen för aposteln Jakobs grav. Utöver dessa fanns det många större och mindre pilgrimsmål.
I norden blev Trondheim utan jämförelse det viktigaste pilgrimsmålet. De började genast efter Olav den Heliges död år 1030. Både Adam av Bremen på 1070-talet och de tidiga isländska sagorna berättar om en kontinuerlig pilgrimstrafik till denna stad. Det finns skyddsbrev, mirakelsamlingar, arkeologiska fynd av pilgrimshärbärgen och pilgrimsvägar, pilgrimstecken, uppgifter i utländska källor mm. Som vittnar om Trondheims unika ställning. Pilgrimerna kom inte bara från norden. Adam av Bremen nämner om långväga gäster och i skyddsbrev utfärdade av norska kungar och biskopar 1163, 1297 och 1303 nämns utländska pilgrimer.
Vad fick människor att bege sig ut på dessa strapatser? Var det äventyrslystnad eller fromhet? Orsakerna var säkert flera men utan tvekan var fromheten viktig.
En orsak kunde vara avlaten, dvs. möjligheten att bli befriad från syndastraff. En annan typ av vallfärd var botvallfärderna. Det var vallfärder som man dömdes till av kyrkliga eller världsliga domstolar. Framför allt för mord och dråp.
Ett av de vanligaste skälen för vallfärd var att besöka en helig plats för att få bot för sjukdom och skador eller söka hjälp i en svår situation. Konkret innebar miraklet att man stegvis fick sin hälsa åter. Det kunde hända att en person vid kontakten med helgonet återfick sin hälsa på någon timme, men vanligen var det en process som pågick i dagar, veckor eller månader. (Citat ur boken ”Helgonet från Nidaros”.)
En annan typ av vallfärd var tackvallfärden då man begav sig till helgonet för att tacka för ett mirakel som man fått. De flesta av sådana berättelser finns nedtecknade i mirakelsamlingar från slutet av 1300-talet och 1400-talet. Här nämns många svåra och nästan obotliga sjukdomar, även människor som uppväckts från döden. Det kunde också gälla bortsprungna barn som återfunnits, tack för varor som köpmän förlorat men återfått, tack för räddning vid skeppsbrott mm.
Man kunde göra som en viss köpman gjorde, han hade skadat sitt knä och lovade att inom tre år göra pilgrimsfärd till Nidaros om hans knä blev friskt. Ofta gjorde man dessa löften under formella former.
För att finansiera sin resa kunde rikare personer sälja mark. I köpebrevet kunde då finnas inskrivet att säljaren skulle ha förtur på att köpa tillbaka marken om han återvände från sin resa. En finsk präst 1458 som gjorde pilgrimsfärd till Rom hade inskrivet i sitt testamente att han hade rätt att köpa tillbaka den mark han sålt till sin bror inom tre år.
Skyddslagar för pilgrimer
I landskapslagarna finns en del exempel på skyddslagar för att skydda pilgrimernas intressen under den tid de var på pilgrimsfärd.
De äldsta bevarade skyddsbestämmelserna gällande Olavsfärder till Nidaros är från 1100-talet. De visar hur betydelsefulla pilgrimsfärderna ansågs av de världsliga myndigheterna. Här kommer en liten redogörelse av de rättsliga stadgar som finns bevarade från medeltiden.
År 1164 utfärdar den norske kungen Magnus Erlingsson i ett privilegiebrev skyddsbestämmelser för alla pilgrimer som kom till Trondheim för att be eller lämna votivgåvor.
År 1194. Påven Celestinus III hänvisade till detta privilegiebrev när han den 15 april 1194 förnyade och stadfäste den norska kyrkans rättigheter. Där påvisades skydd för in- och utländska pilgrimer under resa till och från Trondheim, såväl under fredstid som under krigstid. Vid övergrepp på pilgrimer hotade påven med de kanoniska straffen och vägran att ge den skyldige kyrklig begravning. Den rätt till självförsvar som redan kung Magnus givit – även så långt som till dödande av angriparen – bekräftades av påven.
År 1273. Liknande skyddsbestämmelser för Olavspilgrimer som de år 1164 och 1194 utfärdade, återfinns i den överkommelse som år 1273 slöts mellan ärkebiskop Johannes i Nidaros och kung Magnus Håkonsson i Norge. Man utvidgade nu också lagen till att gälla också pilgrimer även till andra norska vallfartsorter.
År 1277. I en överenskommelse år 1277 mellan samma parter, ärkebiskop Johannes och kung Magnus, upprepas skyddsbestämmelserna från 1273. Nu utvidgas innebörden till att gälla inte bara direkta övergrepp på pilgrimer utan också till att straffa spioner och kunskapare som utgiver sig för att vara pilgrimer.
År 1297 bekräftade kung Erik Magnusson de tidigare utfärdade skyddsbestämmelserna
År 1303. Kung Håkan Magnusson vände sig den 29 maj 1303 speciellt mot ”falska pilgrimer” som ägnat sig åt stöld och plundringar. Han förordnade att varje pilgrim hädanefter skulle vara försedd med ett rekommendationsbrev, i annat fall skulle han eller hon utvisas.
År 1320 reglerade ärkebiskop Eilif i en stadga hur det skulle gå till vid begravning av pilgrimer, som avlidit under vallfart.
År 1336. I en skrivelse som påven Benedikt XII utställde och undertecknade år 1336, togs de svenska Olavspilgrimerna från Ångermanland och Helsingland under särskilt påvligt beskydd.
År 1351 upprepades överenskommelserna från 1273 och 1277 genom en bekräftelse gjord den 23 augusti av ärkebiskop Olav i Nidaros.Utöver dessa stadgar finns inga påvliga, biskopliga eller kungliga generella bestämmelser bevarade från medeltiden.
Man kan ju genom att läsa lite mellan raderna se att det inte bara var fromma människor som utgav sig för att vara pilgrimer utan att även en del skumma typer gömde sig under den bredbrättade hatten och pilgrimsmanteln.
Så såg de allmänna skyddsbestämmelserna ut. Pilgrimen var dessutom skyldig att skaffa sig ett personligt rekommendationsbrev. Detta skrevs av den lokale biskopen eller prästen där trovärdigheten, ärligheten och trosivern hos pilgrimen intygades och alla som mötte honom eller henne manades att ge sitt stöd.
Hur var man då klädd? Ja, antagligen bestod klädedräkten även här i norden liksom i övriga Europa av en lång pilgrimskappa eller mantel, bredbrättad hatt, lång stav, väska och dryckesflaska. Medeltida målningar och skulpturer av aposteln Jakob framställs även i norden i denna typiska pilgrimsklädsel.
Före avfärden välsignades den resandes utrustning.
Utefter de viktigaste pilgrimsvägarna byggdes härbärgen. Sjuka pilgrimer bars eller drogs på kärror. En berättelse finns om en dövstum, svårt sjuk kvinna som helt livlös av släkt och vänner fördes till Trondheim.
Vid Rombovallen skall två präster från Rombolandet ligga begravda. Enligt en annan sägen var det en präst och en domare. Dessa skulle enligt påbjudna stadgar begravas på platsen där de dött tillsammans med sina ägodelar.
Olsmäss, den 29 juli, var den i särklass mest besökta tiden för att besöka Trondheim. Relikerna i kyrkan vaktades av munkar. Dessa munkar visade också pilgrimerna tillrätta på plats. De sjuka kunde stanna dagar och veckor i kyrkan, nära relikerna. Det fanns i Trondheim ett ”sjukhus” för dessa sjuka pilgrimer.
Att sova nära relikerna ansågs hälsobringande. Det berättas om en sinnessjuk kvinna som vårdades natt och dag i kyrkan av sina anhöriga. Böner, sånger och mässor hölls regelbundet. Olavs reliker bars också i procession i kyrkan.
Ovanpå relikskrinet fanns en viloplats. Det berättas om en sjuk person som på Olavsdagen den 29 juli, plötsligt, såsom drabbad av en stöt ha fallit ner i golvet och från den stunden varit frisk.
Mirakler förkunnades offentligt. En sinnessjuk man som blivit botad från sin sjukdom fick sedan gå runt i Trondheims alla kyrkor och berätta om undret som vederfarits honom.
Vid mirakler som inte skett på plats var man mycket noga med att miraklet kunde bekräftas av trovärdiga källor.
Epilog
Detta var ett litet försök att ge svar på en del funderingar man kan ha beträffande pilgrimstiden och färderna förbi Lofsdalen. De människor som företog dessa vallfärder har kanske för oss sentida människor mest varit skuggfigurer höljda i dimma. Med denna skrift har kanske de här människorna blivit mer verkliga.
Om du vill läsa Olof Janssons anteckningar om Romboleden kan du läsa här. och här.
