När jag nu försöker skriva ner en familjekrönika gör jag det i vetskap om att det finns många vinklar på denna historia och att ett flertal släkter kan räkna sin historia tillbaka till de personer som nämns. I den här berättelsen tittar jag på släkten med sikte på Erik och Karolina Åslund. 
Låt oss börja vår berättelse med Jon Svensson Hogdöl. Jon kom från Överhogdal och föddes på gården Öst på mon den 17 mars 1706. Hans far hette Sven Jönsson. Något tidigare fanns det på gården Öst på mon en Jöns Olofsson som år 1660 fick sitt hemman förbrutet ( alltså indraget av staten p.g.a. att han gömt sin brorson, knekten Per Jonsson. Detta innebär alltså att gården blev statlig egendom och att Jöns sedan kan ha fått nöja sig med att vara landsköldsbonde (arrendator) på sin före detta gård. Denne Jöns var då troligen farfar till ”vår” Jon Svensson Hogdöl.
Jon förälskade sig i pigan Margareta Olofsdotter från Ytterberg. Trettondag jul 1732 gifte de sig i Ytterberg. Margareta var född ca 1702. Efter giftermålet ska Jon ha varit soldat i 2 år. Jon, tillsammans med Margareta, får vi förmoda, drog sedan till Norge där han antagligen fick jobb i Röros gruva. Om det var för att han tröttnat på livet som soldat han rymde till Norge vet vi inte. (att knektar rymde från sin tjänst var inte ovanligt). I alla fall bodde paret 9 år i Norge. Efter Norge stryrdes så kosan till Ljusnedal. Bruksarbetare växlade ofta arbetsplats mellan Röros och Ljusnedal. På Ljusnedals bruk låg verksamheten nere mellan 1711 och 1738. Det var antagligen på 1740-talet Jon kom till Ljusnedal där han fick arbete som bruks- eller gruvarbetare.
Livet som bruksarbetare var ingen dans på rosor och Jon och Margareta drömde om en egen gård där de kunde försörja sig och sin familj. Friheten att rå sig själv hägrade säkert också.
Jon och en annan kollega på bruket som hette Jon Ersson Skugg måste ha ägnat en hel del tid åt att leta en bra plats för ett nybygge. Råndalen blev platsen de fastnade för. Råndalen var vid den här tiden obebyggd men här fanns gott om bete och foder för djuren. Rånda var full av fisk och i skogen fanns vilt och timmer att bygga med.
Med till Råndalen följde alltså även Jon Ersson Skugg. Man får anta att Hogdöl och Skuggen hade förberett en del för att familjerna skulle kunna flytta dit. 1751 sade de upp sig vid bruket och samma år lämnade de in en ansökan om att få anlägga nybyggen i Råndalen.
Med familjer och boskap företog de sedan vandringen till sin nya boplats. Nybyggesrättigheten fick de ca 1752, det betydde att de fick syna in boplats och framför allt ett antal slåtterlägenheter, varefter de fick ett antal frihetsår från skatt. Enligt en uppgift ska de ha fått 15 skattefria år.
Du kan läsa i denna länk att första plats för Hogdal och Skuggen att anlägga nybygge var moren ovanför Rävtjärnen.
Efter några år valde de att flytta sina nybyggen lite längre västerut. Skuggens gård blev nr:1 Västgården ( och Hogdöls gård nr:2 Östergården.
Fäbodplats skulle ju också utses. Här föll valet på Sörvallen. Hogdöls vall är den som kallas Krestiansvallen medan Skuggens vall idag heter Halvarsvallen.
Hogdöl hade bekymmer med ekonomin efter vistelsen i Ljusnedal och hade en skuld till bruket på mellan 400 och 500 daler kopparmynt. Han fick till stånd en avbetalning och så var det antagligen så att någon gick i borgen för honom.
Sedan frihetsåren tagit slut skulle nybygget skattläggas som hemman, och då var det dess bärighet som avgjordes. Eftersom det var svårt att odla säd i dessa trakter så beräknades skatten utifrån hur många lass hö man kunde skrapa ihop till kreaturen. Utifrån detta bestämdes ett skattetrög för gården. Trög var ett speciellt mått för Härjedalen som inte betecknade areal utan var ett skattemått.
Fru Margareta levde ännu 1754 men dog förmodligen rätt snart därefter. Jon dog 1 september 1793. De hade barnen:
- Sven Jonsson vilken synes ha levat åren 1733 – 1823. I Hede hembygdsförenings häfte nr 18 som handlar om Råndalen står dock 1732 – 1823.
- Ingeborg Jonsdotter, född ca 1730, gift med Jöns Staffansson, född ca 1730. De var bosatta i Hållan, Råndalen.
- En till namnet okänd dotter.
Sven & Kerstin
Sven Jonsson gifte sig med Kerstin Halvarsdotter (1751 – 1827). De hade åtminstone 5 barn:
- Jon född: 1776 död: 1787 drunknade
- Ragnhild född: 20 juni 1778 död: 23 mars 1857
- Halvard född: 1781
- Margareta född: 1787
- Jöns född: 1784 död: 1785
Ragnhild & Johan
Ragnhild gifte sig 1803 med Johan Persson från Vemhån född den 16 april 1767. Han dog 10 april 1854. Kan det ha varit Johan och Ragnhild som byggde upp den gård som senare kom att kallas ”Mårs”? De bodde tydligen på den gården, och blev kvar som födorådstagare där, när deras son Sven med familj bytte gård med Per Mårtensson i Lofsdalen och flyttade dit.
De fick barnen:
- Kerstin född: 4 januari 1804
- Carin född: 8 januari 1808
- Sven född: 27 januari 1812, död: 22 september 1886
- Ragnhild född: 8 februari 1818 (Gifte sig med Christian Fundin den 9 juni 1839. De bodde på Krestjansgården i Råndalen)
Sven & Sigrid
Sven förälskade sig i en tös från Lillfjäten. Hon hette Sigrid Persdotter och var född den 12 juli 1817 
Sven & Sigrid med yngsta dottern Karin
1838 vigdes de. De fick barnen:
-
Johan född: 22 september 1841, död: 24 september 1932 (gett upphov till släkterna Åslund och Östman samt Wallins i Glöte)
Johan Gertrud
-
Per född: 20 december 1843 (gett upphov till Bäckmanssläkten)
Per Ragnhild
-
Olov född: 5 november 1846 (Gifte sig med kusinen Magnhild och flyttade till Hackås i Jämtland)
Olov & Magnhild
-
Sigrid född: 23 oktober 1849 (Gifte sig med värmlänningen Olof Jonsson och bosatte sig i Linsellssjön).
Sigrid & Olof med familj
-
Swen född: 11 juli 1852 (flyttade till Idre)
Sven med familj
-
Magnhild född: 9 mars 1855 (Jonssonssläkten på Västvallen härstammar från henne)
Magnhild
-
Halfwar född: 15 februari 1858
-
Karin född: 26 juli 1861 (gett upphov till Näsmanssläkten i Strådalen)
Vad som fick Sven och Sigrid att 1845 byta gård med Per Mårtensson och Lisa Hansdotter i Lofsdalen kan man väl bara spekulera i. I vilket fall, 1845, på sommaren får man förmoda, tog man sitt pick och pack, två små barn och kreatur och vandrade mot Lofsdalen. Färden gick förbi släktens gamla vall, Sörvallen, över Rosslan. De passerade Brummankölen och vidare upp mot ”Vålskaftet” (Digervålen). Här stannade man kanske och tog igen sig och beskådade den fantastiska utsikten över deras nya hemtrakt, Lofsdalen.
Gården de kom till var ”Oppå Bahkka”, nuvarande Solbacken. Gården var nyanlagd endast tre år tidigare. Per Mårtensson hade kommit överens med Jon Olofsson(KusJo) om att flytta vissa hus från Kusbacken och bygga upp dem igen strax intill på den plats som kom att bli ”Oppå Bahkka” (Solbacken idag). Av dessa hus finns inga kvar förutom troligen ett sommarfjös som står nedanför ”LillhJohans” gård. Detta fjös, tillsammans med en jordkällare har även överlevt Johan & Gertruds gård som numera är riven.
Per hade också enligt hävdebeskrivningen 1837 upparbetat fäbodar dels vid Sven-Persåsen, alltså Åsvallen och dels ovanför byn, det som nu kallas Knussvallen. Dessa fäbodar övertogs också av Sven och Sigrid. Läs mer om Åsvallen här. Gamla bilder därifrån kan du se här.
Här kan du läsa Samuel Johanssons barndomsminnen från Åsvallen.
Eftersom detta skedde före laga skifte ägde man inte mark i areal, utan ägorna räknades i skattetal efter hur mycket foder man kunde uppbringa till sina kreatur. Fodret hämtade man från alla de utspridda slåtterinägor man synat in ute i markerna. Av ett senare köpebrev, när sonen Johan sålde av en del av sina ägor till brodern Per kan vi läsa namnet på några av dessa inägor; ”källorna vid norra ändan på Svenperskölen, Storrösten vid vallbäcken, vidare från vallbäcken det mig tillhörer uppöfver vid Hanavattselån till så kallad Olandersdammen, och vidare vest Hanaåsen, vid ladan vest vid Tjerna, och dervesterom Storrösten, och Stånggrubban, …”
Eftersom dessa slåttermarker senare brukades av Olle och Erik Åslunds familjer måste det ha skett en ny uppdelning någon gång, kanske vid laga skifte. Dessa slåttermarker ligger alla i anslutning till Åsvallen.
Paret begåvades med många barn och dessutom lyckosamma i det att de flesta barnen verkar ha överlevt och gett upphov till ett antal nya släkter, vilket (ej fullständigt) kan beskådas ovan.
Min farfar, Erik Åslund, berättade en historia om sin farfar Sven. Sven fick besök av grannen Jon Olofsson(KusJo). De hade någon dispyt om något och KusJo blev hotfull och gick mot Sven. Tacksamt nog fanns det en källarlucka i golvet som KusJo ramlade ner i. Huruvida ”fällan” hade gillrats av Sven framgår inte av historien.
Jennie Dahlström berättar följande historia som måste ha tilldragit sig i början av 1900-talet eftersom a’ Siggri Pers’ dog 1907.
”Jennie och Karolina Östman och kusinen Anna Wallin skulle gå till Åsvallen och hälsa på sin morfars mor Siggri som på den här tiden var både gammal och tandlös. Det var alltid lika skojigt att höra och se på när hon sörplade i sig vällingen ur träskeden. När ”a’ Siggri” fått nog räckte hon fram skeden och frågade; ”skâ dö smôkô?”.
På kvällen när flickorna gått och lagt sig kunde de inte somna utan låg och viskade och hade roligt. Efter ett tag blev de alla kissnödiga och en efter en gick de på pottan. När den sista jäntan var klar hörs det bort ifrån hörnet , där Sigrid ligger och försöker sova; ”män dâ va me e râmens pessing”. Citat ur Lofsdalsboken
Sigrid dog 1907, Sven dog redan 1886.
Äldste sonen, Johan, var den som fick överta gården. Den 18 april 1865 köpte Johan gården för en köpeskilling av 800 Rdr Riksmynt. Det fanns många förbehåll i kontraktet och man får känslan av att det medföljde ett tungt ansvar som ägare av hemmanet.
Han skulle ansvara för sina syskons uppehälle, kläder och läsövning. Födoråd till sina föräldrar; foder för deras 3 kor och 4 får, 2 tunnor gott korn, 1/4 tunna råg och 1/4 tunna salt. 10 skålpund kaffe och 8 rullar norsk tobak, nödiga slitkläder, husrum i gården med ved och värme. Allt detta årligen. Dessutom behövlig vård och skötsel vid gården intill döden samt efter döden en anständig jordafärd. I slutet av köpebrevet finns ett tillägg där Johan ålägges att betala sin far, Svens, skuld på 3000 Riksdaler Rmt samt ett förtydligande beträffande ovan nämnda kläder; till säljaren ge 8 alnar vadmal, ett par skor vardera och 12 alnar skjortväv, allt detta per år.
Johan & Gertrud
Johans eftermäle är inte lika positivt. Än i denna dag pratar man om hans skogsaffärer och hur han bit efter bit sålde av avverkningsrätt och mark till skogsbolaget. Han får nog för alltid bära skammen för att han lät sig luras av skogsbolaget och blev av med skogen.
Kanske man ändå inte ska döma honom för hårt. Vi vet inte omständigheterna kring det hela. Vad listan på Johans skogsaffärer nedan främst kan berätta om Johan är väl att han behövde pengar. Det fanns inte så många inkomskällor på den tiden och skogen var en nyupptäckt guldgruva. Om sen alla försäljningar var kloka är väl en annan historia. Som vi kan läsa ovan hade han ett tungt ekonomiskt ansvar och en stor skuld efter sin far som skulle betalas. En ny gård skulle byggas upp. Det kostade pengar även på 1800-talet. Han var ju inte heller den ende som sålde sin egendom till skogsbolag vid den tiden. Dock kan man ju undra hur det kom sig att han till slut även sålde hemskogen och gården de bodde på. De blev alltså arrendatorer på sin egen gård. Gården tillsammans med en del av hemskogen köpte han senare tillbaka av bolaget.
Eller kan det ha varit så att han och familjen hade planer på att emigrera? Då blir det mer förståeligt att han sålde gården. Detta är frågor som vi inte vet svaret på.
Lite om Johans skogsaffärer:
-
Den 20 juni 1870 undertecknar Johan tillsammans med Lofsdalens övriga hemmansägare ett avtal med ett skogsbolag om rätt att averka skog på en del av Lofsdalens skog.
-
Ungefär samtidigt säljer Johan hela sitt hemman på 5 trög till Olov Svensson och Carin Ersdotter.
-
Den 26 januari 1872 köper Johan tillbaka hela hemmannet på 5 trög av Olov och Carin för 300 Rdr.
-
Den 10 januari 1876 säljer Johan 2 av sina 5 trög till sin bror och svägerska Per Svensson och Ragnhild Persdotter för en summa av 1700 kr. I och med köpet åtager sig Sven och Ragnhild en del av födorådet till Sven och Sigrid.
-
1880 säljer Johan gården ”Oppå Bahkka” med mark (som bör ha varit 1 och 17/20 dels trög) till Jon Olovsson. Den 9 maj 1882. Johan säljer avverkningsrätten under 50 år, på 2,5 trög till Olle Sjöström i Linsell eller hans rättsinnehavare. Köpesumma 1000 kr.
-
29 mars 1898 säljer Johan hela sitt återstående innehav av 1 3/20 dels trög till Bergvik och Ala nya aktiebolag för en summa av 1000 kr. Han blir nu arrendator på sin egen gård. Dessa skiften är ett skifte vid SvenPers åsen (5:17) som nyligen såldes av Bergvik till en privatpersson och ett skifte norr om byn samt hemskogsskiftet 5:16 som ägs av Åslundssläkter. (se nedan)
-
Den 28 september 1906 säljer Bergvik tillbaka hemskogsskiftet (och gården) på 3/20 dels trög till Johan och Gertrud för en summa av 300 kr.
Som synes ovan sålde Johan och Gertrud av okänd anledning 1880 gården ”Ohppå Bahkka” till grannen Jon Olovsson. Johan och Gertrud bygger upp en ny gård en bit längre upp i byn. Ol Svansa lät på sin tid berätta att Johan och Gertrud till att börja med bodde i fjöset på sin nya gård och man kallade därför Johan för ”fjösJohan”. De hade troligen en fjöskammare, som inte alls var något ovanligt på den tiden. Där det i dag finns en källare på Solbacken stod det enligt Ol Svansa tidigare ett hus. Farstun på det huset blev sommarstugan på den nya gården. Om det var själva det huset som flyttades upp och blev boningshuset är oklart.
Åslunds till vänster i bild.
Även Johan och Gertrud fick många barn, dock dog flera av dessa:
-
Sigrid född: 14 december 1871
-
Marget född: 11 juni 1873
-
Sven född: 4 juni 1876, död 17 oktober 1876
-
Sven född: 23 juli 1877
-
Johan född: 10 juni 1879
-
Halwar född: 9 juli 1881
-
Olle född: 1 december 1883
-
Jonas född: 30 juni 1886, död: 13 april 1887
-
Jonas född: 14 augusti 1888, död: 12 november 1890
-
Erik född: 24 augusti 1890
Lite andra berättelser finns det om Johan. När barnbarnet Edit (eller Edick som han kallade henne) var liten kunde han sitta och mata henne. Han tuggade då först maten åt henne först.
Barnbarnet Johan kommer också ihåg hur han fick följa med sin farfar, Johan, upp till Kvônnå hôla och fiska. Elin Kvarnström minns Johan som tystlåten medan barnbarnet Johan minns att han var skojfrisk.
Erik var ju den yngste i barnaskaran. Det berättas att han föddes mitt under slåttern i Åsvallen. Gertrud deltog i slåtterarbetet. När värkarna satte igång gick hon in och födde. Hon skall sedan ha gått ut och fortsatt med slåtterarbetet. Platsen för födseln ska ha varit fjöset som fortfarande står där på vallen. Johan och Gertrud bodde där.
Gertrud dog 29 augusti 1929 och Johan dog den 24 september 1932.
Erik & Karolina
Det blir bröderna Olle och Erik som får delat ägande på Lofsdalen No 5Ba (nuvarande 5:16) Den 20 juni 1917 säljer Johan och Gertrud hälften av detta skifte till det nygifta paret Erik och Karolina för 150 kr. Köpet inbegriper följande undantagsförmåner för Johan och Gertrud. Säljaren skall årligen erhålla femtio kilogram hvetemjöl femtio kilogram Rågmjöl tolf kilogram salt samt vinterföda för en ko. Dessutom förbehåller sig säljarna den mindre mangårdsbyggnaden jemte ved och värme som erfodras äfven nödiga säng och gångkläder jemte all erfoderlig skötsel till döddagen.
Det blev Erik som den yngste i barnaskaran som fick överta hemgården. Olle och Anna bodde ett tag tillsammans med dem efter ett försök som fjällbönder i Hågådalen. De byggde sedan upp sin gård uppe i Moren.
Många av oss minns ju Erik och Karolina. Erik fick väl ögonen på Karolina Larsdotter när hon tjänade som piga nere i Ol Ers gården. Karolina brukade kallas Karolina Lars’ enligt den tidens sed.
Karolina kom från Storfjäten. Ingen väg var dock för lång för Erik när han var i friartagen. En gång när han skulle gå till Åsvallen tog han vägen förbi Storfjäten, eller möjligen att de stämt träff vid Fônnfjelle, med orden ”dä ä ju väjen desommo” jag ska ju ändå gå den vägen.
De brukade mötas halvvägs uppe vid fônnfjelle. En gång när de hade stämt träff där kom inte Karolina. Erik väntade länge och tillslut fick Erik gå hem. Han skrev följande i ett brev till en kamrat ”nu är det för evigt slut med Storfjätens steniga backar och dess hårda klimat”. Det visade sig att Karolina trodde sig ha sett en varg på vägen, blev rädd och gick hem.
Den 29 maj 1916 gifte sig Erik och Karolina. Första barnet föddes antingen året innan eller 1916. Erik var inte far till det barnet. Pojken fick heta Lars efter Karolinas far.
Erik var en stilig ung man med glimten i ögat och Karolina en söt och efter vad man kan tro en gladlynt och lättsam människa.
Detta hindrade inte att Karolina tidvis i yngre år var drabbad av depression. Att hon också fick bröstcancer gjorde ju inte saken enklare. Erik var inte heller alltid snäll mot henne. Allt detta fick dock en vändning en dag, vilket jag ska återkomma till senare.
Den 3 januari 1919 föddes sonen Johan och den 9 juli året därpå Petrus. Edith föddes den 30 september 1928.
I fjöset fanns några kor och ett antal getter. En häst fanns också på gården.
Sommaren innebar förstås mycket arbete men också en härlig omväxling i vardagen när man fick tillbringa hela sommaren på fäbodvallen. Kor och getter skulle få äta upp sig inför den långa vintern. På sommaren skulle också allt foder in från alla olika slåtterställen. Innan man flyttade upp på vallen skulle vinterfjöset städas och göras fint. Stora mängder långfil skulle tillverkas till sommarföda för hemfolket.
På våren vid savningen samlades lämpligt björkris in och kvinnorna tillverkade ”soplimor” ”trälgor” och annat som behövdes för det dagliga livet. Själv minns jag hur Ida ”Ohppmâ Bättja” och Karolina brukade träffas och sitta vid den soliga ladugårdsväggen och göra ”soplimor”(kvastar av björkris).
Livet på vallen var en härlig tid som de flesta minns med glädje. Där på vallen ystades det ost och kärnades smör. Messmörgrytan puttrade och kokade och framställde det härligaste messmör. En och annan kaffetår hos grannen hann man också med. Att ordna med veden var ungarnas jobb, inte så poppis enligt Johan som själv var barn på den tiden.
Det fanns tid för lek också. Barn var det gott om på vallen. Fantasin fick kompensera bristen på leksaker. Man gjorde kor och getter av kottar och ”tjukor”. En lek som hette ”Vihppe”. Sedan lekte man ju kura gömma och alla möjliga andra lekar.
Höstarnas stora begivenhet var förstås älgjakten, sedan var det kvinnornas uppgift att ta reda på och konservera köttet. Det blev en ny erfarenhet för Gunda som tillsammans med Karolina fick ombesörja detta. Bärförråden skulle fyllas på med hjortron, blåbär, hallon och lingon.
På hösten skulle också stora mängder vitmossa samlas in till vinterfoder åt kreaturen. För ”vår” del samlades den uppe vid Digervålen.
Vintrarna ägnades för karlarnas del vid den här tiden mycket åt skogsarbete. På vintrarna ägnades också tiden åt att göra i ordning sommarredskapen. Räfsorna fick nya pinnar, fiskenäten skulle ”sjötâs”(lagas), Erik sydde skor och byggde båtar också. För kvinnornas del skulle både hushållet med allt vad det innebar skötas och dessutom ladugården med alla djur.
I slutet av 1800-talet hade missionarna från Sveg startat verksamhet i Lofsdalen. Flera anslöt sig till dem. En av dem var Karolina.
Karolina blev sjuk. Hon fick bröstcancer. Kanske detta var under den barnlösa tiden mellan barnen Petrus och Edith. Man fick operera bort ett av hennes bröst men man fick inte bukt med cancern.
För Karolinas del var Gud en mycket närstående och intim verklighet. Ute i fjöset hade hon sin böneplats. Edith berättar att hon kunde höra henne be därinne. Hon bad för alla i byn och räknade upp dem en efter en vid namn.
Så, en dag hände det. Karolina var ute i fjöset hos sina kor. Sjukdomen måste ha tagit hårt på henne.Hon hade ju barn också som kanske skulle bli utan mamma om sjukdomen fick som den ville. Plötsligt kom det en ström som gick rakt igenom hennes kropp. Hon var frisk från den stunden!!! Cancern kom aldrig mer tillbaka. Hon levde sedan och hade hälsan tills hon var över 80 år gammal.
Ryktet om hennes helande gick också ut över hela landet och människor skrev brev och bad henne om hjälp i förbön för sina sjukdomar. Det finns också exempel i byn hur vissa kom mer eller mindre i hemlighet för att be henne om förbön.
Ytterligare ett stort mirakel hände. På trettiotalet hade också pingstvännerna etablerat sig i bygden. Karolina ville döpa sig. Detta var någon gång under mitten av 40-talet. Erik var en stor motståndare till detta. Han var rasande helt enkelt. Förmodligen var detta något som hade pågått under en längre tid. Det kulminerade en natt. Karolina skulle döpas dagen därpå. Striden stod het. Erik var ursinnig och Edith berättar hur hon hörde bråket hela den natten. Morgonen kom och det var dags att gå ut i fjöset. Erik följde efter Karolina, alltjämt rasande på henne. I fjöset blev han än mer hotfull och gick mot Karolina. Helt plötsligt faller Erik ihop på golvet, som det berättas, nedslagen av Guds kraft. Han ropar nu till Karolina: ”mamma, bed för mig” (han kallade Karolina för mamma som vi ibland gör efter att vi fått några barn). Från den stunden var Erik en ny människa. De kom in i köket och alla samlades runt köksbordet där det nu rådde glädje.
Erik & Karolina vid ladugårdsdörren
Själv minns jag när vi alla stod runt farmor Karolinas grav efter att kistan sänkts ner i graven. Erik stod också där. Orden han yttrade vid graven var dessa: ” Tack mamma, för att du visade mig vägen till Gud”.
Här följer ett litet avsnitt där Samuel Johansson berättar om sina minnen av dem:
”Under barndomens somrar blev mormor som en andra mor för mig. Hon var sommarens emotionella centrum; hon och kossorna – de hör oskiljaktigt ihop. Därför är somrarnas arketypiska scen den när mormor mjölkar inne i fjösets dunkel. Och jag står och tittar på. Jag minns ännu synen när mormor sätter sig på pallen, lutar sig mot kossan och trycker ut mjölken ur spenarna. Ljudet från den första mjölkstrålen som träffar bunkens botten hörs än. Efteråt fyller hon en rostfri hink med varm mjölk, går ned till ett litet hus som var byggt över bäcken och sänker hinken genom ett hål i golvet ned i vattnet, fäbodens kylskåp……..
……….I min tidigaste barndom var mormor Karolina somrarnas självklara centralgestalt. När man steg ur bilen efter den långa resan till Lofsdalen kom hon ut på gården och man kastade sig i hennes famn. Hon var inte lång, men hon var stor. Stor i alla bemärkelser. En slösande generös och storsint människa som alltid hade något gott att bjuda på. Sin hjärtlighet inte minst, förutom den goda maten. När hon skrattade, guppade hennes mage på ett roligt sätt. Jag lyckades aldrig omfamna henne, men jag trivdes i hennes famn. Och när det var dags att sitta skymning blev det alldeles stilla omkring henne där hon satt och stickade sockor. Lite senare var det dags att sova. Både i vinter- och sommarhuset hade hon en kökssoffa att sova i. Men innan hon löste upp sin långa fläta och gick och la sig läste hon i Skriften, dvs. Bibeln. Mormor var en varmt troende person. På söndagsförmiddagen klockan elva gick alla till kapellet Sion där man sjöng, bad och lyssnade till predikan. Eftersom det var en pingstförsamling kunde vem som helst be högt, inte minst kvinnor.
Jag vill minnas att mormor tillhörde dem som alltid bad högt med en innerlig auktoritet. Den himmelska närvaro hon levde i blev extra tydlig dagarna innan hon dog; mamma och vi fyra barn besökte henne på hennes sjukrum i Sveg. Jag minns inget av vad som sas men det kändes som om rummet var fyllt med änglar, som om himlen hade sänkt sig ned till jorden för att hämta hem henne. Någon dag senare var hon död.
Morfar Erik var mera tystlåten, men man kände sig alltid välkommen till den stora gård han byggt. Förutom att han var lång och smal hade han två kännemärken; han var alltid sysselsatt med något på gården och han lyssnade ofta på vädret på radion. Teve var okänt på femtiotalet. Det fanns alltid mycket att göra. Bygga och snickra, hugga ved till spisen och när skördetiden kom arbetade alla från tidig morgon till sen kväll med att slå gräs, räfsa ihop höet i stora högar och sedan lägga det i höga hässjor. Morfar var den som hade uppsikt över att hässjorna byggdes rätt med de gamla slanor han hade huggit ur skogen en gång i tiden. Nu var de alldeles gråa. När höet hade torkat var det bråttom att få in det i ladorna med hjälp av häst och vagn. Att åka högst upp på hölasset uppför brua in i storladan var sommarens höjdpunkt. När höet var inne visste man att man hade åstadkommit något. Nu fanns det mat och inkomst inför vintern. Eftersom vädret är så avgörande för bonden hade morfar alltid koll på radions väderrapporter. Jag tror han förde dagbok över vädret för att kunna se återkommande mönster, en slags bondepraktika. Jag hade ingen egen säng, men när det blev läggdags fick jag lägga mig i en speciellt iordninggjord plats i morfars soffa. Där kände jag mig trygg.
Mormor och morfar sa inte mycket till varandra, inte mer än vad som var alldeles nödvändigt. Var och en visste vad de hade att göra. Men nån gång ibland kramade de varandra och när morfar och morbror Petrus försökte förutse morgondagens väder, hände det att mormor fällde en kommentar med innebörden: ni spår som vädret är. Uppe i de härjedalska fjällen är vädret snabbt ombytligt och nästan omöjligt att förutsäga. Det kunde hända att det snöade mitt i juli. Tvärs över gården var telefontrådar sträckta. På dessa kunde hundratals svartglänsande svalor samlas innan det var dags för avfärd mot söder. Annars hade ladusvalorna sina bon under husens taknockar och inne i ladornas bjälklag. Nu är alla husen morfar byggde rivna. Huset där han föddes, Åsvallen, finns dock kvar. Det är ett ljust minne från en svunnen tid”.
